Wreck-It Ralph

Titel: Wreck-It Ralph / Röjar-Ralf
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2012
Regi: Rich Moore
Röster: John C. Reilly, Sarah Silverman, Jack McBrayer, Jane Lynch

Handling: Ralph är skurken ("Wreck-It Ralph") i ett arkadspel som längtar efter att vara hjälte efter trettio års slit. Så när ett nytt spel lanseras smyger han in i det för att uppfylla sin dröm. Men allt går åt skogen när han av en olyckshändelse råkar släppa lös en dödlig fiende.

Omdöme: Ofta när det kommit en ny bra animerad film så har det i de flesta fallen varit Pixar som legat bakom. Disney, som gjort denna, har oftast vänt sig till de lite yngre och då funkar det genast lite sämre för de äldre. Det var en av farhågorna med denna animerade film. Men det visar sig vara en film i stil med Pixar, alltså god underhållning för vuxna vilket alltid uppskattas.



John C. Reilly lånar ut sin röst till Ralph som är en godhjärtad skurk i ett arkadspel. När vi får följa med bakom kulisserna inser vi att "skurken" även behandlas illa av sina medkaraktärer som istället smörar för hjälten Felix. Ralph får bo på soptippen och är ensam. Men nu när spelet firar 30 år känner Ralph att det är dags för förändring. Eftersom spelet befinner sig i en arkadhall tar han en dag chansen att "besöka" ett av de andra arkadspelen för att försöka bli hjälte.



På vägen träffar han på många olika karaktärer. Den som han får bäst kontakt med blir Vanellope (röst av Sarah Silverman) som är en liten energisk tjej som hamnat utanför i sin arkadvärld "Suger Rush" och nu behöver hjälp. I hälarna har de hjälten Felix samt Calhoun, ett tufft och hänsynslöst kvinnligt befäl från arkadspelet "Hero's Duty", som ska försöka hämta hem Ralph och förhindra katastrofala händelser då ett farligt virus lyckats fly från "Hero's Duty" till "Suger Rush" p.g.a. Ralph.



Rösterna är alltid viktiga i animerade filmer och de funkar även bra här. Bäst är nog Sarah Silverman som Vanellope då hon verkligen låter som karaktären ser ut. John C. Reilly ser man nästan framför sig när man hör rösten, men det funkar bra det också. Roligaste karaktärerna är annars den fjantiga hjälten Felix med sin gyllene hammare som fixar allt, samt en liten karaktär kallad Zombie som Ralph träffar på ett möte.



Animeringen är av hög klass rakt igenom och man bjuds på ett härligt färgglatt äventyr som sig bör när det handlar om animerad film. Själva huvudhistorien i "Suger Rush"-spelet är inte lika bra som resten av filmen. Förmodligen beror detta på att mest tid spenderas här och att det då blir lite för enformigt. Själva poängen med det hela bjuder inte på mycket nytt. Däremot är det en kul grundidé med hela arkadvärlden som man lyckats bra med. En underhållande animerad film bjuds man på från början till slut, och det är så klart just det man hoppas få.



Betyg:
IMDb: 8.3

Cloud Atlas

Titel: Cloud Atlas
Genre: Sci-Fi/Fantasy/Action/Drama/Mysterium
Land: Tyskland/USA/Hong Kong/Singapore
År: 2012
Regi: Tom Tykwer, Andy & Lana Wachowski
I rollerna: Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Hugh Grant, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Doona Bae

Handling: I sex historier tas vi med från 1800-talets Söderhav till en avlägsen postapokalyptisk framtid. Ett science fiction-epos baserat på David Mitchells prisade roman med samma namn.

Omdöme: Att det här är en storslagen historia råder inget tvivel om. Eftersom filmen är på nästan tre timmar var man lite skeptisk till det hela på förhand, men när det sedan visar sig vara sex historier som utspelar sig samtidigt, blir de tre timmarna inte alls särskilt kännbara. En orsak till detta är att det är fullt ös från första början och att historierna hela tiden går framåt.



De sex historierna utspelar sig under följande tidsperioder: 1849 i Söderhavet, 1936 i Cambridge och Edinburgh, 1973 i San Francisco, 2012 i Storbritannien, 2144 i Neo Seoul samt en postapokalyptisk tid som lär utspela sig år 2321. De olika historierna länkas inte ihop av allt för mycket, men har ett gemensamt tema - en kamp för överlevnad.



Som tur är känns ingen av historierna helt onödig eller mycket sämre än de övriga. Dock tycker jag personligen att 1973 historien funkar bäst. Även 2144 i Neo Seoul är fräck med all teknik och smarta lösningar man får ta del av. Men storymässigt är 1973 den som faller mig mest i smaken. 1849 historien är nog den som är mest enformig och svagast av de sex om man ska välja en. Detta då den till stora delar utspelar sig på ett skepp och det inte händer allt för mycket.



En rolig grej är att samtliga skådespelare axlar fler roller, ofta en i varje historia. Med hjälp av smink, proteser och annat kan de dyka upp som män, kvinnor, eller till och med som en annan ras. Tom Hanks och Halle Berry har huvudrollerna, men inte i alla historierna. Däremot är min favorit Hugo Weaving som stjäl nästan varje scen han är med i, med samtliga sina karaktärer. Överraskande nog är även Hugh Grant klart bra i sina något annorlunda roller. Skönt att se honom spela annat än de vanliga karaktärerna i halvroliga romantiska komedier.



Visuellt är det oftast en fröjd för ögat. Man bjuds med på en resa och underhållningsvärdet är ganska högt. Man får med lite av det bästa från alla världar och det är väl också meningen. Däremot känns det inte riktigt som budskapet, poängen med det hela, når fram helt och hållet. Man känner aldrig något speciellt för karaktärerna och tyvärr är det även synd att man inte fångas av helhetskänslan. Man hade gärna velat få ut mer djup ur filmen vilket nu istället lyser med sin frånvaro. Mer yta än innehåll, även om det tack och lov inte är helt ihåligt.



Noterbart är att Wachowski-syskonen regisserade 1800-tals historien samt de två historierna i framtiden. Tom Tykwer regisserade alltså 1936, 1973 samt 2012 års historier. Dessutom står han för den allt som oftast fina musiken, som vanligt i hans filmer bör tilläggas.



Avslutningsvis måste man nämna en av karaktärerna som Tom Hanks spelar som utseendemässigt måste ses som en blandning mellan George Michael och John Travolta.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Shoot to Kill

Titel: Shoot to Kill / Skjut för att döda
Genre: Action/Äventyr/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Roger Spottiswood
I rollerna: Sidney Poitier, Tom Berenger, Kirstie Alley, Clancy Brown

Handling: Två män tar upp jakten på en hänsynslös mördare som flytt ut i den ödsliga vildmark som skiljer USA från Kanada. Den ene är FBI-agenten Stantin som kommer att gå långt, mycket långt utöver sina befogenheter för att försöka gripa den efterspanade. Den andre är Jonathan Knox, en erfaren vägvisare. Tillsammans ger de sig av, den ene för att utkräva hämnd, den andre för att rädda kvinnan han älskar...

Omdöme: En av många 80-tals filmer av det här slaget som alltid är så trevliga att återbesöka. Den skiljer sig en del från de typiska action- och thrillerfilmerna i storstadsmiljö då den till stora delar utspelar sig ute i vildmarken. Däremot har man det typiska kompistemat som blev så populärt under 80-talet med filmer som bl.a. Lethal Weapon (1987) som en av de mest framgångsrika.



Sidney Poitier axlar rollen som FBI-agenten Stantin som har lång erfarenhet av att jaga den här typen av bovar. Men han är en storstadsmänniska och får snabbt anpassa sig till vildmarken när den han jagar misstänks ha gett sig upp i bergen för att ta sig till Kanada. Detta genom att utge sig för att vara fiskare efter att ha dödat fiskaren.



Tom Berenger spelar guiden Jonathan Knox som helst vill göra allt på egen hand och försöka rädda sin älskade flickvän Sarah (Kirstie Alley) som utsätts för livsfara då mördaren befinner sig i hennes grupp. Jonathan måste dock ta med sig Stantin och de två är verkligen som natt och dag. Men deras äventyr för dem närmare varandra och det blir stundtals hissnande action.



Tycker kanske inte filmen är så bra som jag en gång tyckte, men det är fortfarande en sevärd thriller med humor och fin scenografi över bergen och floderna. Gillar även huvudmelodin i filmen som passar bra, även om resten av musiken inte når upp till någon vidare klass.



Kirstie Alley stör mig inte alls här, hon är bara karaktären och inte så jobbig. Poitier är det klart svagaste kortet medan Clancy Brown har den intressantaste rollen som skurken. Småmysigt och kan ses vid rätt tillfälle, men man ska inte förvänta sig någon klassiker.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Mina favoriter - SiFF 2012

Tre bästa filmerna sedda på SiFF: (klicka på bild)


Bästa utländska film (icke-engelskspråkig): (klicka på bild)


Hedersomnämnande för bäst musik: (klicka på bild)


Tråkigaste film: (klicka på bild)


Bästa manliga huvudroll:
Joaquin Phoenix (The Master)


Bästa kvinnliga huvudroll:
Marion Cotillard (Rust and Bone)


Bästa manliga biroll:
Philip Seymour Hoffman (The Master)


Bästa kvinnliga biroll:
Pernilla August (Call Girl)

The Master

Titel: The Master
Genre: Drama
Land: USA
År: 2012
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Laura Dern

Handling: En historia som utspelar sig på 50-talet, och berättar om relationen mellan en karismatisk intellektuell sektledare som kallas "The Master" och en krigsveteran med alkoholproblem som dras längre och längre in i metoderna som används.

Omdöme: Att Paul Thomas Anderson kan göra film råder inget tvivel om. Att han kan göra riktigt bra film har han även visat med inte minst Magnolia (1999). Även filmer som Hard Eight (1996), Boogie Nights (1997) och till viss del Punch-Drunk Love (2002) är på det stora hela bra. Däremot var There Will Be Blood (2007) inte den lyckade storfilm som jag hade hoppats på. Därför kände jag mig tveksam inför denna film, särskilt med tanke på den suspekta handlingen.



Att man skulle bjudas på bra skådespeleri kändes som en självklarhet. Och det får man gånger två. Philip Seymour Hoffman är som vanligt riktigt bra. Han känns väldigt komfortabel i sin roll, men man blir inte längre överraskad. Man vet vad han kan och han levererar varje gång. Istället är det Joaquin Phoenix som imponerar ännu lite mer i rollen som Freddie. Han har ett kroppsspråk som säger det mesta i den här filmen - det är riktigt imponerande.



Phoenix spelar Freddie Quell som efter tjänstgöring i Andra världskriget återvänder hem till USA. Men kriget har skadat honom. Han har en skruv lös som gör att han har svårt att anpassa sig och bli accepterad. Eller rättare sagt, han söker själv upp trubbel gång på gång, något som till slut leder honom till "The Master". Det är dock under just den här tiden, innan han träffar "The Master", som filmen är klart bäst.



Det hela inleds alltså på ett starkt och engagerande sätt där man får följa Freddie. Man får genast känslan av att det här kan bli riktigt bra och att man redan har något bra att bygga vidare på. Men så kommer "The Master" in i bilden och sakta men säkert dalar både handlingen och filmen. Dock är det hela tiden ytterst välspelat och man bjuds på några bra scener mellan Phoenix och Hoffman filmen igenom.



Problemet är bara att när man kommit ungefär halvvägs går filmen från riktigt lovande, till medioker, till nära kalkonvarning. Ok, det kanske är att ta i då produktionen håller hög klass rakt igenom och skådespeleriet är fläckfritt av de två herrarna i huvudrollerna. De övriga får inte mycket att jobba med, kanske då Amy Adams men hennes karaktär är bara osympatisk. Men vart tar handlingen vägen? Håller PTA att förlora förståndet? Hade inga direkta förhoppningar på filmen, men till slut kan man bara skaka på huvudet och skratta åt det hela, så oförståeligt dåligt blir det faktiskt under långa stunder under andra halvan av filmen.



5 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Eftersom tröttheten var ett faktum denna dag, fick jag ladda med två stora kaffe innan denna visning. Som tur var hjälpte det då det bara blev någon enstaka gäspning under filmens gång. Men det var inte pga tröttheten, utan filmen.

Pga vilken film som visas och att det är slutsålt så är man på plats i god tid. Tar plats bakom de två första som ställt sig i kön och börjar den långa väntan. När man stått ett tag i kön och det börjat fyllas på bakom en, vad händer då? Jo, TVÅ till köer har plötsligt dykt upp vid sidan om vår huvudkö. Man orkar nästan inte bry sig längre...

Eftersom vinnarfilmen (Lore) av någon korkad anledning visas innan på samma salong, blir väntan extra lång. Varför man inte placerar vinnarfilmen sist eller på Skandia förstår jag inte. Eftersom filmen innan, vinnarfilmen, är på 1.50, börjar människorna släppas ut rakt mot oss i kön tio minuter innan vår film ska börja.

Efter lång väntan är det äntligen dags att komma in. Man får ganska bra platser och kan se fram emot en förhoppningsvis sevärd film. Tröttheten slår aldrig till på denna visning, men filmen visar sig vara förvånansvärt dålig. Visningen går annars utan några bekymmer. Synd bara att man inte kunde avsluta årets festival med en bättre film...

Killing Them Softly

Titel: Killing Them Softly
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2012
Regi: Andrew Dominik
I rollerna: Brad Pitt, James Gandolfini, Ray Liotta, Ben Mendelsohn, Richard Jenkins

Handling: Den professionella torpeden Jackie Cogan kontrakteras av maffian för att undersöka ett rån mot ett pokerspel som stod under deras beskydd.

Omdöme: Efter sin mycket lovande regidebut med Chopper (2000), regisserade Andrew Dominik den trötta och i mitt tycke misslyckade The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007). Vad denna skulle bjuda på kändes därför intressant, även om man var ganska så reserverad. Det skulle visa sig att denna låg klart närmare Chopper, vilket var klart välkommet.



Man bjuds på en blandning av två världar som både imponerar, förbryllar och frustrerar. Å ena sidan har man en mängd dialogdrivna scener som genast får en att tänka på Quentin Tarantino, men utan att de (för det mesta) är lika klockren som man är van vid från Tarantinos sida. Å andra sidan bjuds man på ett par explosiva våldsscener som övertygar om och om igen. Det är dessa scener som sätter sig när filmen är slut, inte dialogen eller karaktärerna.



Karaktärerna är på det stora hela intetsägande. Man bryr sig inte nämnvärt om någon av dem. Det är väl Jackie Cogan (Brad Pitt) man ska gilla mest, men det hade behövts mer djup i hans karaktär för det. Mickey (James Gandolfini) är en ganska skön typ som bryr sig noll om allt och har ett par sköna repliker. Men han får begränsat utrymme. Bäst är nog knarkaren Russell där man även bjuds på en fin prestation av Ben Mendelsohn, som även var bra i Animal Kingdom (2010).



Det är sällan man känner att filmer är för korta, men det här är ett typexempel. Nu var det inte så att man tyckte att tiden flög iväg filmen igenom, men när den väl slutar känns det som man har minst en halvtimme kvar. Den känns definitivt oavslutad. Med en speltid på bara en bit över 90 minuter känns det lite som en kompromiss med tanke på att Jesse James-filmen var på tok för lång med sina 160 minuter. Det känns även som att det kan finnas en längre version. Avslutningsvis är den första tanken som slår en när filmen är slut att man måste (och vill) se om filmen - av flera anledningar...



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Går i princip direkt till denna visning efter att ha varit på en film innan. Då filmen går på den största salongen på festivalen, Skandia, och den är slutsåld, tar man en plats i kön ganska tidigt. Snart fylls foajén med folk och köerna är långa. Givetvis försöker en del fult ställa sig vid sidan om för att sedan slinka in. De i mitt sällskap säger åt ett par som försöker göra just detta. Själv orkar jag inte just då eftersom jag sovit för lite och börjar känna av det.

Själva visningen går utan problem. Det är slutsålt, men trots det har jag tur och ingen sitter på platsen framför mig (vilket annars kan vara jobbigt i denna salong som inte har någon lutning). Inget stör under denna film, vilket just i det här fallet otroligt nog blev till en nackdel. Tröttheten kommer istället och jag måste nypa mig i armen vid ett flertal tillfällen för att hålla mig vaken. Det beror inte på filmen, utan allmän trötthet. Det är även en av anledningarna till varför jag känner att jag måste se om filmen. Den andra är att filmen saknar textning, något som visar sig vara ett problem på just den här filmen där det är viktig dialog som driver många scener framåt.

Direkt efter filmen är det bara en sak som gäller innan nästa film - två stora kaffe.