Titel: Trois couleurs: Bleu / Three Colors: Blue / Frihet - Den blå filmen
Genre: Drama
Land: Frankrike/Polen/Schweiz
År: 1993
Regi: Krzysztof Kieslowski
I rollerna: Juliette Binoche, Benoît Régent, Florence Pernel, Charlotte Véry
Handling: En bil kör av vägen och två av dess tre passagerare dör. Den överlevande från kraschen är den unga kvinnan Julie. De två offren är hennes dotter och hennes man. Julie har förlorat allt och fått hela sin verklighet bortryckt. Men har hon också, genom den tragiska olyckan, uppnått något som skulle kunna kallas frihet?
Omdöme: Jag hade inte sett någon film av Krzysztof Kieslowski tidigare - som regissör vill säga. Heaven (2002), efter hans manus och med regi av Tom Tykwer, hade jag tidigare sett och på det stora hela gillat. Vad denna första del i Trikoloren-trilogin skulle bjuda på var jag i princip helt ovetandes om.
Duktiga Juliette Binoche spelar Julie som efter en tragisk olycka måste omvärdera sitt liv och värderingar. Livet är inte värt att leva är hennes första känsla. Men hon accepterar att hon överlevt och börjar om på nytt. Givetvis hjälper det att hon har gott om pengar eftersom hon och hennes make var framgångsrika kompositörer.
Julie flyttar från sitt stora hus och in i en rymlig lägenhet i en anonym stad. Hon ändrar till sitt födelsenamn och bara lever. Men olyckan och minnet av hennes make och framförallt dotter lever kvar och kommer fram lite då och då. I hennes gode vän Olivier (Benoît Régent) finner hon lite närhet då han varit förälskad i henne från första dagen han började jobba åt hennes make. Musiken för dem också allt närmare.
Filmen flyter på i ett behagligt, ganska långsamt tempo. Det är ingen tvekan om att det här är en konstnärlig film där fotot, med många blå färgklickar, och inte minst musiken bidrar till mycket av handlingen. Julie går också från att vara en bitter och ledsen kvinna till att öppna upp sig allt mer och förstå att det finns något att leva för trots allt.
Under några scener i hennes lägenhet får jag lite Repulsion (1965) känsla och undrar om Julie också går mot ett psykiskt sammanbrott. Men så mycket mer likheter har inte filmerna, även om båda är ganska dystra. Annars fann jag personligen musiken som den viktigaste ingrediensen som även var det starkaste temat filmen igenom.
Bildkompositionerna är på sina håll också fina, men överlag gav mig filmen inte riktigt den där speciella upplevelsen. Historien kändes liksom inte kraftfull nog av någon anledning, men ändå vacker och fridfull, om än något dyster. Mer än en stark trea blir det inte.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.9
En jättefin och varm film. Jag hoppas bara du tänkt se filmerna som följer i trilogin. Det ger en lite mer att ta på och förhöjer syftet genom att man jämför dem mot varandra
SvaraRaderaDan: Ja, det är tänkt att jag ska se de övriga två de kommande dagarna. Kommer skriva om dem snart alltså.
RaderaNågot saknades för att jag skulle bli riktigt engagerad. Men kanske är det som du säger att man behöver se hela trilogin innan allt sjunker in.
Jag såg om den för ett par år sedan och blev rätt besviken. Hittade uppenbarligen mer i den när den kom än jag kunde göra nu -- har jag kanske blivit gammal och cynisk? ;) I denna omtitt gillade jag faktiskt den vita filmen bäst. Men musiken är helt fantastisk i alla tre filmerna, Preisner rules.
SvaraRaderaSofia: Mmm, intressant. Vi får se vad jag tycker. Vilken gillade du bäst första gången du såg dem?
RaderaDå var det absolut den blå. Den vita gillade jag minst då, men tror att den hållit sig bäst eftersom det är mest historia i den.
RaderaSofia: Har precis sett klart den tredje filmen och ja, även jag gillade nog den första, blå filmen, bäst. Men jag håller med om att den vita har mest story, även om jag inte riktigt fick grepp om den :)
RaderaEn av mina favoriter all-time..Bäst i trilogin. Den vita och röda ser jag som lika bra. Kan vara Binoche som avgör att den Blå är bäst enligt mig.
SvaraRadera5/5
NoName: Kul att höra att den uppskattas så mycket. Jo, Binoche är bra och personligen gillade jag denna mest av de tre.
RaderaVälkommen hit också!