Casualites of War

Titel: Casualties of War / Uppgörelsen
Genre: Krigsdrama
Land: USA
År: 1989
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Michael J. Fox, Sean Penn, John C. Reilly, John Leguizamo, Don Harvey, Ving Rhames

Handling: Bygger på den sanna berättelsen om en grupp soldater, fångade i Vietnams moraliska minfält. När menige Eriksson blir vittne till ett motbjudande brott tvingas han konfrontera andra soldater och den ansvarige officeren, sergeant Meserve. Sergeanten är en dominant och karismatisk man, som har gått över gränsen till barbari genom det otäcka och brutala kriget.

Omdöme: Vi slängs i princip rakt in i det brinnande Vietnamkriget där ett kompani försöker ta sig igenom djungeln till sin bas. Det är en grupp unga män med olika lång erfarenhet av kriget. Vissa har bara varit där någon vecka, andra i flera veckor. Skillnaden på toleransnivån skiljer sig därför markant och en av nykomlingarna som har mycket att lära är menige Eriksson (Michael J. Fox).



Eriksson skickas snart på ett nytt uppdrag tillsammans med fyra andra soldater. Det är sergeant Meserve (Sean Penn) som leder gruppen, korpral Clark (Don Harvey) som är Meserves högra hand, menige Hatcher (John C. Reilly) som varit i kriget ett par veckor längre än Eriksson, samt menige Diaz (John Leguizamo) som är en färsking. Detta kommer bli ett helvetesuppdrag. Inte så mycket för själva krigets skull, men för deras egna gärningar.



Det är inget snack om att Eriksson är den mest sansade i gruppen. Han har fru och dotter hemma i staterna och har inte hunnit bli förstörd av kriget. Meserve och Clark är de dominerande soldaterna som agerar som översittare vilket skrämmer de övriga till att följa i deras fotspår. Hatcher känns mest korkad och förstår inte riktigt vad som är rätt och fel. Diaz är svagast, vet att det är fel och vill inte vara med, men vågar inte säga emot.



Michael J. Fox är den som ger den mest balanserade prestationen i gruppen. Mycket har givetvis att göra med karaktären, men det är lite överraskande att se speciellt Sean Penn vara så ojämn. Karaktären är iofs ganska karismatisk och dominant vilket gör att han pendlar mellan att ge ett förtroendeingivande intryck till att verka smått galen. En balans som är svår att klara av. John C. Reilly, i sin filmdebut, kunde varit bättre, men spelar också en typisk roll för honom som lite korkad. Thuy Thu Le som spelar vietnamesiskan Oanh tycker jag gör en bra prestation i en ganska svår roll. Man känner verkligen för henne.



Musiken är svår att inte lägga märke till. Filmen igenom kan jag inte bestämma mig för om det är Brian De Palmas ordinarie kompositör Pino Donaggio eller mästaren Ennio Morricone som står för musiken. Donaggios musik i flera av De Palmas filmer är lite lik just Morricones, därav osäkerheten. Det som dock avslöjar vem utav dem det är är ett stycke som spelas lite då och då som påminner om en melodi från Once Upon a Time in America (1984). Så ja, det visar sig vara Morricone och speciellt i de mest gripande scenerna lyckas han ta fram det allra bästa.



Trots att jag sett filmen tidigare, för länge sen, är det nästan som att se en helt ny film. Och den håller helt klart bra standard. Under filmens första två tredjedelar, eller ungefär 70 minuter, ligger filmen upp emot en fyra. Själva efterspelet tappar den dock lite både i tempo och nerv, vilket gör att hela filmen förlorar greppet den hade om en. Den peakar helt enkelt för tidigt och fyran förvandlas till slut till en ytterst stark trea, alternativt ytterst svag fyra sett till hela filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0