Black's Game

Titel: Svartur á leik / Black's Game
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Island
År: 2012
Regi: Óskar Thór Axelsson
I rollerna: Thor Kristjansson, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Damon Younger, María Birta

Handling: Stebbi är i behov av en advokat inför en kommande rättegång samtidigt som Tóti är en smågangster som behöver Stebbis hjälp. Vi får följa deras resa upp på brottsskalan när droghandeln ökar dramatiskt i Reykjavik i slutet av 1990-talet.

Omdöme: När denna verklighetsbaserade isländska film drar igång får man se bilder på flera personer när de är barn, tonåringar och hur de ser ut nu. Varje skådespelare/karaktär introduceras även med namn. Det får en direkt att tänka på filmer som Trainspotting (1996) och Pusher (1996). Och även om man inte ska haka upp sig på det för mycket så är bl.a. Nicolas Winding Refn med och producerar filmen, regissören till just Pusher.



Man kan säga att filmen kretsar kring fyra karaktärer filmen igenom. Det är huvudpersonen Stebbi (Thor Kristjansson) som under en barrunda misshandlat en annan man. Eftersom han blir åtalad för detta behöver han en advokat. Han tar då kontakt med barndomsvännen Tóti (Jóhannes Haukur Jóhannesson) som han träffar hos polisen. Tóti är kriminell och hjälper honom med en bra advokat, men behöver själv hjälp med ett litet jobb. Rätt vad det är har Stebbi visat att han är duglig i den kriminella världen och lockas snabbt av pengarna.



Dagný (María Birta) är huvudtjejen som genast gillar vad hon ser i Stebbi, och han i henne. Hon använder droger så det är enklast att hålla sig till de som gör affärer med dem. Hon är även narkotikabossens tjej. Bossen är Bruno (Damon Younger), en riktigt sliskig och äcklig typ som kommer göra sig påmind mer än en gång under filmens gång.



Filmen börjar lite lätt där de kriminella gärningarna mest känns amatörmässiga. Så känns de iofs filmen igenom, men det blir en allvarligare ton och en brutalare verklighet för de inblandade ju längre in man kommer. Speciellt får Stebbi snabbt lära sig hur det är i branschen. Han börjar själv ta droger och har snart tagit sig vatten över huvudet.



Även om filmen aldrig blir jättebra så känns den hela tiden stabil. Den tar sig också efter kanske en halvtimme och behåller sen sitt grepp. Det blir även som bäst när det handlar om Stebbi, Dagný och Bruno då det händer flest intressanta saker runt dem. Tóti känns mest bara som en muskelknutte och karaktären är lite tråkig om man ska vara ärlig.

Just det, kanske var det bara jag, men han som spelade Stebbi, Thor Kristjansson, påminde en del om Emile Hirsch. Sen var det även kul med (oftast) skön isländsk musik som på det stora hela funkar bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Genast strul vid insläppet då biljettläsaren inte funkar. Volontären går iväg och hämtar en ny - funkar bättre. Man får bra platser i den lilla salongen på Grand 4, som givetvis blir fullsatt. Inga direkta störningsmoment. Två islänningar sitter på samma rad (hör dem prata innan filmen) och vid ett par tillfällen under filmens gång är de de enda som skrattar. Uppenbarligen är det bara sånt de förstår (vissa uttryck). Det enda andra noterbara är att när det är hög bas så vibrerar liksom den ena högtalaren inne i salongen. Men inget som direkt stör.