Call Girl

Titel: Call Girl
Genre: Drama/Thriller
Land: Sverige/Norge/Finland/Island
År: 2012
Regi: Mikael Marcimain
I rollerna: Sofia Karemyr, Pernilla August, David Dencik, Ruth Vega Fernandez

Handling: Stockholm, mitten av 70-talet. Politisk neutralitet och kärnkraft marscherar hand i hand med kvinnlig frigörelse och sexuell revolution. Bara ett stenkast från regeringsbyggnader och ungdomshem ligger den förföriska och smutsiga världen av sexklubbar, stripshower, diskotek och lägenheter för intima möten. Den unga Iris blir rekryterad från samhällets bottenskikt till en hänsynslös värld där de med makt tar vad de vill ha.

Omdöme: Det är 70-tal, Stockholm och det politiska rävspelet är uppe i ett avgörande läge då det är valtider. Samtidigt börjar en härva uppdagas där en bordellmamma säljer sina flickor till alla möjliga klienter, med en sak gemensamt - de är alla mäktiga. Det gör i sin tur att polisspaningen är tryckt och långt ifrån problemfri.

Men det hela får ta ett kliv åt sidan till en början när vi får följa den 14-åriga Iris (Sofia Karemyr). Hon sköter sig inte i skolan och hennes ständiga strul får mamman att placera henne på ungdomshem. Där träffar hon en gammal kompis och tillsammans smyger de ut på stan om kvällarna. Snart upptäcks de av en kvinna som tar hand om dem, men även introducerar dem i världen av prostitution. Hon är Dagmar Glans (Pernilla August), bordellmamma.



Filmens huvudfokus läggs på Iris och hennes vän. Vid sidan följer man utvecklingen av spaningen, men den tar egentligen inte fart förrän senare. Lite överraskande måste erkännas att filmen inte väljer att göra det hela till politisk thriller från början till slut. Det här blir istället till stora delar en film om Iris som hamnar i denna värld lite mot sin vilja.



Det som händer runt Iris är egentligen det intressantaste, men man håller på det lite för länge. Stundtals blir det lite enkelspårigt och spretigt när man följer Iris och slänger in det politiska spelet och polisens spaning här och där. Under filmens sista tredjedel skiftar man fokus lite grann då polisens spaningsarbete får mer utrymme och då kommer även den politiska thrillern igång på allvar.

Kanske var det så att man förväntade sig att det först och främst skulle vara en politisk thriller som gör att det saknas något som det är nu. Historien om Iris är inte dålig, men den kunde ha kortats ner en hel del. Filmen har en spänning hela tiden, men borde ha varit tätare. När det väl tätnar under filmens sista del så vet man redan hur allt ligger till. Visst bjuds man på några överraskande och ganska starka scener, men inte så mycket inom det politiska spelet.



Filmens absolut bästa egenskap är musiken som rakt igenom är riktigt lyckad. Det är synth, det är sköna toner och den är oftast mörk. Trots detta skapar man inte den stämning som man hade önskat sig, förmodligen eftersom man alltså fokuserar allt för mycket på Iris och inte på den politiska thrillern. Dock gör musiken mycket för filmen och sätter tonen för vad man ska förvänta sig under filmens gång.

Fotot och scenografin är också mycket lyckad. Duktige cinematografen Hoyte Van Hoytema fortsätter att övertyga och gör inte många fel här inte. 70-tals looken är kanske lite FÖR snygg på sina håll, men trots allt känns det rätt. Man har lyckats med de flesta detaljerna och det känns inte som man utelämnat mycket. Det är inte bara frisyrer och kläder, det är även bilar, tidningar, pengar eller en sån sak som flera karaktärers lite naiva och korkade beteende.



Under filmens gång kändes det som något saknades, och det är, för risk att bli upprepande, att man valde att berätta historien om Iris istället för att låta den intressanta huvudhistorien få mer utrymme. Hade man kortat ner filmens speltid med en halvtimme hade det kanske inte gjort något. Så här i efterhand känns det dock som ett mycket gediget hantverk och man känner sig trots allt nöjd.



Lite kort om skådespelarna också. Pernilla August och David Dencik sticker nog ut mest bland de större rollerna. August känns gjuten i rollen som bordellmamman och hon gör det bra. Denciks roll känns tyvärr lite för liten och här hade man gärna velat se honom få större utrymme. Men bra är han. Sofia Karemyr i huvudrollen som Iris var på sina håll lite svag rent skådespelarmässigt. Däremot ska hon och många av de andra ha mycket beröm för att de vågade exponera sina kroppar så pass mycket som de faktiskt gör i filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Första visningen på 2012 års festival. Eftersom det är en av festivalens storfilmer och den är slutsåld är jag framme i god tid. Tar en fika i väntan på att det ska bli kö och insläpp. Men överraskande nog hinner det inte bli någon kö då insläppet påbörjas redan en halvtimme innan filmen ska börja.

Eftersom jag går med min bror passar jag på att sticka ut och gå på toa innan det blir för mycket människor. På väg ut säger jag till killen som släppte in mig att jag bara ska gå på toa och om jag behöver visa något när jag kommer tillbaka. "Nej då, det behövs inte. Jag kommer ihåg dig", säger han. Någon minut senare kommer jag tillbaka, går fram till samma kille och han säger "Hej och välkommen" och vill ha min biljett. Han hade självklart glömt bort mig, men hajar sen till när jag säger att jag bara var på toa. Nu hade jag med mig min biljett och mitt kort så det hade gått bra ändå...

Filmen visade sig vara textad på engelska så all dialog på svenska hade text. All engelsk dialog var utan textning. Grejen var den att textningen faktiskt var ganska så jobbig. När det är engelskt tal eller annat språk vill jag gärna ha text. Men nu när jag fick uppleva hur det var i en svensk film med engelsk text så blev det störande. Vissa gånger var det bra när man inte riktigt hörde vad som sas. Å andra sidan var det många gånger man automatiskt läste den engelska texten innan dialogen hade framförts. Lite ovant alltså, men ingen jättestor grej.

Måste säga att det blev en av de smidigaste visningarna jag varit på under festivalen på väldigt länge. Speciellt med tanke på att visningen var fullsatt och det var en av de första dagarna. Mycket var så klart tack vare ett tidigt insläpp vilket gjorde att det inte blev ett jobbigt köande och tryck på en och samma gång. Trots detta var det ett par eftersläntare som kom in någon minut efter att filmen hade börjat och fick ta platserna på första raden, något vissa störde sig på med shush-ljud.