The Piano

Titel: The Piano / Pianot
Genre: Drama/Romantik
Land: Australien/Nya Zeeland/Frankrike
År: 1993
Regi: Jane Campion
I rollerna: Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neill, Anna Paquin

Handling: 1800-talets mitt. Ada far tillsammans med sin dotter till Nya Zeeland för att gifta sig med landägaren Stewart. Med sig har hon ett piano vilket Stewart byter bort mot en bit mark med grannen Baines. Baines ber att Ada ska lära honom spela på pianot och en passionerad kärlekshistoria utvecklas mellan de båda.

Omdöme: Det finns vissa filmer man inte ser/sett eftersom man känner att de inte riktigt kommer att tilltala en. Samtidigt är man öppen för att ge de en chans. Eftersom jag inte visste så mycket om filmen, mer än att ett piano, Holly Hunter och Harvey Keitel skulle ha en slags kärleksaffär, skulle det bli intressant att se vad den skulle bjuda på.



Ada (Hunter) är en ensamstående mor med dottern Flora (Anna Paquin). Ada är stum sedan 6 års ålder och när hennes far gifter bort henne till en man hon aldrig träffat, Stewart (Sam Neill), tar hon och dottern och beger sig till Nya Zeeland där Stewart bor. Förutom kläder och andra tillhörigheter så tar hon även med sig sitt älskade piano.



Pianot blir sedan filmens centrala punkt där det mesta kretsar runt det. Eftersom Ada är stum kan hon uttrycka sig genom pianospelandet. Men när pianot tas ifrån henne och hamnar hos Baines (Keitel), går hon med på att lära Baines spela mot att hon får använda det själv. Men Baines har andra planer och är inte alls intresserad av pianot...



Det är ett par saker som sticker ut. Fotot är ofta vackert och det är inte minst fint under strandscenerna när pianot får stå där på egen hand. Musiken är för det mesta bra där huvudmelodin som spelas ett par gånger är det som funkar bäst och skapar lite stämning. Och så skådespeleriet - Holly Hunter och Anna Paquin blev båda Oscarsbelönade med Hunter som den lysande stjärnan i en krävande roll. Men även Harvey Keitel och Sam Neill gör vad de ska med sina roller. Finns inte mycket att klaga på där.



Trots flera positiva sidor så är filmen allt för tråkig. Tyvärr är det så det känns. För även om fotot och musiken är bra så är inte historien särskilt vacker. Det känns bara konstigt och man känner inget särskilt för någon. Kan mycket väl tänka mig att det här är en film som kvinnor är svagare för, så är det bara. Sen betyder det inte att vem som helst inte kan uppskatta den. Bara man känner för karaktärerna och storyn tilltalar en. Men en välgjord produktion är det utan tvekan.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Boyz n the Hood

Titel: Boyz n the Hood
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1991
Regi: John Singleton
I rollerna: Cuba Gooding Jr, Laurence Fishburne, Ice Cube, Angela Bassett

Handling: När den smarte ghettokillen Tre börjar visa tecken på problem skickar hans studerande kämpe till mamma honom för att bo hos sin militante pappa. Där umgås Tre med Ricky, en blivande fotbollsstjärna, och hans halvbror Doughboy. De tre blir goda vänner trots att de har ganska så olika livsmål. Tre siktar på att läsa vidare, Ricky spelar fotboll på hög nivå och Doughboy är knarklangare.

Omdöme: Kanske har man lite förutfattade meningar, men med tanke på filmens titel och en "skådespelare" som Ice Cube (i sin första filmroll) så förväntar man sig en gangsterfilm med mycket rapmusik, knarkaffärer, fult språk och dödande. Men istället visar det sig vara en mycket mer nedtonad och genomtänkt film.



Tre Styles (Cuba Gooding Jr) flyttar som ung grabb in hos sin pappa i mitten av 80-talet. Bland grannarna finns bl.a. halvbröderna Ricky och Doughboy (Ice Cube). Sju år senare är killarna i 17-18 års åldern och är fortfarande bästa vänner, detta trots att Doughboy är knarklangare medan de två andra sköter sig.



Tres pappa Furious (Laurence Fishburne) ser till att hans son har goda värderingar och får en bra uppfostran. Men det är inte alltid säkert att det hjälper när man umgås med kriminella och gängbildningar ökar våldet i området. Tre har även planer för sig själv och sin flickvän. Frågan är bara om de hinner sticka innan någon blir dödad...



Regissören John Singleton blev Oscarsnominerad för regi och manus, och var den yngste regissören någonsin att bli nominerad vid 24 års ålder (yngre än Orson Welles som var 26). Med tanke på att det här var hans regidebut så måste man säga att det är en klart lyckad sådan. De flesta karaktärerna är baserade på personer han växte upp med och även delar av storyn är tagna från hans egen uppväxt i Los Angeles.



Vad jag gillar är att storyn känns trovärdig och håller sig hela tiden med fötterna på jorden. Det är mycket mer drama än något annat och även om det under vissa stunder kan kännas lite för mycket så blir man belönad när det börjar hända saker under filmens sista tredjedel. Nu eskalerar våldet i området och våra huvudpersoner blir indragna i det.



Alla sköter sig bra i filmen, även Ice Cube som dock behöver ett tag för att bli varm i kläderna. Cuba Gooding Jr och Laurence Fishburne är annars de som är mest stabila filmen igenom. Vad gäller musiken så kunde man ha begärt lite mer. Både bakgrundlåtar som spelas och filmmusiken är ofta lite lam och här hade man velat ha mer kvalité.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Killer Joe

Titel: Killer Joe
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2011
Regi: William Friedkin
I rollerna: Matthew McConaughey, Emile Hirsch, Gina Gershon, Thomas Haden Church, Juno Temple

Handling: När den 22-årige langaren Chris får sin gömma med narkotika stulen av sin egen mor måste han snabbt få fram 6.000 dollar - annars är det kört. Desperat vänder han sig till "Killer Joe" när han får reda på att hans mamma har en livförsäkring värd 50.000 dollar...

Omdöme: Regissören William Friedkin gjorde sig ett namn på 70-talet då han blev en av de mest eftertraktade Hollywood-regissörerna med filmer som The French Connection (1971), The Exorcist (1973) och även Sorcerer (1977), även om den senare filmen inte var någon succé när den kom. På 80-talet kom han med den kontroversiella Cruising (1980) samt polisfilmen To Live and Die in L.A. (1985), som man kan säga var 80-talets motsvarighet till The French Connection och hans sista kvalitetsfilm.



Här har man helt enkelt en regissör vars storhetsperiod varit över för länge sen, men där man vet att det kan bli något bra när som helst. I det här fallet är filmen baserad på en pjäs (och manus) av Tracy Letts, vilket även Friedkins förra film Bug (2006) var som tyvärr var ganska misslyckad.



Förväntningarna var inte särskilt stora och när filmen drar igång är man inte riktigt säker på om filmen ska var komisk eller seriös. Det tar runt en halvtimme innan man börjar få grepp om karaktärerna och vad det egentligen är för typ av film. Det tar ytterligare runt en halvtimme innan filmen kommer igång på allvar.



Man bjuds på en något annorlunda, skönt skruvad film där man i princip bara har fem karaktärer. Dessa fem är dock alla mycket bra och s.k. "white trash" som bor i husvagnshem och inte är speciellt intelligenta. Det gör att man får en hel del dumma repliker man bara måste skratta åt. Samtidigt blir man lite småsvettig av lite vrickade och plötsligt brutala scener som kommer oväntat mitt i allt.



Utvecklingen av karaktärerna och storyn är utan tvekan filmens starkaste sidor. Det finns helt klart brister i filmens genomförande under första timmen, men det är liksom för att lura tittaren att tro att det hela kommer bli en ordinär liten film. Matthew McConaughey har man aldrig sett så här tidigare, och han gör det bra. Påminner här faktiskt lite om Christian Bale i vissa stunder.



Vid sidan av McConaughey (som "Killer Joe") är Gina Gershon (den översminkade och lättfotade styvmamman), Thomas Haden Church (den korkade och lätt apatiske pappan) och Juno Temple (den unga dottern/systern som blir lite av centralfiguren) alla mycket bra. Emile Hirsch är kanske svagast, men det beror nog främst på karaktären som är lite tråkigare än resten.



Det är inte helt lätt att betygsätta en sån här film då den är lite ojämn. Första timmen rullar på utan att engagera allt för mycket, men när man sedan kommer till filmens uppgörelse så att säga, ja då smäller det ordentligt. Antingen gillar man det eller så har man svårt för den mörka humorn, det nakna, brutala och skruvade man får ta del av.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

Sleep Dealer

Titel: Sleep Dealer
Genre: Sci-Fi/Drama/Thriller
Land: Mexiko/USA
År: 2008
Regi: Alex Rivera
I rollerna: Luis Fernando Peña, Leonor Varela, Jacob Vargas, Tenoch Huerta

Handling: I en framtid där vatten är en bristvara och där terrorism bekämpas i underhållningsprogram på bästa sändningstid åker Memo från Santa Ana på mexikanska landsbygden till gränsstaden Tijuana. Där träffar han Luz, som hjälper honom att koppla in sig på det stora nätet av minnen, som går att sälja och köpa.

Omdöme: Bra sci-fi filmer växer inte på träd. Det är inte alltid trovärdigt och det kan vara svårt att få till en bra story. I det här fallet har man en mexikansk-amerikansk film där Alex Rivera även står för manus i sin regidebut. Exakt när det utspelar sig framgår inte, men att det är en närliggande framtid känns troligt.



Memo (Luis Fernando Peña) beslutar sig för att lämna sin lilla by efter att han avlyssnat hemlig amerikansk militärkommunikation. Han vet att han kan tjäna bra med pengar om han skaffar sig s.k. "noder". Det är inpluggningshål på armar och rygg så att man kan koppla upp sig på olika nätverk. Detta kan användas till arbete eller att ladda upp sina minnen som man kan få betalt för.



På väg till Tijuana träffar han den vackra Luz (Leonor Varela) som säljer sina minnen och kan hjälpa honom med att skaffa noder. Hon i sin tur använder honom för att tjäna pengar på de minnen som skapas när hon är med honom. En klient är särskilt intresserad av hans historia, något som kan innebära livsfara för Memo...



Själva idén är egentligen inte så dum, men man får inte ut allt - långt ifrån. Det blir lite för enkelspårigt där man liksom inte känner spänningen som borde infinna sig. Relationen mellan Memo och Luz kunde också ha varit mer känslosam. Effekterna när farkosterna flyger är lite B. Däremot är resten av tekniken realistisk och trovärdig.



Det som kanske är mest synd är att storyn inte direkt leder till något minnesvärt. Här borde man ha kunnat göra klart mer, inte minst genom att trappa upp spänningen och låta Memo bli jagad. Skådespelaren som spelar Memo, Luis Fernando Peña, kan man säga är en mexikansk Jake Gyllenhaal rent utseendemässigt. Men hans Source Code (2011) är en bättre film, även om denna har fler likheter med en film som Strange Days (1995) där man också handlar med minnen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.9

Ruby Sparks

Titel: Ruby Sparks
Genre: Romantik/Komedi/Drama/Fantasy
Land: USA
År: 2012
Regi: Jonathan Dayton & Valerie Faris
I rollerna: Paul Dano, Zoe Kazan, Annette Bening, Antonio Banderas, Elliott Gould

Handling: Calvin, en ung författare som hade stor framgång tidigt i sin karriär, kämpar nu med skrivkramp. Hans kärleksliv är också i en nedåtgående svacka så han försöker då skapa en kvinnlig karaktär som kan älska honom...

Omdöme: I mina ögon är det här en film som visar upp två sidor. Under den första halvan är det lekfullt, småroligt och med bra energi som t.ex. får en att tänka på en film som (500) Days of Summer (2009). Under andra halvan blir det dock lite andra toner. Nu blir det istället mer allvarligt och det funkar inte lika bra. Magin som höll på att skapas försvinner allt mer och det är helt klart väldigt synd. Men ett plus till filmen är att den aldrig känns ytlig eller försöker köpa billiga skratt.



Paul Dano och Zoe Kazan, som även är ett par i verkligheten, har ett bra samspel filmen igenom. Och även om det inte direkt är viktigt i sammanhanget så kan man lugnt säga att Zoe Kazan (som även skrivit manuset) har film i blodet. Hennes farfar Elia Kazan var en av de främsta regissörerna i Hollywood under främst 50-talet och vann två Oscars. Hennes far Nicholas Kazan skrev manuset till Reversal of Fortune (1990) som blev Oscarsnominerat. Och hennes mor, Robin Swicord, skrev i sin tur det Oscarsnominerade manuset till The Curious Case of Benjamin Button (2008).



På det stora hela skulle man lite lätt kunna säga att det är en blandning av Weird Science (1985) där man skapar en drömkvinna från sin fantasi, och Harvey (1950) där en man tror sig ha en bästa vän som ingen annan ser. Två filmer jag för övrigt gillar lite extra. Nu är det här ingen kopia på någon av de filmerna utan känns ganska fräsch och kommer med något lite nytt. Det som är synd är att den inte håller filmen igenom samt att den mysiga känslan inte riktigt infinner sig, förutom vid några tillfällen under första halvan av filmen.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Skyfall

Titel: Skyfall
Genre: Action/Äventyr/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2012
Regi: Sam Mendes
I rollerna: Daniel Craig, Javier Bardem, Ralph Fiennes, Judi Dench

Handling: Bonds lojalitet till M sätts på prov när hennes förflutna plågsamt gör sig påmint. När MI6 utsätts för en attack måste agent 007 hitta och förgöra hotet, oavsett vad det personligen kommer kosta honom.

Omdöme: Var ska man börja? Kanske bäst att börja med titellåten "Skyfall" som liksom drar igång det hela efter den inledande jaktsekvensen. Man känner direkt att den har Bondvibbar över sig och det känns helt rätt. Men den lyfter aldrig och blir efter ett tag lite för tråkig i ärlighetens namn. Mycket möjligt att man måste höra den och se filmen ett par gånger innan man kan fastslå exakt vad man tycker, men det här var första intrycket.



Man märker att man lagt ner mer energi på storyn och dialogen än i många av de senare Bond-filmerna. Detta har givetvis mycket att göra med att regissören Sam Mendes inte är någon actionregissör. Med filmer som American Beauty (1999), Road to Perdition (2002) och Revolutionary Road (2008) så är det inte så svårt att förstå att det blir mer story och mindre effekter, något som på det stora hela är bra.



När man har en Bondfilm som är på nästan två och en halv timme så behöver man ha lite underhållning här och där i form av bra actionscener och så klart, bra karaktärer. I mitt tycke är filmen för lång och kunde ha trimmats med upp emot en halvtimme. Alternativt borde man haft med några fler actionscener för att hålla uppe tempot. Men det man saknar absolut mest är åtminstone en till skurk vid sidan av huvudskurken.



Javier Bardem spelar huvudskurken Silva. Att han är en mycket duktig skådespelare visste man på förhand, och det visar han prov på här också. Karaktären Silva har mycket potential, men man får inte ut allt från honom. Han är inte elak nog för min smak. Han kommer inte heller med de där oförglömliga replikerna som de bästa skurkarna gjort i de klassiska, och bästa, filmerna.



Varför man inte låter Silva ha en hjälpreda som får fylla ut tiden när Silva inte är med, det förstår jag inte riktigt. Här hade man lätt kunnat ha någon som kunnat underhålla, precis som Jaws och Oddjob gjorde. Eftersom Silva inte dyker upp förrän sista timmen eller så så hade det varit ett perfekt sätt att få Bond på andra tankar ett tag. Nu kan man säga att utsände Patrice (Ola Rapace) gör detta, men han är bara en ordinär, tråkig mördare utan själ.



När det kommer till Bondbrudarna så finns det inte så mycket att skryta med. Naomi Harris får mest utrymme som agenten Eve och hon funkar inte direkt bra. Hon har en kaxig attityd och passar inte in på något sätt. Bérénice Marlohe som Sévérine är tänkt som mer ögongodis och typisk Bondbrud, vilket inte är helt fel. Hennes karaktär känns dock lite trist och får inte det utrymme som hon nog borde ha fått.



Att ta med Q i handlingen igen är kul. Men här spelas han av Ben Whishaw och det funkar inte riktigt. Han känns mer som en dataexpert än fiffige Q som ju ska bistå med diverse trevliga redskap, bilar och annat smått och gott åt Bond. Riktigt lyckad är annars Ralph Fiennes som Gareth Mallory som används helt rätt och inte blir bortkastad. Gillar även hans betydelse på slutet vilket var det man hoppades på redan tidigt i filmen.



Vid sidan av bra skurkar så är musiken och inspelningsplatserna alltid viktiga i en Bondfilm. Musiken får till det på sina håll, men det går inte att jämföra med John Barrys tidlösa toner i de klassiska filmerna. Inspelningsplatserna å andra sidan kunde visat upp mer. Motorcykeljakten på taken i Istanbul är fräck. Shanghai visas upp lite kort, men här ville man se mer. Macao var nog mest lyckat där bl.a. scenen när Bond anländer till kasinot är en av de bästa. I London var det mest inomhus medan Skottland kunde ha använts mer då det man fick se var väldigt passande (tänker på de fina miljöerna).



Sammanfattningsvis är det här en bra Bond, utan den där riktiga wow-upplevelsen. Storymässigt finns egentligen inte allt för mycket att klaga på. Så länge man undviker att göra det hela korkat som under Brosnans tid som Bond så är man nöjd. Slutuppgörelsen funkar allt bättre och det är bra att man får lite känslor där på slutet. Däremot kunde det hela ha varit mer genomtänkt med ytterligare en trevlig skurk, fler exotiska inspelningsplatser och gärna mer Bondkänsla. För just den riktiga Bondkänslan infann sig alltför sällan. Och då menar jag inte med referenser till gamla filmer.

Bondskurk(ar):
Silva (Javier Bardem) - 4
Patrice (Ola Rapace) - 3

Bondbrud(ar):
Sévérine (Bérénice Marlohe) - 3
Eve (Naomi Harris) - 2
Bonds lover (Tonia Sotiropoulou) - 2

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.6