The Last Temptation of Christ

Titel: The Last Temptation of Christ / Kristi sista frestelse
Genre: Drama/Kanada
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Willem Dafoe, Barbara Hershey, Harvey Keitel, Harry Dean Stanton

Handling: Martin Scorseses kontroversiella film efter Nikos Kazantzakis bok vilken tecknar porträttet av en Jesus som tvivlar på sig själv inför sin uppgift att predika Guds budskap.

Omdöme: När man ska ta och se en sån här film vet man ungefär vad som väntar. Det är ingen lätt film att ta sig igenom, snarare tvärtom. Med en speltid på runt 160 minuter är det ofrånkomligt att det blir lite sömnigt emellanåt. På något sätt har ändå Martin Scorsese lyckats förvånansvärt bra med att hålla intresset uppe. Kanske för att han kände så starkt för detta projekt som han hade på gång i runt 15 års tid.



Det är ingen högbudgetfilm som man är van vid av Scorsese. I.o.f.s. var det mindre budget under hans tidiga dagar, men här var han trots allt etablerad i Hollywood. Den främsta orsaken var helt enkelt att det var få produktionsbolag som ville finansiera den. Han erbjöd sig till slut att göra filmen för halva budgeten och på runt två månader, något som fick ett filmbolag att nappa.



Willem Dafoe är kanske inte det första namnet man skulle tänka på i rollen som Jesus. Men faktum är att han passar mycket bra. Överhuvudtaget är rollerna väl tillsatta och funkar även utseendemässigt. Lite kul är att Barbara Hershey, i rollen som Maria Magdalena, var den som först fick Scorsese att få upp ögonen för boken när de spelade in filmen Boxcar Bertha (1972) tillsammans.



Rent handlingsmässigt är det under två timmar ganska rakt på. Det är välspelat, intressant och välgjort. Men sista 30-40 minuterna tar storyn en avstickare och det är just detta som innehåller det mesta av det kontroversiella. Här blir också filmen sämre och tappar bort den där engagerande känslan man hade under långa stunder. Nu var det förmodligen just detta som gjorde Scorsese så sugen på att göra filmen, men slutresultatet hade nog blivit bättre utan det.



Man hittar dock mycket ögongodis här. Visuellt är det bra klass, utan att vara överarbetat. Musiken är också något som sticker ut och är annorlunda än man väntar sig i en sån här film. Den står musikern Peter Gabriel för och bidrar med modern, men passande musik. Och på tal om musiker så dyker David Bowie upp i en liten, men bra roll. Svårt att känna igen honom om man inte är vaken.



Det är med blandade känslor jag ser filmen. Å ena sidan sitter jag och beundrar hantverket som är värt en fyra i sig. Å andra sidan blir jag ganska trött när jag ser den p.g.a. längden och den något svaga avslutande delen. Men det är något som liksom fascinerar ändå och även om det inte är en film man direkt ser om så är den värd att se. Och absolut sista filmsekvensen är lite cool i sig när man i efterhand läser att effekten man får se hände av sig själv - lite kusligt i sammanhanget.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5