The Verdict

Titel: The Verdict / Domslutet
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Paul Newman, Jack Warden, James Mason, Charlotte Rampling

Handling: Frank Galvin är en försupen advokat vars karriär är på väg utför. Han åtar sig ett fall där han ser en möjlighet att återupprätta sitt anseende, men det blir en tuff resa för Frank, både yrkesmässigt och privat.

Omdöme: Kan man egentligen misslyckas när man har en utmärkt regissör i Sidney Lumet (5 Oscarsnomineringar), en gedigen manusförfattare i David Mamet (2 nomineringar) samt en av de främsta skådespelarna i Paul Newman (10 nomineringar varav en vinst). Lägg därtill utmärkta biroller av bl.a. Jack Warden, James Mason och Charlotte Rampling så vet man att man har en kvalitetsfilm.



Paul Newman spelar Frank Galvin, en advokat som de senaste åren endast haft en handfull mål och uppenbara alkoholproblem. När hans vän och assistent Mickey (Jack Warden) fixar en ny klient, ser Frank sin chans att tjäna bra med pengar på en förlikning med det anklagade sjukhuset. Snart inser han dock att det är viktigare att försöka göra vad som är rätt och ta det hela till domstol.



Filmen har de typiska Lumet-elementen, vilket betyder att karaktärerna står i fokus. Detta gör att man, som vanligt när det gäller Lumet, får flera fina skådespelarprestationer. Paul Newman gör rollen som alkoholist riktigt bra, och undviker att spela på de typiska överdrivna alkoholisttendenserna. Det är en lågmäld prestation där han visar att uttrycket "less is more" verkligen stämmer.



Det är lite intressant att Robert Redford var tänkt att spela huvudrollen (och möjligtvis regissera) från början, men han ville inte spela en alkoholist och försökte få manuset ändrat. När han väl hoppade av projektet tog Lumet över och då tog även Newman rollen. Newman och Redford var ju ett radarpar en gång i tiden, men här visade Newman att han var den större skådespelaren av de två.



Filmen är ett rättegångsdrama, men det är relativt lite rättegångsscener med tanke på detta. Första rättegångsscenen äger rum ungefär halvvägs in i filmen, men det blir endast några korta inhopp i rättegångssalen och egentligen utan den där riktiga kraften i dessa scener. Kanske att det inte är helt övertygande just i rättssalen. Det är utanför salen som det mesta av det bästa äger rum, vilket är lite ovanligt för en rättegångsfilm.



Det som är lite synd är att utmärkta James Mason, som spelar den erkänt duktige försvarsadvokaten Ed Concannon, inte får mer utrymme att ta ut svängarna, att verkligen grilla vittnena. Han är smart, men samtidigt kör han inte ett helt rent spel och detta hade man kunnat visa mer av under filmens sista bit. Han blev trots allt Oscarsnominerad för sin prestation, hans tredje och sista.



För varje gång jag ser henne blir Charlotte Rampling mer och mer intressant. Här, och i några andra filmer, påminner hon om en femme fatale från film-noir genren. Hon har liksom blicken, beteendet och utseendet som funkar klockrent för en sådan roll. Och även om filmen är ett drama har den lite tendenser att bli småspännande på sina håll. Men att det främst är en karaktärsdriven och ytterst välspelad film är det huvudsakliga, speciellt som det funkar så bra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7