Breaking the Waves

Titel: Breaking the Waves
Genre: Drama
Land: Danmark/Spanien/Sverige/Frankrike/Holland/Norge/Island
År: 1996
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Emily Watson, Stellan Skarsgård, Katrin Cartlidge, Jean-Marc Barr

Handling: I ett skotskt kustsamhälle på sjuttiotalet träffar den unga Bess oljearbetaren Jan. Hon är en blyg och starkt religiös flicka. Han är en äventyrare. En uppslukande förälskelse blossar upp, men snart slår passionen över i tragedi.

Omdöme: Av de tidigare filmerna jag sett av Lars von Trier har det endast varit en som jag funnit bra, och det var Europa (1991). De flesta andra filmerna har dock haft något annorlunda som liksom drar mig tillbaka. Det är sällan jättebra, men hans provocerande stil gör att man ändå blir lite fascinerad och liksom nyfiken på att se mer.



I denna hyllade film paras Emily Watson och Stellan Skarsgård ihop som det något udda paret Bess och Jan som hittar varandra. Till en början är det mesta lyckligt och bra för det förälskade paret. Men ganska snart lär man känna Bess lite bättre och då förstår man att hon inte är helt frisk i huvudet. Hon har svårt för att släppa iväg Jan som ska iväg och jobba på oljeriggen och hennes bästa vän Dodo (Katrin Cartlidge) oroar sig för hennes hälsa.



Filmens utan tvekan främsta egenskap är skådespeleriet. Lars von Trier får verkligen ut max från sina skådespelare och Emily Watson har aldrig varit bättre. Hon var välförtjänt Oscarsnominerad för rollen som Bess och får verkligen spela ut hela sitt register. Från att vara naiv och dumsnäll till att bli besatt och spåra ur totalt, fast utan att gå över gränsen och bli hysterisk.



Stellan Skarsgård är också mycket bra även om det är en lite mer begränsad roll. Han visar dock att han är en duktig skådespelare och inte bara någon som ska bli satt i ett fack som enkelspårig. Man kan egentligen hylla de flesta - de är alla mycket bra. En annan sak som är ganska lyckad är kapitelbilderna som von Trier ofta använder. Här ackompanjeras de tavelliknande bilderna av skön och passande musik från början av 70-talet.



Till en början tycker jag filmen funkar relativt bra och håller intresset uppe. Man känner att det kan bli ett starkt och passionerat drama med mycket känslor. Istället blir historien allt mer ångestladdad och jobbig att se på. Inte jobbig för temats skull utan för att det faktiskt blir ganska trist. Det är oerhört långdraget och även om jag ofta gillar mörka filmer så blir det här för deppigt. Man kan prata om budskap och annat, men faktum kvarstår att jag finner det här alltför intetsägande.

5 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8