Quelques heures de printemps / A Few Hours of Spring

Titel: Quelques heures de printemps / A Few Hours of Spring
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2012
Regi: Stéphane Brizé
I rollerna: Vincent Lindon, Hélène Vincent, Emmanuelle Seigner, Olivier Perrier

Handling: Lastbilschauffören Alain har just avtjänat ett fängelsestraff för drogsmuggling och vägarna leder hem till hans mamma som aldrig varit sen med att döma honom. Men ett ödesdigert besked för dem samman.

Omdöme: Det finns olika typer av tunga filmer. Det här är en fransk sådan och med det följer en stark känsla av realism. En realism som åtminstone till viss del känns självupplevd av regissören. Nu vet jag inte om så är fallet, men det skulle inte komma som någon överraskning då det känns väldigt personligt.



Vincent Lindon, som jag tidigare hade sett i Pour elle (2008), spelar Alain som efter ett 18 månader långt fängelsestraff ska försöka leva sitt liv igen. Han tog ett felsteg när han blev erbjuden pengar mot att smuggla lite knark. Det innebär nu att han förlorat sitt jobb som lastbilschaufför och får till en början bo hemma hos sin mamma som har svårt att förlåta honom för det han gjort.



Stämningen är tryckt i hemmet, men Alain får lite ljus i sitt liv när han en dag är och bowlar med en vän och träffar Clémence (Emmanuelle Seigner, som jag alltid förknippar med Frantic (1988) där hon även slog igenom). Samtidigt blir situationen mellan Alain och modern Yvette (Hélène Vincent) allt värre. Inte gör det saken enklare att hon blir allt sjukare.



Historien fokuserar under första halvan i princip helt på Alain. Man är övertygad om att det hela ska handla om hans väg tillbaka till ett någorlunda normalt liv. När Yvette kommer in i bilden känner man att det finns hopp. Men istället tar mammans historia över allt mer. Detta känns ganska intressant då man liksom visar bådas bekymmer och känslor från deras respektive synvinkel.



Förutom Alain, Yvette och Clémence har man två andra karaktärer som blir ganska viktiga för historien. Den ena är grannen Lalouette (Olivier Perrier) som även är vän med både Alain och Yvette. Den andra är deras hund som faktiskt spelar en viktig roll under filmens gång. Det är också några scener med hunden som lättar upp den tunga stämningen ett par gånger vilket känns skönt.



Det är helt klart inte en lätt historia man tar sig igenom. Det är verkligen ett blytungt franskt drama. Det är också väldigt lågmält och långsamt berättat. Vissa gånger kanske lite väl långsamt där man tar med en del vardagliga sysslor som man hade kunnat vara utan. Men det gör även att realismen känns än mer påtaglig. Tillsammans med bra prestationer och väldigt fin musik (speciellt huvudmelodin) av bl.a. Nick Cave så bjuds man på ett hjärtskärande och tankeväckande drama.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Inga konstigheter kring själva visningen egentligen, men två iakttagelser värda att notera. Kort innan filmen drar igång, i slutet av den obligatoriska reklamen, kommer det in fyra ungdomar, två killar och två tjejer. De sätter sig några rader längre fram och det första jag tänker är att de inte ser ut som de typiska festivalbesökarna. De känns lite yngre, och gillar säkert mainstream filmer, tänker jag. Mycket riktigt, efter mindre än halva filmen ställer sig plötsligt tre av ungdomarna upp. De pratar lite med den fjärde som sitter ner innan två av dem lämnar salongen. En sätter sig sedan ner bredvid den enda som satt kvar (uppenbarligen den som gillar lite tyngre filmer och drog med de andra).

Det andra som sker är att när filmen närmar sig slutet, åtminstone under sista halvtimmen av filmen, så börjar minst tre-fyra personer runt där jag sitter att snyta sig och snyfta. Egentligen inte så konstigt med tanke på filmen. Till en början tänker man att personerna kanske är förkylda, men...