After Lucia

Titel: Después de Lucía / After Lucia / Smärtgränsen
Genre: Drama
Land: Mexiko/Frankrike
År: 2012
Regi: Michel Franco
I rollerna: Tessa Ia, Hernán Mendoza, Gonzalo Vega Jr, Tamara Yazbek

Handling: Efter mammans död flyttar Alejandra med sin pappa från en kuststad till en storstad. Där börjar hon i en ny skola. De vuxna lyser med sin frånvaro och efter ett fyllemisstag vänder sig klasskamraterna emot henne och snart är hon utlämnad till elevernas förakt och våldsamma nycker.

Omdöme: Varför? Varför? Och åter varför? Ja, det är denna fråga som går igenom huvudet på mig under filmens gång. Under filmens andra hälft kan man säga. Regissören Michel Franco gjorde sin regidebut med Daniel & Ana (2009) vilket gjorde att jag var väldigt nyfiken på denna hans andra film. Båda filmerna tar upp aktuella problem i samhället, här mer internationellt än i föregående film.



Om man tar det hela från början så träffar man tonårstjejen Alejandra (Tessa Ia) med sin far (Hernán Mendoza) när de tar sitt pick och pack och bilar tio timmar till en ny stad. Där börjar de om. De har en ny lägenhet, pappan börjar som chefskock på en restaurang och Ale, som hon också kallas, börjar i sin nya skola.



Båda går igenom en tuff tid eftersom de förlorat någon nära. Pappan är märkbart nere medan Ale känns mer stabil. De har en bra relation med varandra och känns helt enkelt som de har sunda värderingar. Men vad som sedan händer är en enda ond spiral som inte går att stoppa. Och hela tiden måste man ha i åtanke vad de gått och går igenom för att förstå hur långt det går.



Det hela inleds med en lång tagning. Man är hela tiden beredd på att något ska hända, men så händer det ingen hade väntat sig. Det fascinerande är att filmen avslutas på samma härliga sätt vilket gör att om man tänker efter så har början och slutet sammanlänkats, vilket uppskattas lite extra.



Filmen innehåller väldigt många långa tagningar. Till en början blir det aningen långdraget, och vissa scener känns kanske lite onödiga också. Samtidigt förstår man i efterhand att det nog är ett sätt att visa karaktärernas sinnestillstånd, hur deras liv liksom går i slow-motion. Denna detalj uppskattas mer senare i filmen då det hela blir mer realistiskt pga detta.



Man har ingen komponerad filmmusik så den enda musik som används är sånt som spelas på fester och liknande. Jag tycker alltid att bra musik kan vara stämningshöjande. Men i vissa fall är det rätt att inte använda sig av musik och det här är ett sånt fall. Det hela blir mer realistiskt och känns då inte lika mycket som att man tittar på en film där allt är tillrättalagt.



Under filmens gång funderar jag om filmen är baserad på en verklig händelse. Det känns nästan så, speciellt eftersom man visar ett autentiskt klipp på en händelse. Nu visade det sig att så inte var fallet, men samtidigt är det skickligt av regissören att förmedla den känslan. Det är trots allt en historia som kan inträffa var som helst, och som på det stora hela också händer varje dag.



Så var det det här med varför. Varför gör de som de gjorde? Varför behöver det gå så långt utan att någon reagerar? Och varför... ja det är nog bäst att lämna det osagt. Det finns helt enkelt många varför som går igenom huvudet och i det här fallet tyder det på en stark och tänkvärd film. Man känner med de två huvudpersonerna och ju längre in i historien man kommer, ju mer hjärtskärande blir det.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Slutsåld visning plus Face2Face med regissören, då är man givetvis ute i god tid. När volontärerna så öppnar dörrarna och alla från visningen innan rusar ut, vem ser vi komma bland de första? Jo, kvinnan från Rust and Bone-visningen som försökte tränga sig i kön. Tror inte hon lägger märke till oss när hon kommer ut, men hon ser lika förvirrad ut som tidigare.

En av volontärerna går sedan in i salongen när den börjar bli tom. Hon lägger lappar på ett par stolar på den bästa raden. Självklart är det på de platserna man själv vill sitta på, men eftersom regissören och möjligtvis någon annan är på besök så är det bara att acceptera. När vi kommer in ser vi att hela åtta (!) platser har "reserverats" av volontären genom att lägga vanliga A4-papper med texten "reserverad" på. Vi sätter oss då på de bästa lediga platserna intill.

Under de kommande tjugo minuterna eller så, innan filmen börjar, fylls salongen mer och mer. Hela tiden kommer det personer som tror att de bästa platserna är lediga bara för att till slut få syn på lapparna. Det är förvånansvärt många som tror att de bästa platserna är lediga när salongen börjar bli full. Samtidigt är det klart att man kanske tar en titt, man vet aldrig. Efter ett tag blir det hela lite småroligt och det är inte bara vi som noterar detta.

När så reklamen är över och filmen ska ta och börja kommer samma volontär och plockar bort alla de åtta lapparna. Nu är salongen i princip fylld. Ett par sätter sig snabbt på två av platserna, så det är bara för mig och brorsan att flytta in oss till bättre platser.

Genast kommer några av de sista in i salongen och får syn på några enstaka lediga platser på de bästa platserna intill oss. För en gångs skull lönade det sig alltså att vara ute sent. Snacka om att de hade tur!

Efter filmen är det så dags för ett Face2Face med regissören Michel Franco. Eftersom jag var på hans film Daniel & Ana på 2009-års festival hade jag redan varit på ett F2F med honom den gången. Denna intressanta regissör har ett nästan 30 minuter långt F2F, vilket känns längre än vanligt. Men det är klart intressant och ganska roligt att höra vad han har att säga. Han svarar många gånger med glimten i ögat, men kommer även med svar som känns genuina.

Moderatorn inleder frågestunden och man hinner med ganska många frågor, både från moderatorn och publiken. En sak som jag inte visste var att filmen är Mexikos Oscarsbidrag. Detta nämns tyvärr aldrig under F2F utan det var något jag läste när jag kom hem. Det tycker jag är en liten miss av moderatorn att inte fråga om. Däremot nämndes att filmen vann en utmärkelse på Cannes Filmfestival.

Kommer inte ihåg allt som diskuterades, men några saker minns jag. Skådespelarna var på det stora hela amatörer, vänner till huvudrollsinnehaverskan visade det sig. Detta gjorde att det blev mer komfortabelt att filma många scener, vilket man kan förstå. Huvudrollsinnehaverskan var inte heller "proffs" som han kallade det, men gjorde här sin andra film. Däremot var pappan en etablerad skådespelare.

Vidare pratade han lite om sina favoritregissörer när han fick den frågan. Han nämnde tre - Luis Buñuel (som gjorde några av sina bästa filmer i just Mexiko), Ingmar Bergman (inte bara för att han var i Sverige) och (av någon orsak, sa han) Woody Allen.

Han fortsatte med att besvara frågan om han hade någon favoritskådespelare han skulle vilja jobba med. Nej, svarade han. Visst finns det vissa han gärna skulle vilja jobba med, men de ska komma till projektet, inte tvärtom. Det ska alltid vara filmen, projektet, som står i fokus. Han la även till att han skulle kunna göra film i USA, men är tveksam till det då han nog inte skulle få göra som han vill (precis som flera andra mexikanska regissörer, tilläger han). Han poängterar även att han inte skulle vara intresserad av att göra typ Harry Potter, även om han inte trodde de skulle vilja ha just honom till en sån film. Lite kul här att min bror av någon anledning trodde han sa "Hard Porn" och började skratta.

Det var mycket mer som sas, men det skulle bli för mycket. Jo, han sa även att filmen har visats/ska visas i skolor i utbildningssyfte, något som inte alls var tanken från början. Och även att hans nästa film redan är i efterarbetet och vad den handlar om.

När F2F var över samlades genast en grupp människor runt honom. Det var ett par spansktalande, men främst var det tjejer som ville ta foton och få autografer. Jag och min bror väntade ett tag och ställde sedan några frågor om filmen. Utan att avslöja för mycket frågade vi om den första och sista scenen (långa tagningar som gjordes på sex respektive fyra tagningar), samt en till scen där jag la märke till en hund som hölls i koppel från en bil som passerade förbi (hunden sprang alltså bredvid bilen med ägaren sittandes i bilen med nedvevat fönster). Michel Franco småskrattade när jag frågade om den detaljen och sa "jaså, du såg det?" och berättade sedan att det inte var planerat utan bara blev så och att han sedan lät det vara i filmen då det var lite kul. Jag tror att jag var den enda som skrattade åt det (och noterade det) då det inträffade just i ett laddat ögonblick i filmen.