Titel: Flicka och hyacinter / Girl with Hyacinths
Genre: Drama/Mysterium
Land: Sverige
År: 1950
Regi: Hasse Ekman
I rollerna: Eva Henning, Ulf Palme, Anders Ek, Karl-Arne Holmsten
Handling: När Dagmar Brink kommer hem efter en ödesdiger fest har hon bara minuter kvar att leva. Nästa dag hittas hon hängande från en snara med ett självmordsbrev bredvid sig. Författaren Anders Wikner blir snabbt uppslukad av sin gåtfulla grannes öde. Vad fick henne att vilja ända sitt liv?
Omdöme: En svensk film-noir är det inte, men regissören Hasse Ekman (för övrigt far till skådespelaren Gösta Ekman) har gjort ett gott försök, utan att för den delen försöka efterlikna sina amerikanska motsvarigheter allt för mycket. Till en början är man osäker på om det kommer bli spännande eller mer av ett mysterium. Snart står det klart att det är ett drama/mysterium.
När polisen kommer hem till Anders Wikner (Ulf Palme) och hans fru, får de reda på att grannen Dagmar Brink (Eva Henning) från lägenheten bredvid hittats död efter ett förmodat självmord. De har hittat ett brev till herr Wikner som de ber honom öppna. I brevet står det att hon varken har familj eller några speciella vänner, så hon efterlämnar allt till paret Wikner.
Herr Wikner blir snart nyfiken på sin granne som han inte kände mer än till utseendet. Han hittar en ledtråd i hennes lägenhet, ett visitkort till en ateljé med namnet "Flicka och hyacinter" på. Här börjar hans utredning av vem Dagmar Brink egentligen var och vad som ledde till hennes död.
Något som slår mig ganska tidigt är hur otrevliga och osympatiska alla är, även Herr Wikner som ber polisen dra åt helvete. En av få som visar sig ha en vänlig sida är Dagmar Brink själv som man får känna genom tillbakablickarna under Herr Wikners samtal med de som kände henne. Detta, tillbakablickarna och en tavla av Dagmar Brink, fick mig att tänka en del på klassiska noiren Laura (1944) som man kanske sneglat åt en del, även om likheterna inte är så stora på det hela.
Ungefär halvvägs börjar jag tappa intresset lite grann. Det hela verkar inte riktigt leda någonvart, är inte direkt spännande eller så intressant. Trots det vill man veta, precis som Herr Wikner, vad som egentligen ligger bakom. Och nu börjar man även känna att berättandet faktiskt har en poäng. Det tar alltså ett bra tag innan man får grepp om vad som vill sägas, men när man når dit höjs filmen ett snäpp. Och mot slutet blir man minst sagt nöjd med hur det egentligen ligger till och resan man bjudits på för att komma fram till det. Synd bara att man inte kände mer engagemang tidigare.
En annan sak som är lite synd är att man inte får se mer av Stockholm. Stora delar av filmen utspelar sig nämligen inomhus. Det hade varit riktigt kul att få se Stockholm spela en större roll och vara en del av handlingen, vilket jag trodde och hoppades på när man inledningsvis hade några utomhusscener. Det må vara en struntsak, men en sådan sak hade utan tvekan kunnat höja helheten ett snäpp.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.9
Håller med dig om att det hade varit roligt att se mer av Stockholm! Synd att du inte gillade filmen mer, jag tyckte nog att den var mer engagerande. ;)
SvaraRaderasvartnoir: Ja, det var en av de sakerna jag nästan saknade mest. Speciellt som man ju faktiskt lockade lite tidigt i filmen, men så höll man sig sedan inomhus.
RaderaEngagerande blev den mot slutet tyckte jag, men jag vill känna det mycket tidigare också. Har läst att en del jämför den med Citizen Kane med berättandet och jakten på svar. Kanske har jag samma problem här som jag hade med den. Bra filmer båda två, men jag blir inte riktigt indragen av någon anledning.
Trots det är jag glad över att ha sett den och tackar för tipset!