onsdag 8 augusti 2012

The Comfort of Strangers



Titel: The Comfort of Strangers / Främlingars tröst
Genre: Drama
Land: USA/Italien/Storbritannien
År: 1990
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Rupert Everett, Natasha Richardson, Christopher Walken, Helen Mirren

Handling: Ett förälskat brittiskt par semestrar i Venedig för att reda ut sitt förhållande. Väl där blir de förföljda ev en mystisk främling...

Omdöme: Regissören Paul Schrader är nog mest känd som manusförfattare till ett par kända filmer. Här har han inte skrivit manuset baserat på en bok, istället är det den aningen kontroversielle Harold Pinter som står för manuset. Men trots att han inte själv skrivit manuset så var det lite spännande att se vad han skulle lyckas få till i denna film. Både Light Sleeper (1992) och Affliction (1997) föll mig i smaken, inte minst den starka karaktärsstudien i båda filmerna.



Här följer man det brittiska paret Colin (Rupert Everett) och Mary (Natasha Richardson) som kommit till Venedig för andra gången, första gången var för två år sedan. Deras relation är inte helt självklar. På hotellet sover de i separata sängar, hon har två barn hemma i England som inte är hans och de två bor inte ihop där hemma. Deras förhållande är minst sagt ljummet och aningen konstigt, men uppenbarligen har de kommit till Venedig för att "hitta rätt" igen.



Saker och ting förändras när en man vid namn Robert (Christopher Walken), som uppenbarligen förföljt dem i ett par dagar, erbjuder dem hjälp sent en kväll när de virrat bort sig på Venedigs krångliga gator. De är inte särskilt förtjusta i honom, men för artighetens skull går de med på att komma hem till hans fina hem för att vila. Där vaknar de upp nakna efter en skön sömn och får reda på att Roberts hustru Caroline (Helen Mirren) varit inne i deras rum och tittat på dem när de sovit.



Det är en film som inte verkar leda någonvart under filmens första hälft. Dialogen känns inte riktigt naturlig och mitt i allt bjuds man under filmens inledning på Christopher Walkens berättarröst där han pratar med italiensk brytning och pratar om sin barndom. Senare berättar han exakt samma sak för det brittiska paret, fast nu utan sin brytning. Hela historien förklarar hur han kom att träffa sin Caroline.



På det stora hela känns det här som en missad möjlighet. Venedig gör sig väldigt bra på film och stundtals har man lyckats fånga staden fint. Det är främst lyckat vid soluppgång och natt då det är minst folk på gatorna, precis som i verkligheten. Men vad filmen vill säga och upplösningen är lite av ett mysterium. Det känns inte riktigt som det finns någon mening med historien och karaktärerna är varken intressanta eller särskilt sympatiska.



Ljusglimtar finns det, främst i form av musiken av Angelo Badalamenti som oftast fångar atmosfären fint och bjuder på italienska toner. Det må inte vara så mystiskt som det brukar vara i hans bästa stunder, men klart bra trots allt. Sen är det fotot av erkänt duktige cinematografen Dante Spinotti som på sina håll är fint och använder sig av ljuset på ett elegant sätt. Men i en Paul Schrader film förväntar man sig starka och bra karaktärer - de saknas tyvärr här.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar