Laura

Titel: Laura
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1944
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Dana Andrews, Gene Tierney, Clifton Webb, Vincent Price

Handling: Polisdetektiven Mark McPherson undersöker mordet på Laura. McPherson bygger upp en mental bild av den döda kvinnan från de vittnesmål han får, han blir också hjälpt av en målning av Laura. Men vem skulle vilja mörda en kvinna som verkar ha fått alla män att bli förälskade i henne? McPherson börjar själv bli förälskad i Laura och en natt händer något bisarrt som får honom att se på fallet med nya ögon.

Omdöme: När jag såg den här klassiska film-noiren för länge sen blev jag väldigt förtjust i den. Det är inte den typiska mörka noiren utan här är det fyllt med humor. Den kvicka dialogen utmärker sig, men även Laura, spelad av vackra Gene Tierney. Hon är inte direkt en femme fatale som förför och lurar sina män, men hon har en dragningskraft som gör att männen slåss om att få henne.



En av alla som blir betuttad i Laura är Waldo Lydecker (Clifton Webb), en duktig och välkänd kolumnist och författare. Det är även han som agerar berättarröst till historien, även om det till en början var tänkt att man skulle ha fler berättarröster och berätta historien från fler perspektiv. Waldo är även förtjust i mysterier och mordhistorier, så han följer helt enkelt med polisdetektiven Mark McPherson (Dana Andrews) när denna utför sin utredning.



Det är lite kul att Dana Andrews här faktiskt påminner om Michael Fassbender, både till utseendet och en del skådespelarmässigt. Han är nog även den enda som håller en nedtonad stil medan de övriga är uppspelta och uppenbart påverkade av det som hänt. Däremot är det utan tvekan Clifton Webb som ger den bästa prestationen. Han är riktigt rolig med sina sarkastiska kommentarer och har hela tiden en skönt arrogant och snobbig attityd, särskilt gentemot sin konkurrent, playboyen Shelby Carpenter (Vincent Price).



På tal om Clifton Webb så kom detta att bli hans första film sedan stumfilmseran. Han hade inte gjort en film sedan 1930. En av orsakerna var att han på den tiden var känd i Hollywood som homosexuell, vilket försvårade hans karriär. Men efter denna roll, som gav honom en Oscarsnominering, fick han en fin karriär med bl.a. ytterligare två Oscarsnomineringar under 40-talet.



Något som man lägger märke till tidigt är filmens eleganta svartvita foto. Hade man inte vetat att filmen var från 1944 hade man utan problem trott att den var nyare än så. Mycket riktigt blev filmen även Oscarsbelönad för bästa foto. Och med tanke på att det är en 40-tals noir så är den väldigt ljus, något som passar bra till filmens lite lättsammare ton.



En av de mest kända inom genren film-noir är det här en klassiker som lyckas bra med det mesta. Filmens ledmotiv passar utmärkt även det och har i flera kretsar blivit välkänt. Man blir nästan lite hypnotiserad av detta fina ledmotiv. Filmen som helhet känns kanske inte lika underbar som första gången jag såg den, men det är en trevlig upplevelse och alltså inte så mörk som många andra filmer i genren.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1