Metropolitan

Titel: Metropolitan
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1990
Regi: Whit Stillman
I rollerna: Edward Clements, Carolyn Farina, Chris Eigeman, Taylor Nichols

Handling: Av en händelse råkar Tom träffa på en grupp väldigt unga och rika Manhattanbor som han delar taxi med när de ska till en av sina fester. Trots att han ser ner på deras levnadssätt sugs han snart in i gemenskapen.

Omdöme: Vissa filmer känner man till och dyker upp lite här och där när man letar efter intressanta och bra filmer att se. Det här var en av dem så det kändes rätt att äntligen se den. För regi och manus står Whit Stillman som här gjorde sin regi- och manusdebut. En debut som skulle leda till en Oscarsnominering för bästa manus för denna indiefilm.



Med en skara okända unga skådespelare samlade kastas vi in i Manhattans överklass och deras vardag. Några av dem är på väg till en av sina vänner för fest. De ska ta en taxi dit när de får syn på en kille som står och väntar på taxi. Eller det är vad de tror. Killen heter Tom Townsend (Edward Clements) och tillhör inte överklassen. Han är inte heller den som går på fester och är snarare raka motsatsen till sina nya vänner.



Trots att de kommer från olika bakgrunder finner de att de kan umgås med varandra och trivs i varandras sällskap. De pratar om litteratur, politiska åsikter och annat som överklassungdomar finner intressant. Och ja, till en början är det inte särskilt intressant att följa deras snack och snobbiga attityd. Men sakta men säkert kommer man in i den skarpa dialogen och den underliggande humorn. Kan förstå att vissa älskar det här, även om jag fann den mer medioker.



Det här är inte den typiska ungdomsfilmen, på både gott och ont. Jag gillar t.ex. att det inte är de kända ansiktena som dyker upp. Istället är det rakt igenom filmdebutanter. De allra flesta kom att få detta som sin höjdpunkt i sin filmkarriär, medan det för vissa andra (främst Chris Eigeman och Taylor Nichols) blev början på en solid karriär. Det är också Chris Eigeman i rollen som Nick Smith som är klart bäst som snobbig, lurig och på något sätt charmig. Musiken däremot är inte riktigt min kopp te med sitt jazziga soundtrack. Men passar gör det, och i två-tre fall bjuder man även på några fina gamlingar som lika gärna hade kunnat vara med i en Quentin Tarantino-film, t.ex. Jackie Brown (1997).

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3