Lore

Titel: Lore
Genre: Drama/Krig
Land: Tyskland/Australien/Storbritannien
År: 2012
Regi: Cate Shortland
I rollerna: Saskia Rosendahl, Kai-Peter Malina, Nele Trebs, André Frid

Handling: Andra världskrigets sönderbombade Tyskland sett från förlorarsidans perspektiv. Tonåriga Lore lämnas av sina föräldrar och hon blir själv ansvarig för att leda sina syskon mot säkerhet, men det forna Nazityskland har fallit och lögnen hon levt har krossats till spillror.

Omdöme: Australiens Oscarsbidrag 2013 är denna film av Cate Shortland, en tysk/australiensisk samproduktion. Det hela baseras på boken "The Dark Room" och min första tanke när filmen är slut och jag ser att det hela baseras på en bok är att boken säkerligen är mycket bättre. Det är svårt att föra över de känslor och den tryckta stämningen som säkerligen finns i boken till film, så känns det åtminstone här.



Historien tar vid under de sista dagarna av Nazityskland. En tonårig flicka vid namn Lore (en duktig Saskia Rosendahl) är äldst bland de fem syskonen och får ta hand om sina yngre syskon när föräldrarna lämnat dem. Det enda hon vet är att de på något sätt måste ta sig från södra Tyskland till Hamburg i norr där deras mormor bor.



En helvetesresa påbörjas och det blir mycket misär på vägen. Bl.a. träffar de på en kille vid namn Thomas (Kai-Peter Malina) som ser ut som Tobey Maguire. Det finns överhuvudtaget inte många ljusglimtar i storyn som är mörk och dyster hela tiden. Vad som var tänkt att bli en stark och känslomässig upplevelse blir istället väldigt långtråkig. Och det är synd när temat i grund och botten är lite annorlunda. Men slutresultatet blir allt annat än annorlunda eller för den delen intressant.



Lite kul är att när filmen inleds så tänker jag att det lika gärna hade kunnat vara en slutscen. Det är vackert, känslomässigt och stämningsfullt med passande och bra musik. Men så visar det sig vara den bästa scenen i filmen. Man kan förvisso också säga att denna den inledande sekvensen är den sista perioden i Lores liv som är lycklig. Så det är kanske inte så konstigt att den också tilltalade en mest. Men att resten av filmen sedan inte lyckades komma i närheten av att vara lika engagerande kan bara ses som ett misslyckande, speciellt med tanke på temat.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Kommer till biografen direkt från en annan visning, men är ändå ute i god tid och får en bra plats i salongen. På två av platserna bredvid ligger ett par jackor. Snart dyker det upp två kvinnor som pratar tyska med varandra och sätter sig på platserna. Tänker direkt att en av dem möjligtvis skulle kunna vara filmens regissör, även om hon ju heter Cate Shortland som inte låter direkt tyskt. Visar sig snart att de definitivt inte kan ha något med filmen att göra med tanke på deras kommentarer när filmen börjar.

Vad som följer är en orgie av irritationsmoment från den tyska kvinnan som sitter direkt intill. Om jag säger att hon ungefär var tredje minut suckar tungt så överdriver jag inte. Om det är att hon inte gillar vad hon ser, är uttråkad eller något annat vet jag inte, men efter ett tag blir det väldigt irriterande.

Och det är inte det enda ljudet som kommer från henne. Flera gånger pratar hon med sin tyska väninna, både om sånt som hänt och sånt som håller på att hända. Hon drar även till med "Mein Gott!" och "Nein!" ett flertal gånger under filmens andra hälft, något som jag i sig inte hade stört mig på men med allt suckande blev det bara ytterligare ett störningsmoment.

När filmen så är slut kan jag äntligen bli fri från denna kvinna. En bit in under eftertexterna tittar jag lite snabbt åt hennes håll för att se vem det egentligen är. Då hör jag hur hon börjar grina och ha sig. Då vet jag att det är dags att gå, tar jackan och flyr snabbt ut från salongen och ut till den friska luften. Inte bara att filmen inte var speciellt bra, man måste även stå ut med något sånt här också...