Titel: The Piano / Pianot
Genre: Drama/Romantik
Land: Australien/Nya Zeeland/Frankrike
År: 1993
Regi: Jane Campion
I rollerna: Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neill, Anna Paquin
Handling: 1800-talets mitt. Ada far tillsammans med sin dotter till Nya Zeeland för att gifta sig med landägaren Stewart. Med sig har hon ett piano vilket Stewart byter bort mot en bit mark med grannen Baines. Baines ber att Ada ska lära honom spela på pianot och en passionerad kärlekshistoria utvecklas mellan de båda.
Omdöme: Det finns vissa filmer man inte ser/sett eftersom man känner att de inte riktigt kommer att tilltala en. Samtidigt är man öppen för att ge de en chans. Eftersom jag inte visste så mycket om filmen, mer än att ett piano, Holly Hunter och Harvey Keitel skulle ha en slags kärleksaffär, skulle det bli intressant att se vad den skulle bjuda på.
Ada (Hunter) är en ensamstående mor med dottern Flora (Anna Paquin). Ada är stum sedan 6 års ålder och när hennes far gifter bort henne till en man hon aldrig träffat, Stewart (Sam Neill), tar hon och dottern och beger sig till Nya Zeeland där Stewart bor. Förutom kläder och andra tillhörigheter så tar hon även med sig sitt älskade piano.
Pianot blir sedan filmens centrala punkt där det mesta kretsar runt det. Eftersom Ada är stum kan hon uttrycka sig genom pianospelandet. Men när pianot tas ifrån henne och hamnar hos Baines (Keitel), går hon med på att lära Baines spela mot att hon får använda det själv. Men Baines har andra planer och är inte alls intresserad av pianot...
Det är ett par saker som sticker ut. Fotot är ofta vackert och det är inte minst fint under strandscenerna när pianot får stå där på egen hand. Musiken är för det mesta bra där huvudmelodin som spelas ett par gånger är det som funkar bäst och skapar lite stämning. Och så skådespeleriet - Holly Hunter och Anna Paquin blev båda Oscarsbelönade med Hunter som den lysande stjärnan i en krävande roll. Men även Harvey Keitel och Sam Neill gör vad de ska med sina roller. Finns inte mycket att klaga på där.
Trots flera positiva sidor så är filmen allt för tråkig. Tyvärr är det så det känns. För även om fotot och musiken är bra så är inte historien särskilt vacker. Det känns bara konstigt och man känner inget särskilt för någon. Kan mycket väl tänka mig att det här är en film som kvinnor är svagare för, så är det bara. Sen betyder det inte att vem som helst inte kan uppskatta den. Bara man känner för karaktärerna och storyn tilltalar en. Men en välgjord produktion är det utan tvekan.
4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.5
Såg den på Filmvetenskap II som jag går för några veckor sen. Tror jag håller med dig till viss del.
SvaraRaderaDet är något sävligt över filmen som inte går att ta på. Lite Lasse Hallström-aura över det hela, med andra ord. Då hjälper det inte hur omsorgsfullt fotot är, ej mindre hur bra musiken är.
SPOILER ALERT: Epilogen känns väldigt krystad och onödig. Den tar udden av ett potentiellt slut som visserligen hade varit tragiskt men ändå gett filmen ett värde framför att istället bara sluta i guld och gröna skogar.
Dan: Haha, gillar din jämförelse med Lasse Hallström ;) Tycker filmen var väldigt grå och på något sätt opersonlig, om än snygg.
RaderaJo, jag håller nog med dig. Det hade varit mer kraftfullt om man låtit det vara. Är ändå glad över att ha sett den då den ofta dyker upp lite här och där.
Vad synd, men jag har iof inte sett om den sedan den gick på bio då jag gillade den väldigt mycket. Däremot har jag inte fått känslan av att The Piano skulle vara en film som särskilt går hem hos det kvinnliga könet, utan att det hänger mer på individer.
SvaraRaderaSofia: Det är säkert som du säger, att det är väldigt individuellt. Men en titt på IMDb visar att männen gett den 7.4 i snitt medan kvinnorna gett den 7.9. Å andra sidan brukar generellt kvinnor ge högre betyg där, även om skillnaden inte alltid är så stor.
RaderaJag tycker att det här är en fullpoängare, så vissa män tilltalas allt av den.
RaderaFörstår vad du menar, men det verkar mer vara på grund av att du inte är så förtjust i filmformen än själva filmens kvalitet. Nåja, så kan det bli ibland.
addepladde: Absolut är det så. Inget fel på filmens kvalitet. Däremot så känner jag rent generellt att det är en film som tilltalar kvinnor mer. Men jag kan t.ex. ofta gilla s.k. "chick flicks" som många andra inte tål ;)
Radera"En film som kvinnor är svagare för" skriver du. Håller inte alls med dig där. Jag tror många killar/män kan tycka om och ta till sig den här filmen ganska lätt. Den är ju inte särskilt "puttinuttgullig". ;)
SvaraRaderaFiffi: Haha, jag visste att några skulle notera just den meningen, vilket också var meningen. Och jag menade faktiskt inte att den är en "chick-flick", absolut inte. Däremot står jag fast vid att jag tror att det är en film som fler kvinnor tar till sitt hjärta än män. Det betyder inte att det är en "tjej-film" ;)
RaderaMovies-Noir:
RaderaDet kanske kan bero på att många män inte ens ger den en chans. ;)
Fiffi: Så kan det också vara. Nåja, det var bara en känsla jag fick. Finns ju många filmer där man känner tvärtom också...
Radera