Stockholm Filmfestival 2012

After Lucia (4/5) - Mexiko
7 Cajas / 7 Boxes (-4/5) - Paraguay
Rust and Bone (-4/5) - Frankrike
Killing Them Softly (+3/5) - USA
Call Girl (+3/5) - Sverige
End of Watch (+3/5) - USA
Sinister (+3/5) - USA
The Central Park Five (+3/5) - USA
Black's Game (+3/5) - Island
A Few Hours of Spring (+3/5) - Frankrike
Broken (3/5) - Storbritannien
Flight (3/5) - USA
L'enfant d'en haut / Sister (3/5) - Schweiz
Field of Amapolas (3/5) - Colombia
The Last Will and Testament of Rosalind Leigh (-3/5) - Kanada
Amour (+2/5) - Österrike
The Body (+2/5) - Spanien
Compliance (+2/5) - USA
Lore (2/5) - Tyskland/Australien
The Master (2/5) - USA

Filmer sedda innan festivalen:
Safety Not Guaranteed (3/5) - USA
Ruby Sparks (3/5) - USA
Arbitrage (2/5) - USA

Mina favoriter under SiFF 2012 hittas här.

2012

Torsdag 8:e november:

Call Girl (+3/5) - Sverige
Om visningen: Första visningen på 2012 års festival. Eftersom det är en av festivalens storfilmer och den är slutsåld är jag framme i god tid. Tar en fika i väntan på att det ska bli kö och insläpp. Men överraskande nog hinner det inte bli någon kö då insläppet påbörjas redan en halvtimme innan filmen ska börja.

Eftersom jag går med min bror passar jag på att sticka ut och gå på toa innan det blir för mycket människor. På väg ut säger jag till killen som släppte in mig att jag bara ska gå på toa och om jag behöver visa något när jag kommer tillbaka. "Nej då, det behövs inte. Jag kommer ihåg dig", säger han. Någon minut senare kommer jag tillbaka, går fram till samma kille och han säger "Hej och välkommen" och vill ha min biljett. Han hade självklart glömt bort mig, men hajar sen till när jag säger att jag bara var på toa. Nu hade jag med mig min biljett och mitt kort så det hade gått bra ändå...

Filmen visade sig vara textad på engelska så all dialog på svenska hade text. All engelsk dialog var utan textning. Grejen var den att textningen faktiskt var ganska så jobbig. När det är engelskt tal eller annat språk vill jag gärna ha text. Men nu när jag fick uppleva hur det var i en svensk film med engelsk text så blev det störande. Vissa gånger var det bra när man inte riktigt hörde vad som sas. Å andra sidan var det många gånger man automatiskt läste den engelska texten innan dialogen hade framförts. Lite ovant alltså, men ingen jättestor grej.

Måste säga att det blev en av de smidigaste visningarna jag varit på under festivalen på väldigt länge. Speciellt med tanke på att visningen var fullsatt och det var en av de första dagarna. Mycket var så klart tack vare ett tidigt insläpp vilket gjorde att det inte blev ett jobbigt köande och tryck på en och samma gång. Trots detta var det ett par eftersläntare som kom in någon minut efter att filmen hade börjat och fick ta platserna på första raden, något vissa störde sig på med shush-ljud.

Fredag 9:e november:

7 Cajas / 7 Boxes (-4/5) - Paraguay
Om visningen: Eftersom det inte är så mycket folk så går insläppet bra och i tid. Konstigt nog drar man inte igång reklamen innan filmen, trots att insläppet äger rum i god tid. Istället kommer reklamen igång två minuter efter att filmen skulle ha börjat. Lite dumt, men eftersom jag inte har bråttom efter filmen så spelar det ingen roll i det här fallet.

Salongen är ungefär halvtom när filmen väl ska dra igång. Då kommer volontären fram och presenterar filmens regissör (en av dem), Juan Carlos Maneglia. Han är en man i ljusbeige rock som har med sig en tolk som översätter från spanska till svenska. Han berättar bl.a. att Paraguay endast gjort runt 20 (!!!) filmer någonsin. Han tackar även ödmjukast oss i publiken för att ha valt att se hans film.

Eftersom det inte var något Face2Face inplanerat så var det en trevlig överraskning att regissören var på plats. Tyvärr blev det inget Face2Face efter filmen som jag hade hoppats på (eller åtminstone en chans att ställa frågor), vilket jag tyckte var lite synd när regissören ändå var där. Och eftersom det var en så trevlig film hade man gärna velat höra mer om produktionen och annat kring framtiden och filmindustrin i Paraguay. Man kan inte få allt, men visningen och filmen var lyckad.

Lördag 10:e november:

L'enfant d'en haut / Sister (3/5) - Schweiz
Om visningen: En problemfri visning som visade sig bli i princip fullsatt. En av anledningarna var säkerligen att regissören Ursula Meier var på plats för ett Face2Face, men kanske även för att filmen visade sig vara Schweiz Oscarsbidrag, något som jag iofs inte visste på förhand.

Under F2F visar det sig att Meiers förra film, Home (2008), även den var Schweiz Oscarsbidrag. Hon visar sig vara en väldigt pratglad kvinna som pratar på för fullt med sin engelska med stark fransk brytning. Hon berättar lite om allt möjligt känns det som, oavsett vilken fråga hon än får från moderatorn och publiken. Ganska kul, men inte så intressant.

Det kanske intressantaste är ändå när hon berättar att hon kom på själva storyn under en tågresa och att historien om en pojke som stjäl skidutrustning var sann. Som ung var hon med sina föräldrar på en skidsemester. En skidinstruktör hade då fått syn på en pojke och berättade för dem att han var en tjuv och att de skulle vara på sin vakt.

Hon berättade även om Gillian Anderson och att hon var väldigt glad att hon ville vara med i filmen, trots att hon inte spelar huvudrollen. Hon ville även att tittaren skulle känna precis det hon själv ofta kände när hon var i Alperna. Att man känner igen någon kändis, men inte riktigt kan placera personen. Och det resultatet lyckades hon galant med.

När F2F led mot sitt slut kom plötsligt en äldre kvinna från sidan och började vifta med armen för att få ställa en till fråga. Eftersom Ursula Meier pratade på hur länge som helst, flyttade sig kvinnan efter ett tag till mitten av de främre raderna och fortsatte vifta. Moderatorn upptäckte henne och gjorde tecken åt henne att det var slut nu och pekade på klockan. Men kvinnan gav inte upp och började vifta mot Ursula. När moderatorn till sist avslutade F2F ställde kvinnan ändå sin fråga (så klart). Då hade de flesta redan rest sig upp och börjat gå. Kunde bara höra att hon sa något om pojkens situation, men inte mycket mer. Men snacka om att vara envis och inte kunna ta ett nej...

Lore (2/5) - Tyskland/Australien
Om visningen: Kommer till biografen direkt från en annan visning, men är ändå ute i god tid och får en bra plats i salongen. På två av platserna bredvid ligger ett par jackor. Snart dyker det upp två kvinnor som pratar tyska med varandra och sätter sig på platserna. Tänker direkt att en av dem möjligtvis skulle kunna vara filmens regissör, även om hon ju heter Cate Shortland som inte låter direkt tyskt. Visar sig snart att de definitivt inte kan ha något med filmen att göra med tanke på deras kommentarer när filmen börjar.

Vad som följer är en orgie av irritationsmoment från den tyska kvinnan som sitter direkt intill. Om jag säger att hon ungefär var tredje minut suckar tungt så överdriver jag inte. Om det är att hon inte gillar vad hon ser, är uttråkad eller något annat vet jag inte, men efter ett tag blir det väldigt irriterande.

Och det är inte det enda ljudet som kommer från henne. Flera gånger pratar hon med sin tyska väninna, både om sånt som hänt och sånt som håller på att hända. Hon drar även till med "Mein Gott!" och "Nein!" ett flertal gånger under filmens andra hälft, något som jag i sig inte hade stört mig på men med allt suckande blev det bara ytterligare ett störningsmoment.

När filmen så är slut kan jag äntligen bli fri från denna kvinna. En bit in under eftertexterna tittar jag lite snabbt åt hennes håll för att se vem det egentligen är. Då hör jag hur hon börjar grina och ha sig. Då vet jag att det är dags att gå, tar jackan och flyr snabbt ut från salongen och ut till den friska luften. Inte bara att filmen inte var speciellt bra, man måste även stå ut med något sånt här också...

Söndag 11:e november:

Compliance (+2/5) - USA
Om visningen: Det klassiska sker som i princip alltid brukar ske på biografen Skandia under festivalen. Man kommer i tid, ställer sig i kön och väntar. Men eftersom det är insläpp från två håll (oftast) bildas det lite senare ytterligare en kö från andra sidan. När man stått i kön i över tjugo minuter är det så dags att släppa in. Givetvis börjar man släppa in den andra kön först. När man efter någon minut även ska börja släppa in vår kö, ja då funkar inte biljettläsaren. Efter att de bytt ut den rullar det sen på snabbt och man kommer in i salongen.

Eftersom detta inte är något nytt är det ingen idé att jaga upp sig. Med tanke på att salongen är stor så vet man att man ändå får bra platser. Å andra sidan känns det alltid typiskt när man ser en senare kö få komma in tidigare efter att bara ha stått i några minuter.

Innan visningen kommer volontären fram och hälsar alla välkomna. Hon avslutar med att säga något i stil med "ni vet säkert vad ni gett er in på med den här filmen". Hon fick det att låta som om det vore en outhärdlig, psykologisk skräckfilm eller liknande. Men det visade sig alltså inte riktigt stämma...

End of Watch (+3/5) - USA
Om visningen: Eftersom visningen är slutsåld är man på plats i god tid och får bra platser. Själva organisationen känns bättre i år, eller så är det så att man själv inte råkat ut för något speciellt som volontärerna kan rå för.

Istället blir det en annan biobesökare som skapar irritationsmoment. Killen som sitter bredvid min bror har av någon anledning sin mobil framme och displayen på. Han verkar inte hålla på med den utan tänder den när den slocknar efter några minuter. Vet inte hur långt in i filmen, men efter 20, kanske 30 minuter ska jag be honom att stänga av den. Precis då ber min bror honom om det istället då det uppenbarligen har stört honom också. Killen ber om ursäkt och det är sista gången han stör. Varför han själv inte kunde räkna ut det är som vanligt en gåta.

Måndag 12:e november:

A Few Hours of Spring (+3/5) - Frankrike
Om visningen: Inga konstigheter kring själva visningen egentligen, men två iakttagelser värda att notera. Kort innan filmen drar igång, i slutet av den obligatoriska reklamen, kommer det in fyra ungdomar, två killar och två tjejer. De sätter sig några rader längre fram och det första jag tänker är att de inte ser ut som de typiska festivalbesökarna. De känns lite yngre, och gillar säkert mainstream filmer, tänker jag. Mycket riktigt, efter mindre än halva filmen ställer sig plötsligt tre av ungdomarna upp. De pratar lite med den fjärde som sitter ner innan två av dem lämnar salongen. En sätter sig sedan ner bredvid den enda som satt kvar (uppenbarligen den som gillar lite tyngre filmer och drog med de andra).

Det andra som sker är att när filmen närmar sig slutet, åtminstone under sista halvtimmen av filmen, så börjar minst tre-fyra personer runt där jag sitter att snyta sig och snyfta. Egentligen inte så konstigt med tanke på filmen. Till en början tänker man att personerna kanske är förkylda, men...

Broken (3/5) - Storbritannien
Om visningen: Då jag hade sett att föreställningen är slutsåld är jag på plats i god tid. Sätter mig ett tag då det är långt kvar innan insläppet och filmen börjar. När det så börjar ställa sig folk i kö gör jag det också och står som nummer fyra. Efter några minuter står det ytterligare några bakom mig.

Så dyker det upp ett äldre par som ställer sig bredvid de som står längst fram. Eftersom det går andra visningar i andra salonger på biografen, tänker jag först att de ska gå vidare. Efter någon minut ställer sig dock en till person direkt bakom dem, vid sidan av mig. Då börjar jag tänka om de bildar en till kö och ska gå på samma film som vi övriga köar till.

När så filmen innan slutar och folk börjar komma ut ställer sig det äldre paret längre bort från kön/insläppet medan personen som stod bredvid mig fortfarande står där. Vet hela tiden inte om det är en tjej eller kille bör påpekas. Men jag är vid det laget ganska säker på att denna person helt enkelt trängs och kommer försöka smita in före mig, något jag hatar då man helt enkelt får ställa sig i kön som alla andra.

När det så är dags för insläpp står den här personen fortfarande intill mig, hela tiden med ryggen emot mig. Då stöter personen till min arm och vänder sig om. Jag frågar då om personen ska gå på den här visningen och det ska hon (visar sig vara en hon alltså, tveksamt dock). Eftersom hon inte stått i kön ber jag henne ställa sig längst bak i kön som alla andra. Då säger hon att hon suttit vid sidan om sedan halv (filmen skulle börja 19, jag var där 18). Det spelar ingen roll säger jag, du har inte stått i kön. Hon säger då att hon stod där före mig. Nej, det gjorde du inte, säger jag. Och ber henne åtminstone ställa sig bakom mig. Hon fortsätter med sin korkade attityd och vänder sig om. En normal person hade bett om ursäkt eller spelat dum. Eftersom det ska räcka med att säga till, låter jag henne stå där - men jag tänker inte låta henne komma in i salongen före mig.

Ja, det hela kändes som en scen ur Sällskapsresan II - Snowroller när en av karaktärerna sedermera bryter benet. Nu ville jag inte gå så långt eftersom jag vill gå på fler filmer under festivalen. Så när det är dags för insläpp ställer sig två volontärer med sina biljettläsare på varsin sida om dörrarna. Jag går då till den ena medan hon (freaken) går till den andra. Självklart strular läsaren där jag står och hon kommer in före mig!!! Nåja, jag kommer till slut in och till min glädje går hon och sätter sig på en rad framför min favoritrad (med extra benutrymme). Jag kan då släppa det hela och se fram emot filmen istället.

Vad händer då? Jo, en man sätter sig bredvid mig och under hela filmen andas han genom näsan, högt. Nu blev det bara en liten grej som absolut inte kunde störa efter freaken. Och det kunde ha varit värre då jag hörde någon nysa och ha sig, uppenbarligen förkyld, en bit längre bort...

Tisdag 13:e november:

The Last Will and Testament of Rosalind Leigh (-3/5) - Kanada
Om visningen: Kommer till bion lite sent och insläppet har redan påbörjats då ingen står i kö. Halvtomt när man kommer in, så man får helt ok platser. Däremot var det klart mer folk, när den väl drog igång, än vad jag hade räknat med på denna film.

Två störningsmoment dyker upp. Det ena stör min bror som får en kille med elefanthuvud som sitter framför honom och i princip täcker en tredjedel av duken. Eftersom duken går ända ner till marken på denna mindre salong säger brorsan innan filmen börjat att han inte kommer kunna läsa texten. Men det visar sig att filmen är utan text och killen sjunker ner en del en bit in i filmen (även om han poppar upp igen).

Det andra störningsmomentet kommer i form av fem personer. Två sitter bakom oss medan tre sätter sig bredvid oss. De visar sig känna varandra och innan filmen börjar pratar de högt med varandra så att alla hör. De kommer in på festivalfilmer och börjar speciellt prata om Ruby Sparks. Som tur var hade jag redan sett den, men de börjar avslöja saker om karaktärerna och saker de störde sig på alternativt gillade (då vissa älskade och andra hatade den bland dessa fem). Hade jag inte redan sett den och skulle se den så hade jag sagt åt dem. Uppenbarligen var det ingen annan som skulle/ville se den då ingen bad dem hålla det för sig själva. Tycker ändå att man kan vara lite sparsam med att gå in på detaljer om filmer som går på festivalen. Finns ju ändå en chans, stor chans, att någon annan också ska/vill se filmerna.

Rust and Bone (-4/5) - Frankrike
Om visningen: Kommer direkt från en tidigare visning, men har ändå ganska gott om tid på oss. Vet att visningen är slutsåld så vi ställer oss direkt i den lilla kö som finns (en person före). Min bror går på toa och jag står kvar. Sen byter vi. När jag sedan kommer tillbaka har det bildats en hyfsad kö och jag ser att volontärerna står vid insläppet (jag har inte biljetterna eller kortet vid det tillfället). Men insläppet drar de inte igång förrän femton-tjugo minuter senare...

När jag ställer mig hos min bror ser jag att det står en kvinna till vänster om oss, alltså till vänster om kön. Känner igen kvinnan från en tidigare visning på samma biograf. Den gången stod hon på samma ställe, men den gången hade hon ställt sig där efter att ha tagit en fika och samtidigt som vi ställt oss där. Den här gången har hon uppenbarligen gjort samma sak, tagit en fika och sedan ställt sig där. Skillnaden är att hon inte stod där INNAN kön bildades.

Både jag och min bror noterar detta och till slut frågar min bror henne om hon står och väntar på någon eller om hon bildat sin egen kö. Nej, hon står i kö. Hon hade fikat och sedan ställt sig i kön, säger hon. Ja, men det har hon inte gjort eftersom kön är bakom oss och hon står längst fram bredvid kön. Då säger hon att han inte behöver vara orolig, hon ska inte gå in före honom och så vänder hon sig om.

Lite senare kommer hennes kille/man och så står de där ett tag. När så volontärerna äntligen ska börja släppa in säger tjejen bakom oss åt kvinnan precis det vi sa tidigare. Hon undrar också om hon har en egen kö. Då erkänner kvinnan lite lätt att hon tog en fika och när det bildades kö ställde hon sig där framme. Hon och hennes kille ställer sig då bakom tjejen...

The Body (+2/5) - Spanien
Om visningen: Ännu en slutsåld visning vilket gör att man är på plats i god tid. Går med några vänner och kommer in tidigt och får bra platser. Händer egentligen inte så mycket av intresse på denna visning, men två småsaker trots allt.

Två killar som sitter bakom oss börjar prata om film och festivalen. Den ena av dem börjar dock prata om en film som inte visas på festivalen, men som kommer senare, Argo - en film jag vill se och inte vill veta något om innan jag gör det. Killen har uppenbarligen precis sett den, förmodligen förhandsvisning, och börjar prata om den med sin kompis. Eftersom jag inte vill veta börjar jag istället prata med min kompis om film och hur oförskämt det är när folk pratar om filmer och avslöjar saker. Kommer bl.a. in på Ruby Sparks-människorna från en tidigare visning.

Det andra som händer är att när filmen ska ta och börja kommer det in två personer, ett par, som letar plats i den relativt lilla salongen. Eftersom föreställningen är slutsåld är det svårt att hitta två platser bredvid varandra. De hittar till slut en plats längst fram. Killen sätter sig på platsen medan tjejen sätter sig på golvet framför honom. Precis då sätter de igång filmen och en volontär kommer ner till dem och säger åt tjejen att ingen får sitta på golvet och hänvisar istället till en plats längre bak i salongen. Volontären och tjejen tar sig efter ett tag upp till platsen och man kan då koncentrera sig på filmen som precis börjat.

Onsdag 14:e november:

After Lucia (4/5) - Mexiko
Om visningen: Slutsåld visning plus Face2Face med regissören, då är man givetvis ute i god tid. När volontärerna så öppnar dörrarna och alla från visningen innan rusar ut, vem ser vi komma bland de första? Jo, kvinnan från Rust and Bone-visningen som försökte tränga sig i kön. Tror inte hon lägger märke till oss när hon kommer ut, men hon ser lika förvirrad ut som tidigare.

En av volontärerna går sedan in i salongen när den börjar bli tom. Hon lägger lappar på ett par stolar på den bästa raden. Självklart är det på de platserna man själv vill sitta på, men eftersom regissören och möjligtvis någon annan är på besök så är det bara att acceptera. När vi kommer in ser vi att hela åtta (!) platser har "reserverats" av volontären genom att lägga vanliga A4-papper med texten "reserverad" på. Vi sätter oss då på de bästa lediga platserna intill.

Under de kommande tjugo minuterna eller så, innan filmen börjar, fylls salongen mer och mer. Hela tiden kommer det personer som tror att de bästa platserna är lediga bara för att till slut få syn på lapparna. Det är förvånansvärt många som tror att de bästa platserna är lediga när salongen börjar bli full. Samtidigt är det klart att man kanske tar en titt, man vet aldrig. Efter ett tag blir det hela lite småroligt och det är inte bara vi som noterar detta.

När så reklamen är över och filmen ska ta och börja kommer samma volontär och plockar bort alla de åtta lapparna. Nu är salongen i princip fylld. Ett par sätter sig snabbt på två av platserna, så det är bara för mig och brorsan att flytta in oss till bättre platser.

Genast kommer några av de sista in i salongen och får syn på några enstaka lediga platser på de bästa platserna intill oss. För en gångs skull lönade det sig alltså att vara ute sent. Snacka om att de hade tur!

Efter filmen är det så dags för ett Face2Face med regissören Michel Franco. Eftersom jag var på hans film Daniel & Ana på 2009-års festival hade jag redan varit på ett F2F med honom den gången. Denna intressanta regissör har ett nästan 30 minuter långt F2F, vilket känns längre än vanligt. Men det är klart intressant och ganska roligt att höra vad han har att säga. Han svarar många gånger med glimten i ögat, men kommer även med svar som känns genuina.

Moderatorn inleder frågestunden och man hinner med ganska många frågor, både från moderatorn och publiken. En sak som jag inte visste var att filmen är Mexikos Oscarsbidrag. Detta nämns tyvärr aldrig under F2F utan det var något jag läste när jag kom hem. Det tycker jag är en liten miss av moderatorn att inte fråga om. Däremot nämndes att filmen vann en utmärkelse på Cannes Filmfestival.

Kommer inte ihåg allt som diskuterades, men några saker minns jag. Skådespelarna var på det stora hela amatörer, vänner till huvudrollsinnehaverskan visade det sig. Detta gjorde att det blev mer komfortabelt att filma många scener, vilket man kan förstå. Huvudrollsinnehaverskan var inte heller "proffs" som han kallade det, men gjorde här sin andra film. Däremot var pappan en etablerad skådespelare.

Vidare pratade han lite om sina favoritregissörer när han fick den frågan. Han nämnde tre - Luis Buñuel (som gjorde några av sina bästa filmer i just Mexiko), Ingmar Bergman (inte bara för att han var i Sverige) och (av någon orsak, sa han) Woody Allen.

Han fortsatte med att besvara frågan om han hade någon favoritskådespelare han skulle vilja jobba med. Nej, svarade han. Visst finns det vissa han gärna skulle vilja jobba med, men de ska komma till projektet, inte tvärtom. Det ska alltid vara filmen, projektet, som står i fokus. Han la även till att han skulle kunna göra film i USA, men är tveksam till det då han nog inte skulle få göra som han vill (precis som flera andra mexikanska regissörer, tilläger han). Han poängterar även att han inte skulle vara intresserad av att göra typ Harry Potter, även om han inte trodde de skulle vilja ha just honom till en sån film. Lite kul här att min bror av någon anledning trodde han sa "Hard Porn" och började skratta.

Det var mycket mer som sas, men det skulle bli för mycket. Jo, han sa även att filmen har visats/ska visas i skolor i utbildningssyfte, något som inte alls var tanken från början. Och även att hans nästa film redan är i efterarbetet och vad den handlar om.

När F2F var över samlades genast en grupp människor runt honom. Det var ett par spansktalande, men främst var det tjejer som ville ta foton och få autografer. Jag och min bror väntade ett tag och ställde sedan några frågor om filmen. Utan att avslöja för mycket frågade vi om den första och sista scenen (långa tagningar som gjordes på sex respektive fyra tagningar), samt en till scen där jag la märke till en hund som hölls i koppel från en bil som passerade förbi (hunden sprang alltså bredvid bilen med ägaren sittandes i bilen med nedvevat fönster). Michel Franco småskrattade när jag frågade om den detaljen och sa "jaså, du såg det?" och berättade sedan att det inte var planerat utan bara blev så och att han sedan lät det vara i filmen då det var lite kul. Jag tror att jag var den enda som skrattade åt det (och noterade det) då det inträffade just i ett laddat ögonblick i filmen.

Torsdag 15:e november:

Sinister (+3/5) - USA
Om visningen: Det går förvånansvärt lugnt till innan och under denna visning. Det är inte heller helt fullt, men det är trots allt gott om folk på visningen.

Eftersom filmen är ganska nervkittlande så är det inte så konstigt att många drar efter andan och har lite svårt att titta på duken hela tiden. Men en person som sitter direkt bakom låter under de värsta scenerna (det är många) som om hon liksom skrattar... eller håller på att få ett nervöst sammanbrott. Förmodligen var det nära till tårar, jag vet inte, men det var konstigt att höra det gång på gång.

Sen hände en lite rolig grej på väg hem. Jag och brorsan hoppar på t-banan. Det är fullt med människor och inga sittplatser (som vanligt på kvällarna). Innan dörrarna hunnit stänga känner vi plötsligt en riktigt stark kebablukt eller liknande som luktar gammal svett. Eftersom vi visste att nästa tåg skulle gå någon minut senare hoppade vi båda av bara någon sekund efter att vi hade gått på. Människor måste ha trott att vi var galna, men vi stod bara och skrattade åt det hela på perrongen. På nästa tåg fick vi både sittplatser och en odörfri resa.

Fredag 16:e november:

Black's Game (+3/5) - Island
Om visningen: Genast strul vid insläppet då biljettläsaren inte funkar. Volontären går iväg och hämtar en ny - funkar bättre. Man får bra platser i den lilla salongen på Grand 4, som givetvis blir fullsatt. Inga direkta störningsmoment. Två islänningar sitter på samma rad (hör dem prata innan filmen) och vid ett par tillfällen under filmens gång är de de enda som skrattar. Uppenbarligen är det bara sånt de förstår (vissa uttryck). Det enda andra noterbara är att när det är hög bas så vibrerar liksom den ena högtalaren inne i salongen. Men inget som direkt stör.

Flight (3/5) - USA
Om visningen: Eftersom filmen går på stora biografen Skandia och det är en storfilm, räknar man med mycket människor. Är tidigt på plats med några kompisar och får en bra plats i kön. En kö som inte är särskilt lång till en början. Efter tio-femton minuter är det dock två köer (två sidor där det släpps in) och de går ända ut till ingången.

Filmen innan slutar och människor strömmar ut. Några minuter senare när salongen är tömd står det plötsligt två personer, ett par, intill oss. Vet först inte om de bara hämtar dricka vid disken eller om de ställt sig där för att slinka in. De står hur som helst bredvid kön. Efter någon minut står de fortfarande där och tar fram sina festivalbiljetter. Jag och min kompis noterar båda detta och stör oss direkt på att de tänker smita förbi kön. Jag frågar då kvinnan som står närmast om de står i kön. Först gör hon som om hon inte hör och bara stirrar rakt fram, sen säger hon att de var på filmen innan och nu ska på denna. Det spelar ingen roll, kön börjar där bak och så pekar jag. Då säger hon att de väntar på en tredje person som var på visningen innan. Spelar fortfarande ingen roll, kön börjar där bak. Min vän slänger även in någon kommentar. De säger att vi inte behöver oroa oss, att de inte går före oss (samma visa varje gång alltså). Till sist verkar de fatta och sakta men säkert försvinner de längre och längre bak innan insläppet sätter igång.

Väl inne i salongen sätter vi oss i mitten på en rad. Kort därpå dumpas plötsligt en ryggsäck på sätet bredvid mig. En äldre herre med skägg som står på raden bakom lutar sig fram och säger att han bara ska gå på toa. Automatiskt säger jag att det är lugnt, som att jag vaktar hans väska. Tänker för mig själv att det var lite konstigt, plus att han bara lämnar sin väska på det viset, i Sverige, i Stockholm.

Efter ett tag, när salongen släckts och reklamen ska ta till att börja, dyker den skäggige mannen upp och sätter sig på sin plats bredvid mig. Han börjar genast prata med mig och frågar hur många filmer jag sett, hur många jag har kvar. Vi börjar helt enkelt prata och han visar sig också gilla 7 Boxes när jag nämner den. Däremot gillade han Lore som jag inte var lika förtjust i. Han nämner även en dokumentär han gillade. Visar sig att denna skäggige herre var en skön lirare helt enkelt. Efter filmen sa vi några ord till varann innan han försvann bland de övriga när jag för en stund vände mig om för att prata med mina kompisar.

Lördag 17:e november:

Field of Amapolas (3/5) - Colombia
Om visningen: Eftersom jag inte har köpt biljett till denna visning går jag direkt till festivalkassan på biografen. Volontärerna ber mig vänta då de håller på att räkna kassan. Uppenbarligen sker precis ett personalbyte så när de räknat kassan sätter sig en annan person och fixar biljetten. Det hela tar bara några minuter och jag har gott om tid innan visningen drar igång.

Väl inne i salongen, som inte är så stor, men har bra lutning och är fräsch, sätter jag mig på en bra plats. Med en tio-femton minuter kvar innan filmen ska börja är vi sex-sju personer i salongen och jag tänker att det kanske blir en lugn föreställning. Så kommer det mer och mer människor som fyller salongen. Det blir inte fullt, men ändå välfyllt.

Nu börjar problemen. Tjejen som tagit platsen bredvid mig sätter sig och jag känner genast en lukt. Förmodligen har hon ätit thai, indisk eller liknande mat för det luktar ganska starkt. Denna lukt sitter i filmen igenom, och den är inte särskilt trevlig. Men det är bara en grej av många som inträffar på denna visning.

Under filmens gång börjar en tjej som sitter snett framför mig att kolla sin mobil. När hon för tredje gången på kort tid är inne på Facebook och displayen återigen lyser i mitt ansikte, så ber jag henne vänligen stänga av den. Hon ber om ursäkt och tar inte fram mobilen något mer resten av filmen.

Nåja, det här är bara småsaker. Även en sån sak som att hur många som helst verkar äta något innan och under filmens gång stör inte så värst mycket. Inte heller att en man som sitter längst ut vid trappan, ställer sig upp och står i trappan de sista tio minuterna då han uppenbarligen har bråttom till nästa film. Det är annat som är mycket värre.

Så fort filmen kommit igång märker man att bilden hackar. Det är inte hela tiden, men med jämna mellanrum. Främst är det när det är mycket rörelser eller när kameran panorerar. Alla märker det och efter ett tag går volontären som sitter på visningen ut och säger till maskinisten. Efter kanske en tio minuter går en annan person ut och säger åt dem. Till slut stoppas filmen och salongen tänds upp. Maskinisten kommer in i salongen och frågar oss om vi vill ta om filmen från början eller där vi slutade. Alla är eniga - där vi slutade.

Filmen kommer åter igång efter kanske en minut, men snart förstår vi att problemet kvarstår och blivit värre. Filmen stängs av igen och vi blir tillsagda att de ska testa att starta om hela systemet och att det tar runt fem minuter. Fem minuter senare och filmen kommer igång igen - ingen skillnad, det är fortfarande hackig bild som det var från början.

Alla har blivit vana så de kör vidare filmen. Givetvis stör det och förstör filmupplevelsen då man aldrig riktigt kommer in i filmens atmosfär. Och med en halvtimme kvar fryser plötsligt textningen. Filmen stängs av på nytt, för tredje gången, och de tar tillbaka filmen en minut. Texten funkar igen, men efter ett tag blir den mindre. Dock läsbar så de låter det vara och man kan se klart filmen, med hack efter hack.

Som lite plåster på såren dyker filmens producent Maja Zimmermann upp efter filmen för ett oannonserat litet Face2Face. Det blir ganska kort då de inte har någon moderator och det endast är tre personer som ställer alla frågor. Själv hade jag inget speciellt jag ville fråga så det fick vara. Hon berättade egentligen inte så jättemycket om själva filmen, mer än att regissören och många av skådespelarna kom från platsen där man spelade in. Även att mycket hade hänt i verkligheten och att regissören stod för manuset. Hon sa även att filmens ämne gjorde det svårt att distribuera filmen i Colombia då TV-kanaler och liknande inte skulle få många som skulle vilja ha reklam i samband med filmen. Även att de hellre hade sett en Disney-aktig film bara om barnen och inte allt runtomkring. Men just att filmen har ett lite tyngre tema var en av anledningarna till varför hon producerar filmer som dessa.

Amour (+2/5) - Österrike
Om visningen: Innan, under och efter visningen har jag trevligt sällskap vilket alltid uppskattas. Detta gör att även om filmen inte går hem hos mig så gör det inte så mycket.

Själva visningen går relativt smärtfritt. Den är på Zita 1 och då jag sällan (aldrig) går där var jag lite osäker hur det skulle vara. Salongen blir fullsatt, men vi får bra platser.

Först när vi sitter och salongen börjar fyllas noterar jag att det börjar bli varmt. Som tur är blir det inte varmare under visningen, men lite för varmt är det allt. Sen är det några som lämnar visningen under filmens gång. Två lämnar efter bara någon minut, förmodligen för att de satt på de sämsta platserna längst fram på kanten. Några andra lämnar senare.

Det enda andra som händer är att stolen framför min låter rejält när personen som sitter på den rör på sig. Hon noterar det själv och tittar på personen hon är med varje gång det låter. Som tur är händer det bara några gånger under filmens gång. Just det, min högra fot/sko klistras liksom fast hela tiden då någon uppenbarligen hällt ut sin dricka på golvet under en tidigare visning...

Söndag 18:e november:

The Central Park Five (+3/5) - USA
Om visningen: Är bland de första på plats med några vänner. Till en början verkar det inte bli så mycket människor, men när filmen drar igång är salongen fullsatt (även om den inte tar mer än 63 personer).

Ett, nej två störningsmoment filmen igenom. Det första är att någon så klart ätit något med vitlök och detta kommer man inte undan under de två timmarna. Killen bredvid mig verkar också störas av detta efter ett tag och tar fram en halsduk eller liknande och har den under långa stunder över mun och näsa. Jag drar upp min tröja då och då när det blir för olidligt.

Vem det var som luktade är jag inte helt säker på, men det kan ha varit tjejen som satt bredvid mig, men det låter jag vara osagt. Däremot blev hon, vid sidan av lukten, det största irritationsmomentet. Hon tog hela tiden fram mobilen för att titta och skriva. Hon la inte ens tillbaka den i jackan eller liknande utan hade den på sitt armstöd, nära till hands. Som tur var hade hon displayen på väldigt låg ljusstyrka, men det var ändå irriterande. Då hon även drack någon slags drakdryck som luktade pyton blev man inte direkt gladare.

Det värsta var dock att hon inte verkade bry sig om filmen och uppträdde som om hon inte ville vara där. Nu var hon iofs ganska ung, men hon betedde sig som en fjortis, smällde med huvudet mot stolen och vred sig hela tiden, förutom att hålla på med mobilen. Till sist, efter kanske en timme, bad jag henne släcka displayen, vilket hon gjorde resten av filmen. Istället kände jag hur hon lutade sig mot min axel då hon satt längst ut på raden och sträckte ut benen i trappan...

Annars gick visningen smärtfritt, tack och lov.

Killing Them Softly (+3/5) - USA
Om visningen: Går i princip direkt till denna visning efter att ha varit på en film innan. Då filmen går på den största salongen på festivalen, Skandia, och den är slutsåld, tar man en plats i kön ganska tidigt. Snart fylls foajén med folk och köerna är långa. Givetvis försöker en del fult ställa sig vid sidan om för att sedan slinka in. De i mitt sällskap säger åt ett par som försöker göra just detta. Själv orkar jag inte just då eftersom jag sovit för lite och börjar känna av det.

Själva visningen går utan problem. Det är slutsålt, men trots det har jag tur och ingen sitter på platsen framför mig (vilket annars kan vara jobbigt i denna salong som inte har någon lutning). Inget stör under denna film, vilket just i det här fallet otroligt nog blev till en nackdel. Tröttheten kommer istället och jag måste nypa mig i armen vid ett flertal tillfällen för att hålla mig vaken. Det beror inte på filmen, utan allmän trötthet. Det är även en av anledningarna till varför jag känner att jag måste se om filmen. Den andra är att filmen saknar textning, något som visar sig vara ett problem på just den här filmen där det är viktig dialog som driver många scener framåt.

Direkt efter filmen är det bara en sak som gäller innan nästa film - två stora kaffe.

The Master (2/5) - USA
Om visningen: Eftersom tröttheten var ett faktum denna dag, fick jag ladda med två stora kaffe innan denna visning. Som tur var hjälpte det då det bara blev någon enstaka gäspning under filmens gång. Men det var inte pga tröttheten, utan filmen.

Pga vilken film som visas och att det är slutsålt så är man på plats i god tid. Tar plats bakom de två första som ställt sig i kön och börjar den långa väntan. När man stått ett tag i kön och det börjat fyllas på bakom en, vad händer då? Jo, TVÅ till köer har plötsligt dykt upp vid sidan om vår huvudkö. Man orkar nästan inte bry sig längre...

Eftersom vinnarfilmen (Lore) av någon korkad anledning visas innan på samma salong, blir väntan extra lång. Varför man inte placerar vinnarfilmen sist eller på Skandia förstår jag inte. Eftersom filmen innan, vinnarfilmen, är på 1.50, börjar människorna släppas ut rakt mot oss i kön tio minuter innan vår film ska börja.

Efter lång väntan är det äntligen dags att komma in. Man får ganska bra platser och kan se fram emot en förhoppningsvis sevärd film. Tröttheten slår aldrig till på denna visning, men filmen visar sig vara förvånansvärt dålig. Visningen går annars utan några bekymmer. Synd bara att man inte kunde avsluta årets festival med en bättre film...