Donnie Brasco

Titel: Donnie Brasco
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1997
Regi: Mike Newell
I rollerna: Johnny Depp, Al Pacino, Michael Madsen, Anne Heche, James Russo, Paul Giamatti

Handling: FBI-agenten Joe Pistone får uppdraget att nästla sig in hos New York-maffian. Under namnet Donnie Brasco blir han alltmer involverad i maffians verksamhet. Men en sak hade varken Donnie själv eller hans överordnade räknat med - hans vänskap till Lefty...

Omdöme: När jag såg Donnie Brasco första gången var jag i New York. Året var 1997 och jag och min bror bestämde oss för att gå och se filmen. Det visade sig att vi och två italienska turister var de enda vita i hela biosalongen. Detta gjorde att det hela blev en bioupplevelse jag aldrig kommer glömma. Och trots att jag inte hade sett filmen sen dess hade just detta minne satt sig och gjorde att det var något speciellt med den här filmen.



Den verklighetsbaserade historien tar sin början i slutet av 70-talet då FBI-agenten Joe Pistone aka Donnie Brasco (Johnny Depp) tar kontakt med en man vid namn Lefty (Al Pacino). Lefty blir inkörsporten till New York-maffian för Donnie och på så vis ska han kunna ta reda på vem som gör vad och vilka som styr, men även hur allt går till.



Men det uppstår problem, främst två stora problem. Det ena är familjen där frun Maggie (Anne Heche) och deras tre döttrar blir lidande av att pappa aldrig är hemma. Det andra problemet är att Donnie och Lefty blir vänner, något Donnie inte kan göra något åt. Det påverkar även hans omdöme och han hamnar allt djupare in i livet med sin andra "familj".



Vad som gör filmen till vad den är är det faktum att man aldrig frossar i det hela. Det blir liksom aldrig för mycket dödande, misshandel och annat av det goda. Istället trappas det hela upp allt mer när Donnie kommer in i det mer och mer. I många fall vill gärna den här typen av film överdriva med extra mycket våld och coola karaktärer till höger och vänster. Den här känns mer realistisk och det vinner den definitivt på i längden.



Det känns som en varm film från hjärtat. Man bjuder på varm humor mellan Donnie och Lefty vilket gör att man framförallt känner för Lefty. Man ser det Donnie ser i honom och förstår varför deras vänskap blir så stark. Samtidigt inser man att familjelivet blir lidande och att det omöjligtvis kan fungera när operationen pågår i år snarare än månader.



Filmen har inga svackor eller för den delen några extravaganta toppar. Den är jämn rakt igenom även om den blir allt starkare när våldet trappas upp en del. Alla presterar bra i sina roller och ingen känns malplacerad, något som definitivt inte alltid är fallet i den här typen av film. Det är speciellt kul att se Al Pacino spela en man längre ner på skalan, någon som har chefer och måste anpassa sig istället för att vara chefen som han ofta fått vara. Och jag kan bara konstatera att filmen är lika bra nu som för femton år sen...

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8