Der freie Wille

Titel: Der freie Wille / The Free Will / Den fria viljan
Genre: Drama/Kriminalare/Romantik
Land: Tyskland
År: 2006
Regi: Matthias Glasner
I rollerna: Jürgen Vogel, Sabine Timoteo, André Hennicke, Manfred Zapatka

Handling: För nio år sedan våldtog och misshandlade han en kvinna. Efter lång tid på sluten psykiatrisk anstalt försöker Theo Stoer nu hitta sin plats i samhället. Det kvinnoförakt som fortfarande hemsöker honom kan bara mätas med föraktet han känner för sig själv. För att driva ut sina demoner ägnar han sig åt överdriven träning, långa bastubad och pornografi. Men när han via sitt nya arbete träffar Nettie, chefens dotter, drabbas Theo av nya, starka känslor.

Omdöme: När filmen tar sin början är det runt mitten av 90-talet, någonstans i norra Tyskland. Theo (Jürgen Vogel) är relativt ung, har ganska långt hår och bär bombarjacka. Han hittar snart sitt nästa offer som han misshandlar och sedan våldtar. Det visar sig inte vara första gången och han får psykiatrisk vård under de kommande nio åren.



Theos starka drivkraft påminner en hel del om den som uppvisas av huvudpersonen i den österrikiska toppfilmen Angst (1983). I det fallet handlar det om lust för mord, här alltså misshandel och våldtäkt. En annan sak som är väldigt tydlig är filmens avskalade yta. Det känns hela tiden realistiskt och närgånget. Men så är filmen också på 2.45 vilket ger en möjlighet att komma tätt inpå huvudpersonerna.



Det känns lite svårt att beskriva exakt vad man känner när man ser filmen. Den tar lång tid på sig att berätta historien, men det blir sällan tråkigt. Stilen påminner en del om Michael Haneke som också gärna håller kvar kameran lite längre och låter skådespelarna få visa vad de verkligen går för, precis som här. Även musiken, bestående endast av det man får höra på radio och liknande, känner man igen från Haneke.



Både Jürgen Vogel som Theo och Sabine Timoteo som Nettie, tjejen han börjar umgås med efter behandlingen, är bra, på sina håll mycket bra. Och man går verkligen in i deras psyken. Något som är intressant är att man får ett bra grepp om hur våldtäktsmannen känner sig, skuldkänslorna han får och hur jobbigt det är att leva med det. Samtidigt är hans relation till Nettie något som ger hopp. Inte bara för honom, utan även för oss tittare.



Nej, det här är en fascinerande film som inte målar upp någon skön bild av samhället. Samtidigt vet man att det finns sådana människor där ute och därför känns filmen viktig. Just att man inte tar den enkla vägen och istället verkligen visar hur det faktiskt ser ut är starkt. Definitivt inte för alla, och säkerligen jobbig för många. Konstigt nog är det ändå skönt att se en sån här film med jämna mellanrum.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

The Wanderers

Titel: The Wanderers / Gänget
Genre: Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Philip Kaufman
I rollerna: Ken Wahl, John Friedrich, Karen Allen, Tony Ganios

Handling: Välkommen till Bronx. Året är 1963. Rock'n'roll-musiken dunkar och gänget 'The Wanderers' är de coolaste av alla coola killar. Knark är tabu, men litervis med öl och sprit är en självklarhet. Skjutvapen är fegt, men örfilar biter inte alltid på andra gängmedlemmar.

Omdöme: Samma år som den mer kända gängfilmen The Warriors (1979) kom, kom även denna. Men de två har inte allt för mycket gemensamt då det här mer handlar om en ungdomsfilm där de flesta är i 18-års åldern. De är uppdelade i gäng, men detta är mer ett drama som handlar om att växa upp mer än att slåss mot andra gäng.



'The Wanderers' är ett gäng för de italienska killarna. De gillar rock'n'roll, jaga tjejer och sammanhållningen. Samtidigt får de problem med några andra gäng, bl.a. ett par svarta som de ska göra upp med, ett gäng fjantiga skinnskallar kallade 'The Baldies', det asiatiska gänget 'The Wongs' samt det kanske mest fruktade gänget 'The Ducky Boys' som har flest medlemmar och använder vapen.



Det visar sig vara en skön, avslappnad film med bra rock'n'roll-musik från 60-talet. Man har inte så många kända ansikten som dyker upp, men Karen Allen och Olympia Dukakis är väl de man nog känner till mest. Däremot är det Ken Wahl i huvudrollen som Richie som klarar sig bäst. Detta kom att bli hans första film och även om han gjorde en del efter detta, blev han aldrig någon jättekändis (även om han kom att vinna en Golden Globe för sitt jobb på TV-serien "Wiseguy").



Filmen funkar nog bäst under filmens första timme. Den har hela tiden något på gång och det är kul att följa med 'The Wanderers' som är ett charmigt gäng. Tyvärr tappar den under andra timmen då man liksom förlorar fokus. Man får då en amerikansk fotbollsmatch som inte ger så mycket och så blir det hela lite allvarligare utan att egentligen leda någonvart. Man bjuds ändå på skön musik och en ganska trevlig film, även om den inte kan mäta sig med nämnda The Warriors.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

What's Up, Doc?

Titel: What's Up, Doc? / Go'dag yxskaft?
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1972
Regi: Peter Bogdanovich
I rollerna: Barbra Streisand, Ryan O'Neal, Madeline Kahn, Kenneth Mars, Randy Quaid, M. Emmett Walsh

Handling: Howard och hans fästmö befinner sig i San Francisco för att försöka få ett bidrag till Howards musikaliska forskning. Men Howards så välorganiserade tillvaro vänds upp-och-ned, och han hamnar i en härva av stulna juveler, förväxlat bagage och hemliga agenter.

Omdöme: Det är inte så konstigt att stuntmännen i den här filmen fick komma med i eftertexterna. Man bjuds på några hissnande stunts under filmens sista halvtimme. Detta lär också ha varit den allra första amerikanska filmen där stuntmännen nämns i eftertexterna.



Det hela är en typisk förväxlingskomedi som lånat mycket från de klassiska screwballkomedierna från 30- och 40-talet. Främst är det Bringing Up Baby (1938) som man lånat från till grundstoryn. Där hade man en jobbig Katharine Hepburn i huvudrollen, här har man en inte så jobbig Barbra Streisand. Ryan O'Neal är till en början nästan för stel som den tankspridda Howard, men kommer efter ett tag in i det hela han med.



Barbra Streisand funkar förvånansvärt bra och har både bra timing och en skön stil. Ryan O'Neal funkar bra som komplement till henne, men det känns ändå som han tar lite tid på sig att bli varm i kläderna. Sen har vi Madeline Kahn och Kenneth Mars som båda senare spelade liknande roller i härliga Young Frankenstein (1974). Kenneth Mars spelar för övrigt exakt samma karaktär (fast som polis), säkerligen mycket pga hans fina prestation här.



Filmens första timme utspelar sig på ett hotell där fyra likadana väskor står i fokus. Den ena innehåller bara kläder, den andra ett par meningslösa stenar, den tredje hemliga dokument och den fjärde juveler. Väskorna med de hemliga dokumenten och juvelerna är givetvis hett eftertraktade. Detta medför ett par roliga scener när karaktärerna går mellan de olika rummen som befinner sig på samma våning.



Det är småroligt hela första timmen, främst alltså när väskorna byter rum och de olika karaktärerna springer till höger och vänster. Men det är under den sista halvtimmen som filmen tar ytterligare ett steg när man bjuds på biljakt. Här bjuds man på några både roliga och imponerande stunts, plus en bra avslutning på det hela.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Bitter Victory

Titel: Bitter Victory / Bitter seger
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Frankrike
År: 1957
Regi: Nicholas Ray
I rollerna: Richard Burton, Curd Jürgens, Ruth Roman, Christopher Lee

Handling: Två rivaliserande befäl leder räd mot Rommels ökenhögkvarter i Libyen 1942. De måste lära sig samarbeta samtidigt som deras män litar på att de ska föra dem hem - levande.

Omdöme: Regissören Nicholas Ray gjorde genom åren, främst under 50-talet, ett par hyllade filmer. Denna tillhör hans mindre kända, men det är inget fel på produktionen. Det är fint, svartvitt foto med fin kvalité. Däremot är det värre med storyn som inte har tillräckligt för att funka som långfilm.



Det största problemet är att man kunde och borde lagt mer krut på att förklara vad uppdraget i öknen går ut på. Sedan borde ökenuppdraget ha varit intressantare än det var. Ok, själva uppdraget med att stjäla dokument från tyskarna fungerar bara som sidohistoria till det som egentligen är huvudtemat. Och det är att två rivaliserande befäl får ta hand om en grupp och givetvis har de svårt att komma överens när de ska ta sig igenom öknen.



De två befälen, Leith (Richard Burton) och Brand (Curd Jürgens), är båda intresserade av samma kvinna, Jane (Ruth Roman) som är gift med Brand. Grejen är bara den att Leith och Jane var ett par innan hon gifte sig med Brand. Det hade kunnat bli intressant och spänt, men istället blir det bara ytterst långtråkigt och ointressant. Sista kvarten blir lite intressantare, men här fanns tyvärr inte mycket att ta med sig.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

Mina favoritfilmer - 1999

Många bra filmer, även om en sticker ut lite extra som den allra bästa. Här finns mycket smått och gott, både kända och mindre kända, och ett par Oscarsvinnare.

På topp tio återfinns filmer från:

7 USA
2 Storbritannien
1 Frankrike

Uppdatering: Plats #10 (The Limey) tas bort från topp tio och ersätts med The War Zone. 15/3-15


#10 The War Zone (Tim Roth)



Tom råkar av en tillfällighet se sin pappa och äldre syster tillsammans i badkaret och misstänker att de två har ett incestuöst förhållande. Situationens obehag vägrar att släppa greppet om Tom.

Skådespelaren Tim Roth gör regidebut och vilken debut sen. En mycket stark och känslosam film som bjuder på riktigt bra prestationer och vågar berätta sin historia från början till slut.


#9 The Ninth Gate (Roman Polanski)



På jakt efter en bok som sägs vara skriven av djävulen själv dras Dean Corso in i en djävulsk labyrint som inte bara kommer förändra hans världsbild. Den kommer också att lämna en rad döda människor i Corsos spår...

Lider tyvärr av ett lite överdrivet slut, men med tanke på vad filmen handlar om är det egentligen inte så konstigt. Stämningsfull och härligt mystisk på ett typiskt Polanski-vis. Johnny Depp är klockren i rollen som bokdetektiv.


#8 Go (Doug Liman)



Ronna har inte pengar till hyran och kommer snart att bli utslängd. Efter 14 timmars sittande i kassan på en butik får hon möjligheten att sälja ecstasy till några killar som ska på en ravefest. Hon tar kontakt med langaren Todd och snart har hon problem upp över öronen...

En film i stil med Trainspotting som har något jag gillar, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Att filmen är uppdelad i tre delar gör att det händer något hela tiden och man inte vet vart det hela ska leda.


#7 Arlington Road (Mark Pellington)



Michael Faraday, historieprofessor med terrorism som specialitet, lever ett stillsamt småstadsliv med sin 10-årige son. En dag möter han en ung pojke på gatan, blödande och svårt skadad.

Jeff Bridges och Tim Robbins möts öga mot öga i denna täta konspirationsthriller som ska ha en eloge för att den aldrig viker ner sig. En sån där film som påminner en om att vem som helst, var som helst, kan vara ond.


#6 The Straight Story (David Lynch)



Resan startar när 73-årige Alvin Straight får beskedet att hans bror fått en hjärnblödning, något som ställer Alvin inför ett svårt val. De har nämligen inte pratat med varandra på över tio år på grund av ett gammalt bråk. Alvin är själv sjuk och kan knappt gå, ett ständigt orosmoment för hans dotter Rose. Dessutom ser han så dåligt att han inte längre får köra bil. Trots detta bestämmer sig Alvin för att genomföra resan genom USA på ett både farligt och egendomligt sätt - på sin motorgräsklippare.

Skulle lätt kunna bli för sockrig, men håller sig på banan rakt igenom och man bjuds på en hel del minnesvärda scener. Richard Farnsworth i huvudrollen är också klockren.


#5 One Day in September (Kevin Macdonald)



OS i München 1972 skulle bli revanschen för OS 1936 då Hitler skämde ut Tyskland. Men en dag i september tog sig terrorgruppen Svarta September in i OS-byn med hjälp av några deltagare på hemväg efter en otillåten krogsväng. De tog sig in i den israeliska truppens förläggning och tog där en grupp med israeliska idrottsmän som gisslan. De krävde att 200 palestinska flyktingar skulle friges annars skulle gisslan skjutas.

Klockren dokumentär som visar polisernas arbete under denna terroristattack som inte gick så bra. Michael Douglas agerar berättarröst och filmen vann en välförtjänt Oscar för bästa dokumentär. Regisserad av Kevin Macdonald som senare bl.a. gjorde Touching the Void och The Last King of Scotland.


#4 The Insider (Michael Mann)



Jeffrey Wigand avskedas från sin position på ett multinationellt tobaksbolag när han protesterar mot att cancerframkallande ämnen tillförs i cigaretter för att öka beroendet. Han hotas till att hålla tyst om vad han vet, men går ändå ut med sin historia till allmänheten genom Lowell Bergman på "60 Minutes".

Tät, intressant och välspelad verklighetsbaserad film där Michael Mann står för den knivskarpa regin. En historia som lätt hade kunnat bli trist är full av energi.


#3 Magnolia (Paul Thomas Anderson)



Magnolia är som en väv som visar upp livet i Amerika i en serie händelser som både är självständiga och del av en och samma historia. Det är ett porträtt av en ensam stad där kärleken ibland hamnar i skymundan och samtidigt en resa i själens hemliga irrgångar.

Flera intressanta karaktärer, underbara prestationer och en avslutande händelse som får ihop allt gör det här till en trevlig filmupplevelse.


#2 The Sixth Sense (M. Night Shyamalan)



Dr. Malcolm Crowe är en ansedd barnpsykolog, men han jagas av minnet av en ung patient han inte kunde hjälpa. Så träffar han Cole Sear, en rädd och förvirrad åttaåring. Genom att hjälpa Cole söker Dr. Crowe sinnesro. Men han står helt oförberedd inför de fruktansvärt skrämmande, ovälkomna besök som hemsöker Cole.

Första gången jag såg filmen blev jag inte direkt jätteimponerad, men vid omtitt insåg jag att det här faktiskt var riktigt bra, trots att jag då visste hur det låg till. Mycket av filmens styrka ligger i den härliga stämning den lyckas bygga upp.


#1 American Beauty (Sam Mendes)



Lester Burnham lever ett ganska tråkigt och inrutat liv, men han bestämmer sig för att ändra på det. Han säger upp sig från sitt jobb och vänder sina blickar mot sin dotter Janes väninna. Hans fru Carolyn svarar då med att gå till hennes kollega, Buddy Kane.

En film där det mesta faller på plats. Utmärkt skådespeleri, sköna karaktärer, en lite skruvad story och en rakt igenom intressant film. Att man lyckas få med så många karaktärer och ge dem rätt mängd utrymme är också ett plus.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

American Movie
Girl, Interrupted
The Iron Giant
Lake Placid
The Limey
The Matrix
The Talented Mr. Ripley
Toy Story 2

---

Sämsta filmen: Ravenous

Den här var mycket speciell och jag minns att musiken förstörde en hel del. Inte min grej, men vet att en del gillar den.


Största besvikelsen: The World Is Not Enough

Det var inte många Bond-filmer med Brosnan som var bra, så man borde inte vara överraskad. Trots detta hoppas man alltid på något bättre.