Odds Against Tomorrow (Revisited)

Titel: Odds Against Tomorrow / Mot alla odds
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1959
Regi: Robert Wise
I rollerna: Robert Ryan, Harry Belafonte, Ed Begley, Shelley Winters, Gloria Grahame

Handling: Dave Burke försöker övertala två män att delta i ett bankrån. Earl Slater, en vit ex-fånge, och Johnny Ingram, en svart spelare. Båda är tveksamma, men när de som Ingram är skyldig pengar sätter press på honom ser han ingen annan utväg. Att Slater känner sig mindervärdig, eftersom han inte kan försörja sin flickvän, fäller avgörandet för hans del. Dock återstår ett problem; Slater hatar svarta och spänningen mellan honom och Ingram stegras.

Omdöme: Det här är en intressant film. Inte bara för innehållet utan även för att den officiellt inte räknas som film-noir. Detta eftersom man som regel räknar Touch of Evil (1958) som den sista noir-filmen. Det betyder dock inte att filmer som kom kort därefter plötsligt inte kan vara film-noir. Detta är ett typexempel på en sån film som ska räknas som film-noir, och det gör den av många.



Den något underskattade regissören Robert Wise gjorde genom åren en hel del bra och klassiska filmer. Han kom att vinna sammanlagt fyra Oscars (två för regi och två för film) med ytterligare tre nomineringar. Han började inom ljud och senare klippning, bl.a. Oscarsnominerad för sitt arbete på Citizen Kane (1942), men det är som regissör han alltså hittade rätt.



Det hela går ut på att den f.d. polisen Dave Burke (Ed Begley) har ett jobb på gång. Ett enkelt jobb som han ser det där han behöver två killar till för jobbet. De blir båda lovande 50.000 dollar var. Den ena är Earle Slater (Robert Ryan), en gammal krigsveteran som har ont om pengar, en flickvän han inte kan försörja plus att han hatar svarta. Den andra är Johnny Ingram (Harry Belafonte), en svart sångare med spelmissbruk. Han är skyldig en massa pengar och hans nära och kära blir snart hotade till livet.



Storyn har mycket att bjuda på där man både följer Slater och Ingram på varsitt håll för att se varför de går med på att utföra jobbet, men även får spänningar dem emellan när de träffas då Slater starkt ogillar svarta och visar det. Plus att man har en stöt att planera och utföra. Trots detta har filmen ett lite svagare parti runt mitten av filmen.



Man lyckas verkligen kombinera de olika delarna och låta allt få sin tid att utvecklas. Rasproblemet är det största hindret för männen om de vill utföra stöten och komma undan med livet i behåll. Det är just det som gör filmen till vad den är. Man vet att det kan gå snett när som helst. Det krävs så lite. Man bjuds dessutom på en minst sagt explosiv avslutning på det hela.



Intressant nog lär Jean-Pierre Melville ha gillat denna film mycket. Den lär även ha varit en stark influens på flera av hans filmer vilket måste ses som ett gott betyg. Den jazziga musiken stör mig en del vilket aldrig är bra. Men betygmässigt ligger ändå filmen helt klart mellan en svag fyra och fyra. Tycker filmen växte en del mot förra gången jag såg den.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4