Superman

Titel: Superman / Superman the Movie
Genre: Action/Sci-Fi/Äventyr
Land: Storbritannien
År: 1978
Regi: Richard Donner
I rollerna: Christopher Reeve, Gene Hackman, Marlon Brando, Margot Kidder, Glenn Ford, Ned Beatty

Handling: Den första filmen om Stålmannen inleds med hans dramatiska avresa från den dödsdömda planeten Krypton. Han växer upp i den amerikanska mellanvästern som Clark Kent. Vid trettio års ålder kommer Clark till staden Metropolis...

Omdöme: Äventyret om Stålmannen har jag faktiskt aldrig tidigare sett, förutom lite av en TV-serie. Men någon gång skulle man se detta original, inte minst med tanke på att ett par välkända skådespelare var med så som t.ex. Gene Hackman och Marlon Brando. Men i huvudrollerna syns Christopher Reeve som Clark Kent/Stålmannen och Margot Kidder som hans kärleksintresse Lois Lane.



Filmen inleds med att berätta lite om Stålmannens hemplanet Krypton och hans föräldrar med pappa Jor-El (Brando) i spetsen. Snart skickas den lilla pojken mot Jorden och hamnar i ett litet samhälle där ett barnlöst, äldre par tar hand om honom och uppfostrar honom som sin egen son. De är väl medvetna om att den lilla pojken har övernaturliga krafter, men hans liv upp till 18 års dagen blir ändå normala.



Själva hoppet från barnsben upp till 18 år tycker jag personligen går för snabbt. Här borde man ha visat åtminstone lite av hans uppväxt och barndom. Även Glenn Ford är med alldeles för lite pga detta. Nu hoppar man över den helt och plötsligt är han alltså 18 och ska ge sig av mot storstaden. När han så ger sig iväg till storstaden har ytterligare tid gått och nu är han vuxen och i 30 års åldern.



Här, när han kommer till storstaden, trodde jag filmen skulle växa och bli bättre. Första trekvarten som handlar om hans bakgrund är helt ok, men nu skulle det hela komma igång. Riktigt så blir det inte, snarare tvärtom faktiskt. Filmen blir istället allt sämre när Clark Kent blir Stålmannen och ska rädda allt och alla. Problemet är även att Clark Kent är fjantig och att Christopher Reeve spelar över. Här kom jag att tänka på Ryan O'Neal i What's Up, Doc? (1972) som är en liknande typ, men spelar rollen klart bättre.



Ett annat problem, som iofs inte stör så jättemycket men trots allt tillräckligt, är Margot Kidder som Lois Lane. Tänker tidigt att hon är en fulare och sämre version av Demi Moore, även om hon inte är någon favorit i sig. Här tycker jag t.ex. att Teri Hatcher från TV-serien om Stålmannen funkade bättre.



Filmens effekter är inte mycket att ta med sig egentligen. Man måste ändå tänka på att filmen är från 70-talet så effekterna var långt ifrån bra. Men om man tittar på en film som Star Wars (1977) så lyckas man där klart mycket bättre med effekterna. Man har förresten tagit hjälp av den filmens kompositör John Williams som här skapat det klassiska Stålmannen-temat.



Efter den ganska lovande inledningen blir alltså filmen sämre. Jag kommer att tänka på en annan superhjältefilm och det är Batman (1989). Den här får nästan fram samma liknande obehagskänslor som den gör. Det blir för tillgjort och overkligt. Visst kan alla inte vara lika seriösa och bra som Christopher Nolans Batman-filmer, men mer av den sortens film hade jag velat se. Och det tycker jag det fanns en god grund för med inledningen. Nu blir det istället farligt nära en kalkonvarning på det hela - en riktig besvikelse.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Looper

Titel: Looper
Genre: Action/Drama/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2012
Regi: Rian Johnson
I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt, Jeff Daniels, Paul Dano

Handling: Historien utspelar sig i en framtid där tidsresor blivit vardagsmat och maffian blivit högteknologisk. Joe är en yrkesmördare vars måltavlor befinner sig i andra tidsepoker och vars avrättningar hotar att förändra både nutid och framtid. En dag får han ett uppdrag som vilket annat som helst, men när han identifierar målet inser han att det är sitt framtida jag han måste mörda.

Omdöme: En av årets på förhand intressantaste filmer var denna sci-fi/thriller. Utan att egentligen veta så mycket om handlingen, mer än att det handlade om tidsresor, var det bara att luta sig tillbaka och se vad den skulle bjuda på. För regin står Rian Johnson som med sin regidebut Brick (2005) visade att det fanns potential för något större.



Vi får följa Joe (Joseph Gordon-Levitt) som är en s.k. "Looper". Hans uppgift är att döda de som skickas till honom från framtiden och sedan göra sig av med liken. Eftersom tidsresor är förbjudna är det endast kriminella ligor som använder sig av tidsresor för att göra sig av med personer utan att åka fast. Joe hamnar dock mitt i ett nytt problem som dykt upp - han står en dag öga mot öga med sitt framtida jag.



Joes framtida jag spelas av Bruce Willis och det är egentligen när han dyker upp i handlingen som det hela tas ett steg längre. Det är nu det börjar hända saker på riktigt. Men unge Joe är inte särskilt förtjust i gamle Joes agenda vilket givetvis leder till stora komplikationer.



Joseph Gordon-Levitt och Bruce Willis funkar båda bra och det är lite kul att man fixat till Gordon-Levitts ansikte så han ska se ut som en ung Willis. Den som känns mest fel är annars Jeff Daniels i rollen som Joes kriminella chef Abe. Han känns bara inte rätt och saknar den pondus som krävs för en sån roll. Han känns bara inte övertygande.



En av årets bästa filmer blir det tyvärr inte. Det är något som tar emot, något som gör att filmen aldrig kommer upp i en nivå som en riktigt bra film ska ha. Här finns ett par scener och sekvenser som funkar bra och som höjer sig över resten av filmen. Det är egentligen inget fel där. Problemet för egen del är nog att själva handlingen inte känns tillräckligt intressant. Eller så är det att det inte gjorts tillräckligt engagerande.



Kanske hade jag för höga förväntningar. Av någon anledning såg jag framför mig en blandning av Blade Runner (1982) och Inception (2010), eller något åt det hållet. Riktigt den nivån når aldrig filmen utan det känns snarare som Dark City (1998) som också vill mycket, men inte når ända fram. Det är på det stora hela ganska bra, men inte så bra som det kunde ha blivit och som jag hade hoppats på.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.6

Foul Play

Titel: Foul Play / Tjejen som visste för mycket
Genre: Komedi/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: Colin Higgins
I rollerna: Goldie Hawn, Chevy Chase, Dudley Moore, Burgess Meredith, Brian Dennehy

Handling: Gloria är på väg hem till San Francisco. Hon plockar upp en liftare som ber henne att ta hand om ett cigarettpaket åt honom, och snart är Gloria inblandad i en underlig mordkomplott.

Omdöme: Detta är en sån där barndomsfavorit som håller i alla väder och som jag sett ett antal gånger. Nu var det ändå ett tag sen sist och frågan var om den nostalgiska faktorn skulle kunna övervinna de lite svagare partierna i filmen.



Gloria (Goldie Hawn) är en skild bibliotekarie som efter sin skilsmässa inte vågat ta chansen att hitta någon ny. Hennes väninna ska snart gifta sig och har en liten fest. Där träffar Gloria lite snabbt Tony (Chevy Chase) som hon finner söt, men som är alltför konstig. På vägen hem plockar hon istället upp en liftare och de bestämmer sig för att gå på bio. Innan han lämnar henne ber han henne hålla ett paket cigaretter åt honom då han vill dra ner på sitt rökande. I asken planterar han dock en filmrulle...

"Take these. Without them, you are a walking light-bulb... waiting to be screwed." - Stella, vän till Gloria

Det är ingen tvekan om att man sneglat en del åt film-noir hållet då både storyn har en del av ingredienserna och det faktum att Gloria går på ett film-noir retrospektiv talar för sig självt. Även Hitchcocks filmer var en stor inspirationskälla. Man bakar även in en hel del humor i detta och det är på det stora hela roligt, men kan även bli för mycket på sina håll. Inte minst under filmens sista halvtimme går man lite överstyr där det nästan börjar krypa i huden på en, men bara nästan.



Den absolut vassaste karaktären är Stanley som spelas helskönt av Dudley Moore. Kan mycket väl tänka mig att karaktären han spelar här ledde till att han året senare spelade en liknande karaktär i 10 (1979). Han är bara med i tre omgångar, men är då helt inne i sin karaktär och gör en klart minnesvärd prestation. Lägenhetssekvensen är i en klass för sig då sköna Bee Gees-låten "Stayin' Alive" spelas.

"It IS your ass they're after, and it's my job to see to it that... I get there first." - Tony Carlson

Chevy Chase gör här en av sina allra första roller och den som satte honom på kartan. Han bjuder på flera sköna scener och har ett bra samspel med Goldie Hawn. De passar helt enkelt bra ihop och är ett fint par. De två parades ihop igen några år senare i Seems Like Old Times (1980) som på sätt och vis fortsatte deras förhållande.



Filmen lever mycket på myskänslan som oftast är väldigt hög. Barry Manilows "Ready To Take A Chance Again" är t.ex. mycket passande och sätter tonen så fort den spelas under förtexterna. Musiken överlag är bra och påminner i sina bästa stunder om något från en bra Hitchcock-film. Tyvärr blandas det med lite skrikigare toner när det ska vara spännande, något som alltför ofta sänker helheten på filmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Mina favoritfilmer - 1995

Ett oerhört starkt filmår med flera toppfilmer. Här återfinns några av mina favoritfilmer och bredden på topp tio är riktigt bra. Alltid svårt när man har mer än en film man gett högsta betyg till, men till slut blir det ändå ett ganska givet val.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Japan

Uppdatering: Plats #8 (Before Sunrise) tas bort från topp tio och ersätts med Citizen X som kommer in på plats #7. 10/7-13

Uppdatering: Plats #10 (La haine) tas bort från topp tio och ersätts med Apollo 13. 27/3-15

Uppdatering: Plats #6 (Twelve Monkeys) tas bort från topp tio och ersätts med Ghost in the Shell som placerar sig som #10. 13/8-15


#10 Ghost in the Shell (Mamoru Oshii)



En kvinnlig cyborgpolis och hennes partner jagar en mystisk hacker som kallas för "The Puppet Master".

Japansk anime när den är som bäst. Inte så konstigt att många filmer tagit efter och "lånat" från denna, inte minst The Matrix (1999). Rakt igenom snygg, actionspäckad och intelligent. Ett visuellt kraftpaket.


#9 Apollo 13 (Ron Howard)



Den 13:e Apollo-färden blev en katastrofartad händelse för NASA och besättningen när en explosion i kapseln ändrade förutsättningarna för återfärden till Jorden. Filmen är en dramatisk och innehållsrik skildring av händelserna de ödesdigra dygnen.

En rakt igenom spännande film som är välspelad och välgjord. Gillar man den här sortens filmer blir man lätt nöjd.


#8 The Bridges of Madison County (Clint Eastwood)



Det är sommaren 1965 då mötet tar plats mellan hemmafrun Francesca och den bohemska National Geographic-fotografen Richard Kincaid, som en dag stannar till vid gården där Francesca bor för att fråga om vägen till en av de överbyggda broarna i området. Francescas man och barn är bortresta på en boskapsmarknad och mötet mellan henne och Richard utvecklas till en passionerad kärlekshistoria som varar i fyra dagar.

Clint Eastwoood visar här att han inte bara är en "one trick pony" som gör hårda, manliga filmer. Tillsammans med Meryl Streep bjuder han på en del magi som i sina bästa stunder är ett oförglömligt romantiskt drama när det är som bäst.


#7 Copycat (Jon Amiel)



Den kvinnliga kriminalpsykologen Helen Hudson är expert på seriemördare. Efter att i sista stund räddats från att själv bli mördad, har hon starka fobier och lever sedan 13 månader tillbaka isolerad i sitt hus. En seriemördare härjar i San Francisco och polisen M.J. Monahan vänder sig till Hudson för hjälp. Tillsammans gör de den kusliga upptäckten att mördaren kopierar de mest kända seriemördarna genom tiderna.

Kanske att den hamnat lite i skymundan av andra seriemördarfilmer, inte minst som den kom samma år som den bättre Se7en. Men det här är en mycket trevlig thriller som funkar i alla väder och kan ses om lite då och då.


#6 Citizen X (Chris Gerolmo)



Sovjetunionen, 1982. Ett nedgrävt lik hittas på en åker i närheten av ett litet skogsområde. Det makabra fyndet leder till en finkamning av området och polisen finner ytterligare sju kroppar. Samtliga offer är barn eller unga kvinnor. Alla har utsatts för liknande sexuella övergrepp och brutal misshandel. Rättsläkaren konstaterar snabbt att samtliga mord begåtts av en och samma person. Men enligt polisen existerar inga seriemördare i Sovjetunionen...

Verklighetsbaserat, spännande och ganska obehagligt. En seriemördarfilm som håller hög klass och nästan viktigast av allt har den lyckats få till miljöerna. Måste vara en av de allra främsta TV-filmerna som gjorts.


#5 The Usual Suspects (Bryan Singer)



I hamnen ligger ett utbränt skepp med 27 rykande kroppar. En FBI-agent försöker med hjälp av två överlevande att pussla ihop vad som hänt...

En film som funkar allra bästa första gången när man är ovetandes om hur det ska gå. Vägen dit är hur som helst fascinerande och det är en välberättad och välspelad film, inte minst av Kevin Spacey.


#4 Casino (Martin Scorsese)



Las Vegas 1973 är en stad fylld av glitter och drömmar. Det är scenen för miljonärer, politiker och glamorösa showgirls. Där bor spelare, lånehajar och hallickar - och det är maffians paradis. Sam "Ace" Rothstein är mannen som hänsyslöst driver sitt casino åt maffian. Men när hans gode vän Nicky Santoro bestämmer sig för att flytta till öknen går allt bara utför.

En lite underskattad film av Martin Scorsese som håller riktigt hög klass. Man bjuds även på ett flertal starka prestationer av bl.a. Robert De Niro, Sharon Stone, James Woods och Joe Pesci. Scorseses regi är i princip fläckfri.


#3 Braveheart (Mel Gibson)



Skottland, slutet av 1200-talet. Som ung tvingas William Wallace lämna sitt hemland Skottland efter att hans far blivit dödad och följa med sin farbror Argyle. När han flera år senare återvänder till sitt hemland har den grymme, brittiske kungen Edward I, även kallad "Longshanks", styrt Skottland med järnhand. William Wallace leder sina landsmän i revolt mot den brittiske kungen som styr över Skottland för att göra landet fritt.

Var imponerad över hur bra filmen faktiskt är när jag såg om den. Mel Gibson har lyckats alldeles förträffligt med att fånga perioden och det mesta är av yttersta toppklass. Man får egentligen allt man kan önska sig av den här typen av film.


#2 Se7en (David Fincher)



De två poliserna Somerset och Mills har att göra med en psykopatisk seriemördare som systematiskt dödar sina offer efter de sju dödssynderna.

Bygger upp en ryslig stämning från allra första början. Det regnar t.ex. väldigt mycket i filmen och det tycker jag bidrar till den mörka, härliga stämning filmen bjuder på. Man inleder även med starka förtexter som sätter tonen. Utan tvekan en av de bästa i sin genre.


#1 Heat (Michael Mann)



En strid mellan två män på varsin sida om lagen. Neil McCauley är en tjuv - en av de bästa. Han och hans team imponerar till och med på detektiven Vincent Hanna. Det blir hans mål i livet att sätta dit McCauley.

En film som har allt jag önskar av en film egentligen. Visst finns det småsaker som kunde gjorts annorlunda, men det är få filmer som fångar mitt intresse som denna gör - varje gång jag ser den.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Before Sunrise
Crimson Tide
I.D.
La haine
Leaving Las Vegas
Rob Roy
Strange Days
Toy Story
Twelve Monkeys

---

Sämsta filmen: Evil Ed

Svensk lågbudgetskräckis som väl mer ska vara rolig än skrämmande. Den är bara löjligt dålig.


Största besvikelsen: GoldenEye

Den första Brosnan-filmen som Bond gillas av många, men själv har jag aldrig gillat den nämnvärt. Inte sämst, men svag.

Snabba Cash

Titel: Snabba Cash / Easy Money
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Sverige
År: 2010
Regi: Daniel Espinosa
I rollerna: Joel Kinnaman, Matias Varela, Dragomir Mrsic, Lisa Henni

Handling: JW lever dubbelliv som stekare på Stureplan och fattig student på Handels. För att finansiera sitt jetsetliv kör han svarttaxi och gör allehanda småjobb. Allt förändras den dag han blir erbjuden 20.000 kr för att hämta upp en kille vid namn Jorge. Jorge är på flykt från både polisen och ett kriminellt gäng. Hans plan; göra en sista koksleverans och lämna landet.

Omdöme: Svensk film av det här slaget brukar oftast innebära åtminstone en av två saker. Antingen är det en polisfilm där poliserna står i centrum och det konceptet har man sett hur många gånger som helst. Eller så försöker man vara supercool där karaktärerna och handlingarna är överdrivna och orealistiska. Här följer man inte poliser och karaktärerna känns faktiskt på det stora hela realistiska.



Till en början hoppar filmen friskt mellan tre historier. Det är Jorge (Matias Varela), en latino på rymmen med drogkontakter. Det är ett gäng serber med Mrado (Dragomir Mrsic) i spetsen. Och det är JW (Joel Kinnaman) som lever ett dubbelliv som kräver pengar.



Hoppandet mellan historierna är till en början inte helt friktionsfritt, men när de efter ett tag visar sig komma närmare och närmare varandra blir det också bättre. Det är egentligen när de tre träffar på varandra första gången som det hela liksom stabiliseras och kan komma igång på allvar. Nu förstår man allas inblandning.



Det man lyckats bra med är att ge varje karaktär någon att bry sig om. JW har en ny tjej, Jorge har sin gravida syster och Mrado sin lilla dotter. Lite överraskande blir det Mrado med dottern som skapar de mest emotionella scenerna. Det finns liksom ett liv även vid sidan av all galenskap och den kriminella världen.



JW är egentligen inte kriminell utan hamnar i träsket lite av en slump. Iofs har han redan en fot inne då han kör svarttaxi åt några skumma typer, men mer än så är det inte till en början. Dock måste erkännas att några av hans gärningar under historiens sista bit inte känns helt rätt. Å andra sidan är det lätt att glömma att det hela utspelar sig under flera månader och inte bara dagar. Mycket kan hända i en persons huvud.



Vad jag blev gladast över var att filmen faktiskt lyckas fånga det känslomässiga. Filmen är nog som svagast när karaktärerna får vredesutbrott samt när det blir pang pang. Men som tur är finns det gott om stämningsfulla scener under resten av filmen som gör filmen till vad den är. Musiken är en stor bidragande orsak till varför det funkar så pass bra. Och även att musiken endast används som stämningshöjande och inte under actionscenerna känns helt rätt.



Överraskande nog är filmen bättre än väntat, även om man hade hört en del gott om den sedan tidigare. Men förmodligen är man lite skeptisk när det handlar om svensk film. Just det, en stor del av dialogen är på andra språk än svenska. Möjligtvis bidrar detta till att produktionen känns mer internationell än vanligt. Även skådespelarna sköter sig bra. Det är helt enkelt en gedigen film som inte blir för mycket.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5