Field of Amapolas

Titel: Jardín de Amapolas / Field of Amapolas
Genre: Drama
Land: Colombia
År: 2012
Regi: Juan Carlos Melo Guevara
I rollerna: Luis Burgos, Paula Paez, Juan Carlos Rosero, Luis Lozano

Handling: En pressad man och hans 9-årige son förvisas från deras hemby i Colombia. I den nya byn blir pojken vän med en jämnårig flicka, medan pappan börjar arbeta vid de illegala Amapolafälten. En dag följer pojken efter sin pappa och får för första gången känna en revolvers tyngd i sina händer.

Omdöme: Det här kan man kalla för en liten film. Regissören och flera av skådespelarna kommer från området där filmen är inspelad. Det är vackra landskap man bjuds på och mitt i allt har man en liten pojke vid namn Simon som börjar umgås med flickan Luisa. Deras vänskap blir allt starkare när han hjälper henne få grannens hund, något som visar sig ge flera både roliga och fina scener i filmen.



Simons far får snart ett erbjudande om att börja jobba illegalt där man producerar narkotika, något som ger bra och snabba pengar. Han berättar inget om det till sin son Simon, som givetvis blir nyfiken och en dag följer efter sin far. Där får Simon träffa bossen som snabbt blir förtjust i den lilla grabben.



Det är en film som man behöver komma in i, som ska tala för sig själv med sitt fina foto av det vackra landskapet, den nästan hjärtskärande musiken och den på sina håll starka, men även vackra historia. Visst kan man klaga på t.ex. skådespeleriet, men det är trots allt amatörer så man kan inte vara allt för kritisk.



Mina favoritögonblick är utan tvekan de mellan pojken Simon och flickan Luisa. Runt om dem pågår allvarliga saker som drogtillverkningen och kampen mellan gerillan och paramilitären, något som i ett par sekvenser blir skrämmande påtagligt. Saknar kanske lite finess på vissa håll där något är på gång, men där det liksom aldrig riktigt blir så bra som det skulle kunna bli. Hade velat se ännu mer av landskapet och fler fina scener mellan pojken och flickan.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: -

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Eftersom jag inte har köpt biljett till denna visning går jag direkt till festivalkassan på biografen. Volontärerna ber mig vänta då de håller på att räkna kassan. Uppenbarligen sker precis ett personalbyte så när de räknat kassan sätter sig en annan person och fixar biljetten. Det hela tar bara några minuter och jag har gott om tid innan visningen drar igång.

Väl inne i salongen, som inte är så stor, men har bra lutning och är fräsch, sätter jag mig på en bra plats. Med en tio-femton minuter kvar innan filmen ska börja är vi sex-sju personer i salongen och jag tänker att det kanske blir en lugn föreställning. Så kommer det mer och mer människor som fyller salongen. Det blir inte fullt, men ändå välfyllt.

Nu börjar problemen. Tjejen som tagit platsen bredvid mig sätter sig och jag känner genast en lukt. Förmodligen har hon ätit thai, indisk eller liknande mat för det luktar ganska starkt. Denna lukt sitter i filmen igenom, och den är inte särskilt trevlig. Men det är bara en grej av många som inträffar på denna visning.

Under filmens gång börjar en tjej som sitter snett framför mig att kolla sin mobil. När hon för tredje gången på kort tid är inne på Facebook och displayen återigen lyser i mitt ansikte, så ber jag henne vänligen stänga av den. Hon ber om ursäkt och tar inte fram mobilen något mer resten av filmen.

Nåja, det här är bara småsaker. Även en sån sak som att hur många som helst verkar äta något innan och under filmens gång stör inte så värst mycket. Inte heller att en man som sitter längst ut vid trappan, ställer sig upp och står i trappan de sista tio minuterna då han uppenbarligen har bråttom till nästa film. Det är annat som är mycket värre.

Så fort filmen kommit igång märker man att bilden hackar. Det är inte hela tiden, men med jämna mellanrum. Främst är det när det är mycket rörelser eller när kameran panorerar. Alla märker det och efter ett tag går volontären som sitter på visningen ut och säger till maskinisten. Efter kanske en tio minuter går en annan person ut och säger åt dem. Till slut stoppas filmen och salongen tänds upp. Maskinisten kommer in i salongen och frågar oss om vi vill ta om filmen från början eller där vi slutade. Alla är eniga - där vi slutade.

Filmen kommer åter igång efter kanske en minut, men snart förstår vi att problemet kvarstår och blivit värre. Filmen stängs av igen och vi blir tillsagda att de ska testa att starta om hela systemet och att det tar runt fem minuter. Fem minuter senare och filmen kommer igång igen - ingen skillnad, det är fortfarande hackig bild som det var från början.

Alla har blivit vana så de kör vidare filmen. Givetvis stör det och förstör filmupplevelsen då man aldrig riktigt kommer in i filmens atmosfär. Och med en halvtimme kvar fryser plötsligt textningen. Filmen stängs av på nytt, för tredje gången, och de tar tillbaka filmen en minut. Texten funkar igen, men efter ett tag blir den mindre. Dock läsbar så de låter det vara och man kan se klart filmen, med hack efter hack.

Som lite plåster på såren dyker filmens producent Maja Zimmermann upp efter filmen för ett oannonserat litet Face2Face. Det blir ganska kort då de inte har någon moderator och det endast är tre personer som ställer alla frågor. Själv hade jag inget speciellt jag ville fråga så det fick vara. Hon berättade egentligen inte så jättemycket om själva filmen, mer än att regissören och många av skådespelarna kom från platsen där man spelade in. Även att mycket hade hänt i verkligheten och att regissören stod för manuset. Hon sa även att filmens ämne gjorde det svårt att distribuera filmen i Colombia då TV-kanaler och liknande inte skulle få många som skulle vilja ha reklam i samband med filmen. Även att de hellre hade sett en Disney-aktig film bara om barnen och inte allt runtomkring. Men just att filmen har ett lite tyngre tema var en av anledningarna till varför hon producerar filmer som dessa.