The Central Park Five

Titel: The Central Park Five
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2012
Regi: Ken Burns & David McMahon & Sarah Burns

Handling: Dokumentär som utreder det uppmärksammade brottsfallet som inträffade 1989 då en grupp färgade tonåringar dömdes till fängelse för att ha våldtagit en kvinna i Central Park. Efter flera års avtjänade fängelsestraff kom det fram att de var oskyldiga.

Omdöme: Det här var en dokumentär jag såg fram emot ganska mycket. Kände att det var något att se och materialet fanns att göra en riktigt stark dokumentär. Visste inte mer än att fem svarta ungdomar blev anklagade för våldtäkt (och möjligtvis mord) på en kvinna i Central Park, New York, 1989. Hur det hade gått, om de blev dömda och mer därtill skulle jag nu få reda på.



De fem anklagade ungdomarna får här berätta sina versioner av vad som hände. Inte bara den dagen, utan även fortsättningen med polisen, förhören till själva rättegången. Fyra av de fem var 14 år vid tillfället, en var 16 år. De var tidigare okända för polisen, men i det här fallet spelade det ingen roll. En vit, framgångsrik kvinna hade våldtagits och misshandlats så svårt att hon kämpade för sitt liv. Hela New York ville att huvuden skulle rulla.



Tidigt beskriver man klimatet som det såg ut i New York i slutet av 80-talet. Kriminaliteten var skyhög, det var slitet och polisen hade hur många mord som helst på sina bord. När ett sånt här uppmärksammat brott då skedde just i Central Park, ville man till varje pris hitta de skyldiga. Eftersom ett stor grupp ungdomar befann sig där vid den tidpunkten och gjorde diverse småsaker, grep man fem av dem och la sedan skulden på dem.



Det hela blir en mediacirkus och till slut ett av de mest uppmärksammade brotten i New Yorks historia. Trots att det starkaste bevismaterialet var ungdomarnas egna utsagor, som inte överensstämde med varandra för fem öre då de blev tvingade av polisen att skylla på varandra, så gick det hela till domstol. Självklart borde de aldrig ha erkänt, men rädda ungdomar som de var ville de bara komma hem.



Dokumentärens största problem är att den egentligen bara berättar det hela från de fem ungdomarnas synvinkel. Tidigt i filmen får man reda på att New York-polisen inte ville ställa upp i filmen, vilket inte är så konstigt - de skulle ha för mycket att förlora på det. Men samtidigt tycker man att dokumentärfilmarna borde ha varit lite mer kritiska och intervjuat båda sidorna mer (icke poliser, så klart). För det är trots allt pojkarna mot hela staden New York, inte bara polisen.



Med tanke på dokumentärens längd på nästan två timmar så blir det lite för upprepande att bara se en sida av historien. Nu går det hela tiden framåt, och det är aldrig tråkigt eller ointressant. Men samtidigt hade man velat känna mer och känna att man gjort mer än att låta dem berätta sina historier. Nu verkade iofs killarna vara normala, bra killar vilket gjorde att man tyckte synd om dem och vad de fick gå igenom. Deras ungdom och identitet togs ifrån dem och den kan de aldrig få tillbaka.

Betyg:
IMDb: 7.0

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: Är bland de första på plats med några vänner. Till en början verkar det inte bli så mycket människor, men när filmen drar igång är salongen fullsatt (även om den inte tar mer än 63 personer).

Ett, nej två störningsmoment filmen igenom. Det första är att någon så klart ätit något med vitlök och detta kommer man inte undan under de två timmarna. Killen bredvid mig verkar också störas av detta efter ett tag och tar fram en halsduk eller liknande och har den under långa stunder över mun och näsa. Jag drar upp min tröja då och då när det blir för olidligt.

Vem det var som luktade är jag inte helt säker på, men det kan ha varit tjejen som satt bredvid mig, men det låter jag vara osagt. Däremot blev hon, vid sidan av lukten, det största irritationsmomentet. Hon tog hela tiden fram mobilen för att titta och skriva. Hon la inte ens tillbaka den i jackan eller liknande utan hade den på sitt armstöd, nära till hands. Som tur var hade hon displayen på väldigt låg ljusstyrka, men det var ändå irriterande. Då hon även drack någon slags drakdryck som luktade pyton blev man inte direkt gladare.

Det värsta var dock att hon inte verkade bry sig om filmen och uppträdde som om hon inte ville vara där. Nu var hon iofs ganska ung, men hon betedde sig som en fjortis, smällde med huvudet mot stolen och vred sig hela tiden, förutom att hålla på med mobilen. Till sist, efter kanske en timme, bad jag henne släcka displayen, vilket hon gjorde resten av filmen. Istället kände jag hur hon lutade sig mot min axel då hon satt längst ut på raden och sträckte ut benen i trappan...

Annars gick visningen smärtfritt, tack och lov.