

Titel: Después de Lucía / After Lucia / Smärtgränsen
Genre: Drama
Land: Mexiko/Frankrike
År: 2012
Regi: Michel Franco
I rollerna: Tessa Ia, Hernán Mendoza, Gonzalo Vega Jr, Tamara Yazbek
Handling: Efter mammans död flyttar Alejandra med sin pappa från en kuststad till en storstad. Där börjar hon i en ny skola. De vuxna lyser med sin frånvaro och efter ett fyllemisstag vänder sig klasskamraterna emot henne och snart är hon utlämnad till elevernas förakt och våldsamma nycker.
Omdöme: Varför? Varför? Och åter varför? Ja, det är denna fråga som går igenom huvudet på mig under filmens gång. Under filmens andra hälft kan man säga. Regissören Michel Franco gjorde sin regidebut med Daniel & Ana (2009) vilket gjorde att jag var väldigt nyfiken på denna hans andra film. Båda filmerna tar upp aktuella problem i samhället, här mer internationellt än i föregående film.

Om man tar det hela från början så träffar man tonårstjejen Alejandra (Tessa Ia) med sin far (Hernán Mendoza) när de tar sitt pick och pack och bilar tio timmar till en ny stad. Där börjar de om. De har en ny lägenhet, pappan börjar som chefskock på en restaurang och Ale, som hon också kallas, börjar i sin nya skola.

Båda går igenom en tuff tid eftersom de förlorat någon nära. Pappan är märkbart nere medan Ale känns mer stabil. De har en bra relation med varandra och känns helt enkelt som de har sunda värderingar. Men vad som sedan händer är en enda ond spiral som inte går att stoppa. Och hela tiden måste man ha i åtanke vad de gått och går igenom för att förstå hur långt det går.

Det hela inleds med en lång tagning. Man är hela tiden beredd på att något ska hända, men så händer det ingen hade väntat sig. Det fascinerande är att filmen avslutas på samma härliga sätt vilket gör att om man tänker efter så har början och slutet sammanlänkats, vilket uppskattas lite extra.

Filmen innehåller väldigt många långa tagningar. Till en början blir det aningen långdraget, och vissa scener känns kanske lite onödiga också. Samtidigt förstår man i efterhand att det nog är ett sätt att visa karaktärernas sinnestillstånd, hur deras liv liksom går i slow-motion. Denna detalj uppskattas mer senare i filmen då det hela blir mer realistiskt pga detta.

Man har ingen komponerad filmmusik så den enda musik som används är sånt som spelas på fester och liknande. Jag tycker alltid att bra musik kan vara stämningshöjande. Men i vissa fall är det rätt att inte använda sig av musik och det här är ett sånt fall. Det hela blir mer realistiskt och känns då inte lika mycket som att man tittar på en film där allt är tillrättalagt.

Under filmens gång funderar jag om filmen är baserad på en verklig händelse. Det känns nästan så, speciellt eftersom man visar ett autentiskt klipp på en händelse. Nu visade det sig att så inte var fallet, men samtidigt är det skickligt av regissören att förmedla den känslan. Det är trots allt en historia som kan inträffa var som helst, och som på det stora hela också händer varje dag.

Så var det det här med varför. Varför gör de som de gjorde? Varför behöver det gå så långt utan att någon reagerar? Och varför... ja det är nog bäst att lämna det osagt. Det finns helt enkelt många varför som går igenom huvudet och i det här fallet tyder det på en stark och tänkvärd film. Man känner med de två huvudpersonerna och ju längre in i historien man kommer, ju mer hjärtskärande blir det.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt
Betyg:

IMDb: 7.3
Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival
Om visningen: Slutsåld visning plus Face2Face med regissören, då är man givetvis ute i god tid. När volontärerna så öppnar dörrarna och alla från visningen innan rusar ut, vem ser vi komma bland de första? Jo, kvinnan från Rust and Bone-visningen som försökte tränga sig i kön. Tror inte hon lägger märke till oss när hon kommer ut, men hon ser lika förvirrad ut som tidigare.
En av volontärerna går sedan in i salongen när den börjar bli tom. Hon lägger lappar på ett par stolar på den bästa raden. Självklart är det på de platserna man själv vill sitta på, men eftersom regissören och möjligtvis någon annan är på besök så är det bara att acceptera. När vi kommer in ser vi att hela åtta (!) platser har "reserverats" av volontären genom att lägga vanliga A4-papper med texten "reserverad" på. Vi sätter oss då på de bästa lediga platserna intill.
Under de kommande tjugo minuterna eller så, innan filmen börjar, fylls salongen mer och mer. Hela tiden kommer det personer som tror att de bästa platserna är lediga bara för att till slut få syn på lapparna. Det är förvånansvärt många som tror att de bästa platserna är lediga när salongen börjar bli full. Samtidigt är det klart att man kanske tar en titt, man vet aldrig. Efter ett tag blir det hela lite småroligt och det är inte bara vi som noterar detta.
När så reklamen är över och filmen ska ta och börja kommer samma volontär och plockar bort alla de åtta lapparna. Nu är salongen i princip fylld. Ett par sätter sig snabbt på två av platserna, så det är bara för mig och brorsan att flytta in oss till bättre platser.
Genast kommer några av de sista in i salongen och får syn på några enstaka lediga platser på de bästa platserna intill oss. För en gångs skull lönade det sig alltså att vara ute sent. Snacka om att de hade tur!
Efter filmen är det så dags för ett Face2Face med regissören Michel Franco. Eftersom jag var på hans film Daniel & Ana på 2009-års festival hade jag redan varit på ett F2F med honom den gången. Denna intressanta regissör har ett nästan 30 minuter långt F2F, vilket känns längre än vanligt. Men det är klart intressant och ganska roligt att höra vad han har att säga. Han svarar många gånger med glimten i ögat, men kommer även med svar som känns genuina.
Moderatorn inleder frågestunden och man hinner med ganska många frågor, både från moderatorn och publiken. En sak som jag inte visste var att filmen är Mexikos Oscarsbidrag. Detta nämns tyvärr aldrig under F2F utan det var något jag läste när jag kom hem. Det tycker jag är en liten miss av moderatorn att inte fråga om. Däremot nämndes att filmen vann en utmärkelse på Cannes Filmfestival.
Kommer inte ihåg allt som diskuterades, men några saker minns jag. Skådespelarna var på det stora hela amatörer, vänner till huvudrollsinnehaverskan visade det sig. Detta gjorde att det blev mer komfortabelt att filma många scener, vilket man kan förstå. Huvudrollsinnehaverskan var inte heller "proffs" som han kallade det, men gjorde här sin andra film. Däremot var pappan en etablerad skådespelare.
Vidare pratade han lite om sina favoritregissörer när han fick den frågan. Han nämnde tre - Luis Buñuel (som gjorde några av sina bästa filmer i just Mexiko), Ingmar Bergman (inte bara för att han var i Sverige) och (av någon orsak, sa han) Woody Allen.
Han fortsatte med att besvara frågan om han hade någon favoritskådespelare han skulle vilja jobba med. Nej, svarade han. Visst finns det vissa han gärna skulle vilja jobba med, men de ska komma till projektet, inte tvärtom. Det ska alltid vara filmen, projektet, som står i fokus. Han la även till att han skulle kunna göra film i USA, men är tveksam till det då han nog inte skulle få göra som han vill (precis som flera andra mexikanska regissörer, tilläger han). Han poängterar även att han inte skulle vara intresserad av att göra typ Harry Potter, även om han inte trodde de skulle vilja ha just honom till en sån film. Lite kul här att min bror av någon anledning trodde han sa "Hard Porn" och började skratta.
Det var mycket mer som sas, men det skulle bli för mycket. Jo, han sa även att filmen har visats/ska visas i skolor i utbildningssyfte, något som inte alls var tanken från början. Och även att hans nästa film redan är i efterarbetet och vad den handlar om.
När F2F var över samlades genast en grupp människor runt honom. Det var ett par spansktalande, men främst var det tjejer som ville ta foton och få autografer. Jag och min bror väntade ett tag och ställde sedan några frågor om filmen. Utan att avslöja för mycket frågade vi om den första och sista scenen (långa tagningar som gjordes på sex respektive fyra tagningar), samt en till scen där jag la märke till en hund som hölls i koppel från en bil som passerade förbi (hunden sprang alltså bredvid bilen med ägaren sittandes i bilen med nedvevat fönster). Michel Franco småskrattade när jag frågade om den detaljen och sa "jaså, du såg det?" och berättade sedan att det inte var planerat utan bara blev så och att han sedan lät det vara i filmen då det var lite kul. Jag tror att jag var den enda som skrattade åt det (och noterade det) då det inträffade just i ett laddat ögonblick i filmen.
Riktigt kul att läsa om vad du tyckte om filmen! Och roligt att se att vi höll med om det mesta. Tyckte också att det var lite segt i början, men det berodde nog mer på att det inte hände så mycket snarare än tempot. Kände inte direkt att tempot ökade senare, dock hände det fler saker. Precis som du satt jag flera gånger och tänkte "varför?".
SvaraRaderaFunderade också på om det hade varit något fall i Mexiko förra året eller så som det var baserat på, men så var det inte. Känner dock till t.ex. "Amanda-fallet" i Kanada som han nämnde i Face2Face:et.
Haha, jag blev också lurad av lapparna! Men jag var iof typ den tionde personen in eller något så det är inte så konstigt... Roligare med dem som kom när det var mycket folk dock. Störde mig på "fika-folket" på sidan av kön som passade på att slinka in precis bakom mig när de började släppa in.
Tror att du täckte det mesta med Face2Face:et. Det var väl frågan om Haneke bara som jag kommer på på rak arm. Sista scenen i båten där påminner ju en hel del om Funny Games...
Tror att det var hon som var "huvudmobbaren" som hade en pappa som var etablerad skådis förresten. Huvudrollsinnehavaren var dotter till familjevänner. :)
svartnoir: Ja, som du säger blev egentligen inte tempot högre längre in, men det hände mer, helt rätt.
RaderaDet händer ju så klart liknande fall hela tiden, men det som fick mig att tänka på om det var baserat på en verklig händelse var just det autentiska klippet med bilen. Då tänkte jag att kanske hela historien (eller stora delar av den) var baserad på den incidenten.
Haha, jo i början var det inte så konstigt om man trodde det var ledigt. Men det blev komiskt när det i princip var fullt och det kom person efter person som tog av sig jackan och skulle sätta sig, innan de plötsligt fick syn på lapparna, haha.
Ah, märkte inte av fika-folket eftersom jag var så långt fram, men det är en av sakerna man stör sig på i vanliga fall. Som om det vore "ok" att sitta och fika och sen gå före kön. De verkar inte fatta det... Problemet är att om ingen säger till dem, ja då fortsätter de med det.
Ja, Haneke hoppade jag över, det är sant. Tyckte personligen inte filmen var lik Det vita bandet, däremot var stilen lite lik Haneke, det är sant.
Det stämmer, till viss del. Kollade upp det nu och hon är halvsyster till skådespelaren Gael García Bernal. Hon heter förresten Tamara Yazbek. Det roliga är att hennes bror, Dario Yazbek Bernal, och Bernals halv-bror, hade en av huvudrollerna i Michel Francos förra film Daniel & Ana (spelade Daniel). Visste inte detta innan, men där ser man!
Det är såna här Face2Face man vill ha :D
Förstår vad du menar med bilen, tänkte också det!
RaderaNu har jag inte sett Det vita bandet, men det lät lite konstigt. Jag tänkte mer Benny's Video eller Funny Games ja... På tal om Haneke så får man väl se om Franco eller Haneke tar "feel-bad film of the year" när man har sett Amour! Nu vet jag inte om den är deppig iof, men det brukar det ju vara när det gäller Haneke.
Ah okej på så vis! Haha jaså där ser man.
Absolut! Synd att jag inte ska på några fler... Vad jag vet om...
svartnoir: Precis, hade moderatorn bara sagt Haneke hade det varit bättre. Det vita bandet tyckte jag var ett dåligt exempel, men han menade nog ändå stilen.
RaderaHaha, jag vet inte mycket om Amour så vi får se. Du får inte glömma Rust and Bone, även om den inte är rakt igenom feel-bad. Sen gillar jag feel-bad filmer om de är bra gjorda. Feel-bad film nummer ett just nu tror jag faktiskt är franska A Few Hours of Spring. Riktigt tung, men även bra.
Tror inte heller jag ska på fler, så det var tur att jag bytte till denna visning. F2F på Syster var långt ifrån lika bra/intressant...
Man kan bli galen på personalen på filmfesten ibland. Lägga lappar och sedan inte använda dem? Tack för det säger de som stått och köat...
SvaraRaderaHenke: Ja, extra irriterande när folk köat i upp emot en timme och sedan inte få sätta sig där. Men de som kommer alldeles för sent får istället platserna när filmen precis börjar. Ok när det är två platser, men åtta på raken kändes som helt sjukt mycket.
RaderaHaha, jag reagerade också på jycken och bilen och trodde kanske att det skulle få någon betydelse i själva plotten. Ah, om det var amatörskådisar blir det hela ju bara ännu mer imponerande. Får man fråga vad du frågade angående första och sista scenen?
SvaraRaderaTänkte du att det var verklighetsbaserat eftersom hans första film hade varit det? I pressmaterialet har jag fattat för att den här skulle vara ett kompilat av flera olika verkliga händelser.
Sofia: Vad gäller första och sista scenen så var min fråga om det var på första tagningen som det lyckades. Det var trots allt väldigt långa tagningar. Svaret var att nej, det krävdes en fyra-fem tagningar för att få till det. I den första scenen hade de t.ex. problem med att tajma trafikljusen, vilket man kan förstå när det inte är en Hollywood-produktion.
RaderaJa, nu minns jag inte exakt vad som fick mig att tro att det kanske var verklighetsbaserat. Men det var nog som du säger att då hans första film var det så kändes det som denna också kunde vara det. Sen är det sättet den är gjord på där man inte lägger på en massa för att skapa extra spänning. Istället kommer det naturligt.
Gillar helt klart hans stil.