Broken

Titel: Broken
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien
År: 2012
Regi: Rufus Norris
I rollerna: Eloise Laurence, Tim Roth, Cillian Murphy, Rory Kinnear

Handling: Ur ögonen på flickan Skunk ges vi en inblick i tre brittiska grannfamiljer i ett villaområde. När Skunk bevittnar en misshandel dras hon in i en konflikt som successivt sammanflätar de olika livsödena.

Omdöme: När jag hör "indiefilm" tänker jag genast på amerikanska filmer. Men det här är ett brittiskt exempel på indiefilm som har alla ingredienser som man är van vid. Detta är något jag till en början inte är medveten om att jag kommer få se, men en bit in i filmen dyker de typiska sakerna upp och man blir då allt mer komfortabel med filmen.



Det hela går ut på, eller åtminstone det man tror att det "bara" ska gå ut på, att man får följa flickan Skunk (Eloise Laurence). Tidigt får man reda på att hon har en sjukdom som visar sig vara diabetes. Hon måste regelbundet hålla koll på sina värden och ta sina sprutor. Men hon är en pigg och glad flicka som är nyfiken av sig. Hon ska bl.a. börja skolan efter sommaren och ser fram emot det, trots att hennes äldre bror berättar diverse skräckhistorier som en förstaklassare utsätts för.



Man kan säga att det hela ses genom ögonen på Skunk, men det handlar om tre grannfamiljer som alla har något problem när krutröken väl lagt sig. Förutom Skunk med sin bror, advokatfar (Tim Roth) och barnflicka Kasia, har vi paret med sonen som inte är helt frisk i huvudet samt "white trash" familjen bestående av en ensamstående far med tre ouppfostrade döttrar.



I sina bästa stunder är det en mycket trevlig och bra film med både humor, dramatik och lite kärlek. Men vissa gånger tar den i lite för mycket när den tar med de typiska indiegrejerna som jag har lite svårt för. Vid ett par av dessa tillfällen spelas pajasmusik som låter "boing... boing... boing". Det är inget som vinner några sympatipoäng hos mig, snarare tvärtom tyvärr.



Det är svårt att inte gilla filmen. Den har värme, den har lite galenskap och den har framförallt en sak jag gillar - en tanke bakom allt. För när den lider mot sitt slut flätas det mesta ihop på ett snyggt sätt som man inte riktigt hade räknat med. Lite fick det mig så här i efterhand att tänka på Donnie Darko (2001), även om den inte har samma tyngd eller så stora likheter i övrigt. Under filmens gång tänkte jag dock på en annan brittisk film i liknande stil - Fish Tank (2009), men den gillade jag lite mer och den var allvarligare rakt igenom. Vill gilla det mer, men något tar emot...



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Då jag hade sett att föreställningen är slutsåld är jag på plats i god tid. Sätter mig ett tag då det är långt kvar innan insläppet och filmen börjar. När det så börjar ställa sig folk i kö gör jag det också och står som nummer fyra. Efter några minuter står det ytterligare några bakom mig.

Så dyker det upp ett äldre par som ställer sig bredvid de som står längst fram. Eftersom det går andra visningar i andra salonger på biografen, tänker jag först att de ska gå vidare. Efter någon minut ställer sig dock en till person direkt bakom dem, vid sidan av mig. Då börjar jag tänka om de bildar en till kö och ska gå på samma film som vi övriga köar till.

När så filmen innan slutar och folk börjar komma ut ställer sig det äldre paret längre bort från kön/insläppet medan personen som stod bredvid mig fortfarande står där. Vet hela tiden inte om det är en tjej eller kille bör påpekas. Men jag är vid det laget ganska säker på att denna person helt enkelt trängs och kommer försöka smita in före mig, något jag hatar då man helt enkelt får ställa sig i kön som alla andra.

När det så är dags för insläpp står den här personen fortfarande intill mig, hela tiden med ryggen emot mig. Då stöter personen till min arm och vänder sig om. Jag frågar då om personen ska gå på den här visningen och det ska hon (visar sig vara en hon alltså, tveksamt dock). Eftersom hon inte stått i kön ber jag henne ställa sig längst bak i kön som alla andra. Då säger hon att hon suttit vid sidan om sedan halv (filmen skulle börja 19, jag var där 18). Det spelar ingen roll säger jag, du har inte stått i kön. Hon säger då att hon stod där före mig. Nej, det gjorde du inte, säger jag. Och ber henne åtminstone ställa sig bakom mig. Hon fortsätter med sin korkade attityd och vänder sig om. En normal person hade bett om ursäkt eller spelat dum. Eftersom det ska räcka med att säga till, låter jag henne stå där - men jag tänker inte låta henne komma in i salongen före mig.

Ja, det hela kändes som en scen ur Sällskapsresan II - Snowroller när en av karaktärerna sedermera bryter benet. Nu ville jag inte gå så långt eftersom jag vill gå på fler filmer under festivalen. Så när det är dags för insläpp ställer sig två volontärer med sina biljettläsare på varsin sida om dörrarna. Jag går då till den ena medan hon (freaken) går till den andra. Självklart strular läsaren där jag står och hon kommer in före mig!!! Nåja, jag kommer till slut in och till min glädje går hon och sätter sig på en rad framför min favoritrad (med extra benutrymme). Jag kan då släppa det hela och se fram emot filmen istället.

Vad händer då? Jo, en man sätter sig bredvid mig och under hela filmen andas han genom näsan, högt. Nu blev det bara en liten grej som absolut inte kunde störa efter freaken. Och det kunde ha varit värre då jag hörde någon nysa och ha sig, uppenbarligen förkyld, en bit längre bort...