Amour

Titel: Amour
Genre: Drama
Land: Österrike/Frankrike/Tyskland
År: 2012
Regi: Michael Haneke
I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert, Alexandre Tharaud

Handling: Georges och Anne är ett par i 80-års åldern. Båda har undervisat i klassisk musik och även dottern, som är bosatt utomlands, är utbildad musiker. En dag drabbas Anne av en stroke. Hela tillvaron vänds upp och ner och det starka kärleksbandet mellan Georges och Anne sätts på sitt yttersta prov.

Omdöme: Att det här är en Michael Haneke-regisserad film råder det inget tvivel om. Han kastar in tittaren mitt i vardagen hos det gamla paret Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva). Tidigt förstår vi att allt inte står rätt till med Anne. Snart försämras situationen och Georges måste ta hand om sin älskade hustru som behöver hans hjälp allt mer. Deras dotter Eva (Isabelle Huppert), som bor utomlands, kommer då och då på besök men det är Georges som får ta den värsta smällen, så att säga.



Eftersom jag inte visste något om handlingen, mer än att ett äldre par skulle vara i fokus och att det skulle handla om kärleken dem emellan, så blev jag faktiskt lite överraskad. Förvisso borde jag ha varit beredd när det är Haneke, men av någon anledning trodde jag att filmen skulle vara en vacker film om det gamla paret som tillbringar sina sista dagar, veckor tillsammans ute i fina miljöer.



I princip hela filmen utspelar sig i parets lägenhet, och det blir väldigt påfrestande efter ett tag. Att man inte har några utomhusscener är något man saknar. Sen att Haneke gillar att ha utdragna och provokativa scener är inget nytt. Men ger det alltid den önskade effekten? I det här fallet tycker jag inte det. Det blir snarare frustrerande än känslomässigt jobbigt. Allt känns bara meningslöst, vilket inte borde vara det man känner med en sån här film.



Ljusglimtarna är få. En minnesvärd scen bjuds man på med Georges när han för en stund lämnar lägenheten. Då kände man att det äntligen kanske skulle komma igång, men tyvärr hamnade filmen i samma dvala som tidigare. En del scener kändes lite mer än andra, men det var snarare så att man imponerades av skådespeleriet än själva scenerna eller situationerna i sig.



Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva är riktigt bra båda två. Noterbart att båda slog igenom i slutet av 50-talet och inte minst Trintignant var en av Frankrikes största skådespelare under 60- och 70-talet. Hade sett flera fina prestationer av honom så där visste man att det fanns potential. Rollen som Anne är inte lätt, men det kan även bli för mycket. Riva sköter sig på det stora hela mycket bra och trovärdigt. Ändå gillar jag nog Trintignant lite mer då han övertygar stort. Det här känns verkligen som deras gemensamma avskedsföreställning.



Typiskt för Haneke så bjuds man inte på någon filmmusik. Den enda musik man får höra är lite pianospelande, stereon och en mobiltelefon. Många gånger är det helt ok, men här var flera scener i behov av lite musik. Likaså blir den enda titten utanför lägenheten när man får se några tavlor i hemmet - men utan någon vidare effekt.

5 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Innan, under och efter visningen har jag trevligt sällskap vilket alltid uppskattas. Detta gör att även om filmen inte går hem hos mig så gör det inte så mycket.

Själva visningen går relativt smärtfritt. Den är på Zita 1 och då jag sällan (aldrig) går där var jag lite osäker hur det skulle vara. Salongen blir fullsatt, men vi får bra platser.

Först när vi sitter och salongen börjar fyllas noterar jag att det börjar bli varmt. Som tur är blir det inte varmare under visningen, men lite för varmt är det allt. Sen är det några som lämnar visningen under filmens gång. Två lämnar efter bara någon minut, förmodligen för att de satt på de sämsta platserna längst fram på kanten. Några andra lämnar senare.

Det enda andra som händer är att stolen framför min låter rejält när personen som sitter på den rör på sig. Hon noterar det själv och tittar på personen hon är med varje gång det låter. Som tur är händer det bara några gånger under filmens gång. Just det, min högra fot/sko klistras liksom fast hela tiden då någon uppenbarligen hällt ut sin dricka på golvet under en tidigare visning...