Gladiator

Titel: Gladiator
Genre: Drama/Äventyr/Action
Land: USA/Storbritannien
År: 2000
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Russell Crowe, Joaquin Phoenix, Connie Nielsen, Oliver Reed, Richard Harris

Handling: När kejsaren Marcus Aurelius börjar bli gammal börjar hans son Commodus att oroa sig för att bli utkonkurrerad av de som åtnjuter faderns gunst. Den store generalen Maximus blir därför dömd till döden, men undkommer sina bödlar. Han dyker dock upp i en oväntad situation till kejsarens förskräckelse.

Omdöme: Då och då kommer det filmer som alla känner till och som gör att det kommer en rad "kopior" så att säga. Detta är en sådan film. För regin står Ridley Scott och det är utan tvekan en av hans tre filmer man inte får missa. De andra är Alien (1979) och Blade Runner (1982) som också fått kopior och räknas till de allra största.



I detta storslagna äventyr, om man kan kalla det för det då det är mycket mer än så, hade det varit enkelt att lägga allt krut på att låta Maximus (Russell Crowe) leda sina män i slag efter slag. Som tur är blir det inte så. Istället får man variation där makt, kärlek, heder och hämnd kommer spela avgörande roller. Där man underhålls samtidigt som man engageras i karaktärerna och deras öden.



Det är inte bara Maximus som låter en känna något, och det är mycket viktigt. Här finns ju inte minst Commodus (Joaquin Phoenix) som väcker känslor, en del avsky också. Just Commodus är nog den som ändå gör filmen till vad den är. En hjälte som Maximus är trots allt inte så stark om han inte har en fiende som Commodus. Det är han som är Maximus bränsle, som ger honom beslutsamheten att kämpa.



Något som slår mig när jag ser Gladiator är att den inte har några egentliga svagheter eller svackor för den delen. Intrigerna avlöser varandra, vare sig det är Maximus som ska kämpa för att överleva, utkräva hämnd eller den smått magnifika relationen mellan Commodus och systern Lucilla (Connie Nielsen). Magnifikt är kanske inte det ord som många skulle använda för deras relation, men faktum är att filmen inte skulle få en att känna lika starkt om det inte vore för den.



Russell Crowe kom att vinna en Oscar för sin prickfria prestation som Maximus. Han ÄR Maximus och känns övertygande i allt han gör. En prestation han även belönades för med en Oscar. Det är svårt att förstå att Joaquin Phoenix INTE belönades med en Oscar då han är äckligt bra som Commodus. Han går aldrig över gränsen, samtidigt får man nästan kalla kårar av hans sliskighet. Riktigt bra helt enkelt.



Tyvärr dog den erkänt duktiga Oliver Reed (som spelade Proximo) under inspelningen av filmen. Detta gjorde att man fick lägga runt $3m på att återskapa hans ansikte digitalt för de scener han hade kvar att spela in. Detta är inget man lägger märke till bör tilläggas. Eller så gör man det (kanske) om man vet om det innan man ser filmen.



Filmen är både vacker och brutal, faktiskt mer brutal än man är van vid av en sån här storfilm. Det känns att man inte lagt fingrarna emellan och det är välkommet. I tankarna har jag en annan film i samma stil, nämligen Braveheart (1995). Båda är mycket bra filmer och även om de är lite annorlunda finner jag att de har mycket gemensamt. Det som dock skiljer de två åt mest är nog ändå kärlekstemat som inte är lika starkt här, men ändå finns där på ett annat sätt. Det viktigaste, som gör dessa filmer till vad de är, är utan tvekan att de inte viker ner sig och ändrar karaktär till det sämre.



5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5