2012 - Vad tittade jag egentligen på

Här är en titt på vad jag egentligen tittade på under 2012. Observera att detta endast baseras på filmer jag tidigare ej hade sett. Jag väljer här ut filmerna jag gett bäst och sämst betyg till under året som gått.

Ingen femma har delats ut under året till någon film jag sett för första gången (inte helt överraskande då jag endast delat ut femmor till 1% av alla filmer jag sett). Däremot delades det ut en etta (detta hör också till ovanligheterna då bara 3% av alla filmer jag sett fått detta).

Film #2000 som jag skrev om var för övrigt JFK (1991) som jag hade sett tidigare, men ändå värt att notera.

Nu till det bästa och sämsta jag sett under året. Noterbart är att det är ungefär dubbelt så många dåliga betyg mot förra året, medan de bra betygen ligger på ungefär samma nivå, lite färre. Om det beror på att jag ser sämre film eller om jag blivit mer kritisk/kräsen låter jag vara osagt.

De som fått sämst betyg i årtalsordning (betyg 1/5 till +2/5):

Bitter Victory (1957)
Chushingura (1962)
Medium Cool (1969)
My Name Is Trinity (1970)
Synday, Bloody Sunday (1971)
Cisco Pike (1972)
Lacombe Lucien (1974)
Breakheart Pass (1975)
Raid on Entebbe (1976)
High Anxiety (1977)
The Proof of the Man (1977)
Jaws 2 (1978)
Superman (1978)
Mad Max (1979)
An Officer and a Gentleman (1982)
Mortelle randonnée (1983)
Uncommon Valor (1983)
Against All Odds (1984)
The Lonely Guy (1984)
Moscow on the Hudson (1984)
Code of Silence (1985)
Death Wish 3 (1985)
Warning Sign (1985)
The Big Easy (1986) -> +1/5
The Delta Force (1986)
Murphy's Law (1986)
Bull Durham (1988)
The 'Burbs (1989)
Intruder (1989)
Let It Ride (1989)
The Comfort of Strangers (1990)
Company Business (1991)
La double vie de Véronique (1991)
Consenting Adults (1992)
The Piano (1993)
The Client (1994)
Breaking the Waves (1996)
Alien: Resurrection (1997)
Deceiver (1997)
Knockin' on Heaven's Door (1997)
Le dîner de cons (1998)
The Dancer Upstairs (2002)
Deja Vu (2006)
Last Caress (2010)
The Cabin in the Woods (2011)
God Bless America (2011)
Hugo (2011)
The Innkeepers (2011)
The Iron Lady (2011)
Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011)
Rise of the Planet of the Apes (2011)
Tower Heist (2011)
Young Adult (2011)
Amour (2012)
Arbitrage (2012)
Being Flynn (2012)
Columbus Circle (2012)
Compliance (2012)
The Dictator (2012)
Get the Gringo (2012)
The Grey (2012)
Iron Sky (2012)
Lore (2012)
Man on a Ledge (2012)
The Master (2012)
Moonrise Kingdom (2012)
Savages (2012)
Taken 2 (2012)

De som fått bäst betyg i årtalsordning (betyg -4/5 till +4/5):

Pushover (1954)
Bigger Than Life (1956)
Written on the Wind (1956)
Die Brücke (1959)
Lonely Are the Brave (1962)
Becket (1964)
The Goodbye Girl (1977)
Série noire (1979)
On Golden Pond (1981)
Sophie's Choice (1982)
Educating Rita (1983)
D.A.R.Y.L. (1985)
Something Wild (1986)
King of New York (1990)
Light Sleeper (1992)
This Boy's Life (1993)
Nobody's Fool (1994)
The Bridges of Madison County (1995)
Paradise Lost (1996)
Secrets & Lies (1996)
Buffalo '66 (1998)
The Cider House Rules (1999)
Happy Accidents (2000)
Paradise Lost 2 (2000)
Touching the Void (2003)
Veronica Guerin (2003)
The King of Kong (2007)
Armadillo (2010)
A Better Life (2011)
The Artist (2011)
Goon (2011)
Intouchables (2011)
Mientras duermes (2011)
Monsieur Lazhar (2011)
Paradise Lost 3 (2011)
Project Nim (2011)
Take Shelter (2011)
7 Cajas / 7 Boxes (2012)
After Lucia (2012)
The Perks of Being a Wallflower (2012)
Rust and Bone (2012)


Och så lite priser att dela ut:

Bästa film-noir: Pushover (1954)


Ingen känd noir, men Fred MacMurray och Kim Novak tillsammans med hela situationen de försätter sig i gör det här till en liten noir-pärla.


Bästa krigsfilm: Die Brücke (1959)


Ett både starkt och intensivt tyskt krigsdrama. Hade stora förväntningar på den och det levde den upp till. En krigsklassiker i mina ögon.


Bästa dokumentär: Paradise Lost (1996)


Det fanns många bra dokumentärer att välja bland, men denna stack ut lite extra. Andra värda att nämna är bl.a. Touching the Void, The King of Kong, Armadillo samt Project Nim.


Bästa animerade film: Wreck-It Ralph (2012)


Fanns kanske ingen som direkt tog en med storm, men denna var den bästa. Lyckades bra med att kombinera spelets värld med det animerade.


Bästa skräckfilm: Sinister (2012)


Inte så många bra skräckfilmer sågs under året, men den som lämnade störst avtryck var faktiskt en ny skräckfilm. Stämningsfull som få och det är dess största styrka.


Bästa komedi: The Goodbye Girl (1977)


Romantisk komedi som verkligen levererar och bjuder på exakt vad man begär av en sån här film. Både varm, rolig och med mycket hjärta på rätt ställe.


Bästa romantik: The Bridges of Madison County (1995)


Tog lång tid för mig att se denna, men jag gillade det definitivt och både Clint Eastwood och Meryl Streep var härliga att se. Kanske inte klockren, men tillfredställande.


Bästa sci-fi: Take Shelter (2011)


Elektrisk stämning i luften hela filmen igenom. Michael Shannon och Jessica Chastain bjöd också på några av det årets bästa prestationer.


Bästa västern: Lonely Are the Brave (1962)


Inte en renodlad västernfilm, utan mer en modern västernfilm där Kirk Douglas övertygar och filmen uppvisar ett djup man sällan ser i genren.


Bästa sportfilm: Goon (2011)


En ganska rolig hockeyfilm som följer en slagskämpe som på vägen får möta mästaren. Om man tar det för vad det är, och gillar nordamerikansk ishockey, blir man inte besviken.


Bästa amerikan: Take Shelter (2011)


Bästa sci-fi för året är också årets bästa amerikanska film. En film man inte kan sluta tänka på och som lämnar en med en känsla av obehag som välbehag av helt olika anledningar.


Bästa britt: Educating Rita (1983)


Överraskande trevlig liten film som inte bara har en bra och sevärd Michael Caine utan även den övertygande Julie Walters. Mysig, rolig och helt enkelt bra.


Bästa fransman: Intouchables (2011)


Vad som kunde ha blivit för mycket och bara en film i mängden lyckas bjuda på tillräckligt från hjärtat att det helt enkelt funkar på flera olika plan.


Bästa tysk: Die Brücke (1959)


Krigsdrama av klass och det är inte så konstigt då tyskarna ofta har stått för starka och gripande porträtt av andra världskriget, så även här.


Bästa spanjor: Mientras duermes (2011)


En sån där film som inte verkar vara så speciell på ytan, men som fångar tag i en och tar med en på en skön resa med en inte helt frisk människa och hans djävulska plan.


Bästa mexikan: After Lucia (2012)


Aktuell, stark och mycket tänkvärd film som inte lägger något till rätta. När sista bildrutan visats lämnar den en inte oberörd och det är en stor styrka som gör filmen så minnesvärd.


Bästa svensk: Call Girl (2012)


Även om det inte är en toppfilm så är det ett lyckat projekt. Tar med väldigt mycket och bjuder på 70-tals känsla, riktigt bra musik och verklighetsbaserade händelser.


Sämsta filmen: The Big Easy (1986)


Usch, det här var inte alls bra. Vad ville man egentligen göra här? Het romantik eller spännande thriller kanske? Det blev bara otroligt tråkigt och intetsägande istället. Dennis Quaid och Ellen Barkin gjorde inte direkt filmen bättre heller - nära total kalkon.


Största överraskningen: 7 Cajas / 7 Boxes (2012)


Vem hade trott att ett land (Paraguay) som endast gjort 20 filmer någonsin skulle bjuda på en så trevlig överraskning? Actionfylld, rolig, spännande, men även med en poäng.


Största pärlan: Light Sleeper (1992)


Från Paul Schrader, som ju skrev manuset till Taxi Driver (1976), är det här en fin karaktärsstudie med en mycket bra Willem Dafoe i huvudrollen. Klart bättre än väntat och lite bortglömd.


Bästa prestation: Patrick Dewaere i Série noire (1979)


En sanslöst imponerande prestation av en tyvärr inte alltför känd skådespelare då han dog (självmord) 1982. Utan honom hade filmen inte varit lika bra - nu är den oförglömlig p.g.a. honom och det tackar jag för.

JFK

Titel: JFK
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 1991
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Kevin Costner, Sissy Spacek, Gary Oldman, Tommy Lee Jones, Joe Pesci, Donald Sutherland, Kevin Bacon, John Candy, Jack Lemmon, Walter Matthau, Michael Rooker, Laurie Metcalf, Vincent D'Onofrio, Pruitt Taylor Vince, Tomas Milian

Handling: En åklagares kamp för att finna sanningen bakom mordet på president John F. Kennedy visar sig snart vara en till synes omöjlig uppgift. Högt uppsatta människor, varav vissa fortfarande är beredda att berätta vad de vet, grillas hårt av den undersökande åklagaren, och även om många år går samlar han upp all information han kan för att kanske slutligen kunna lägga fram bevis som talar för sig själva. Bevis som kan berätta vad som verkligen hände den dagen då USA:s president blev mördad.

Omdöme: 1963 mördades den amerikanske presidenten John F. Kennedy i Dallas, Texas. Han var älskad, men även hatad av många. Med en gång pekades Lee Harvey Oswald ut som den skyldige - en ensam galning och kommunistsympatisör, alltså en solklar misstänkt. Men var det så enkelt eller kunde det hela vara en konspiration av oanade proportioner? Detta bestämde sig New Orleans distriktsåklagare Jim Garrison för att försöka ta reda på då omständigheterna och bevisen pekade på allt annat än en ensam gärningsman.



Det är bara att titta på den ytterst imponerande rollistan för att se att det här är en storfilm. Oliver Stone står för regin och har även skrivit manuset som baseras på två böcker. Sen ska man nog inte tro att allt är som det beskrivs i filmen, men å andra sidan finns det så många teorier där ute att man lika gärna kan luta sig tillbaka och njuta av teorin som man bjuds på här.



I huvudrollen syns Kevin Costner som distriktsåklagaren Jim Garrison. Hans grävande och besatthet av att försöka hitta sanningen blir påfrestande för hans familj, inte minst hustrun Liz (Sissy Spacek) som blir allt mer bedrövad av situationen. Samtidigt känner Jim ett jättestort ansvar gentemot hela landet och dess framtid. För han blir allt mer säker på att det är högt uppsatta som ligger bakom det hela. Och ju fler vittnen som dör, ju säkrare blir han.



Vid sidan av Kevin Costner (som är mycket duktig) är det främst Tommy Lee Jones som får mest utrymme i rollen som den hala och sliskiga Clay Shaw/Clay Bertrand. Han är inte alls dålig, men överskuggas av Gary Oldman som Lee Harvey Oswald samt Donald Sutherland som "X". Oldman går som vanligt in i rollen och får en nästan att tro att det är den riktige Oswald man får se, både till utseendet, talet och beteendet. Men det är Sutherland som i mina ögon står för den mest övertygande prestationen på den korta tid han är med. Hans sekvens är av högsta klass och den får mig alltid att känna vilken toppfilm det här är.



Förutom den härliga sekvensen mellan Sutherland och Costner så är rättegångsbiten som avslutar filmen också bra. Som bäst blir den nog när man får se Zapruder-filmen och de övriga autentiska bilderna på John F. Kennedy. Det är starka scener och de får en att rysa av obehag samtidigt som det är kraftfullt.



Filmen har hela tiden en spänning i luften, trots att den är väldigt pratig och utan så mycket spännande scener egentligen. Det är istället avslöjandena och dialogen som gör att man hela tiden kommer djupare in i denna fascinerande historia. Nu känner jag att filmen inte är lika slagkraftig som den var när man såg den för första gången. Å andra sidan är den så välgjord och utan egentliga svackor att de drygt tre timmar långa speltiden aldrig blir tråkig.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

La double vie de Véronique

Titel: La double vie de Véronique / The Double Life of Veronique / Veronikas dubbelliv
Genre: Drama/Romantik
Land: Frankrike/Polen/Norge
År: 1991
Regi: Krzysztof Kieslowski
I rollerna: Irène Jacob, Philippe Volter, Sandrine Dumas, Lorraine Evanoff

Handling: Den 23 november 1966, klockan 3 på natten, föds två flickor. Den ena i Polen, den andra i Frankrike. Båda får namnet Veronika. Annars har de ingenting gemensamt. De har aldrig träffats, och lever i två helt skilda världar. Likväl är flickorna identiska. De är båda vänsterhänta, har en brinnande passion för musik och lider av samma unika hjärtåkomma.

Omdöme: Efter att tidigare ha sett Krzysztof Kieslowskis Trikoloren-trilogi (blå, vit, röd) visste jag ungefär vad som väntade. Hoppades att denna skulle kunna få ihop delarna lite bättre och vara regissörens bästa film. Men precis som trilogin saknades något.



Söta Irène Jacob spelar Veronique som åtminstone till en början påminner en del om Audrey Tautou i rollen som Amelie. Det börjar i Polen för att sen hoppa över till Frankrike, hela tiden med Weronika/Veronique i fokus. Hon, eller de, har flera män i sitt/sina liv. Vilka de är, hur hon träffat dem eller varför man ens visar dem med henne är i många fall en gåta. Det är endast hennes/deras pappor samt barnboksförfattaren Alexandre Fabbri som fyller en funktion.



Vad det hela går ut på är inte helt lätt att förstå till en början. Inte blir det så mycket bättre längre in i filmen. Det är helt enkelt svårt att verkligen få grepp om filmen som liksom berättas i korta episoder som inte alltid hänger ihop. Jag känner mig därför lite för distanserad och kan därför aldrig ta till mig historien.



Att K.K. har en känsla för det konstnärliga råder inget tvivel om. Det är fina färger filmen igenom och det är mycket fönster och speglar som används på ett smart sätt. Samtidigt gillar jag musiken som förvisso är lite dyster/tragisk, men ändå vacker. Däremot känns det inte som man riktigt får ihop alla delar. Varken Veronique eller filmen får det djup som jag hade önskat. Det blir varken vackert, tragiskt eller sorgligt. Det känns, tyvärr, bara tomt för egen del.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Blazing Saddles

Titel: Blazing Saddles / Det våras för sheriffen
Genre: Komedi/Västern
Land: USA
År: 1974
Regi: Mel Brooks
I rollerna: Cleavon Little, Gene Wilder, Harvey Korman, Madeline Kahn

Handling: Järnvägen kommer att gå rakt igenom den lilla sömniga staden Rock Ridge. Marken kommer att bli värd en förmögenhet. Hur ska nu de som bor där kunna drivas ut? Jo, man skickar in det värsta gäng man kan tänka sig och tillsätter en sheriff som man tror kommer att försvinna eller dö inom 24 timmar. Men, allt blir inte som man tänkt sig...

Omdöme: Ungefär som man brukar kalla Alfred Hitchcock för "mästaren av spänning" så skulle man kunna kalla Mel Brooks för "mästaren av crazy-komedi". Detta tillhör en av hans mest hyllade och kända filmer. Och givetvis har han med sin favorit Gene Wilder på ett hörn, men han får en lite mindre roll som Waco Kid - snabbaste revolvermannen i världen som nu slåss med sina alkoholproblem.



I huvudrollen syns Cleavon Little som spelar den svarta sheriffen Bart. Egentligen var det tänkt att Richard Pryor skulle axla rollen, men då han på den här tiden höll på med provocerande stand-up komedi kunde Mel Brooks inte få ihop finansiering till filmen. Pryor fick istället vara med på ett hörn och skriva manuset. Filmen skulle för övrigt heta "Black Bart" men ingen gillade det direkt och ändrades sedermera till sin nuvarande titel.



Det hela börjar bra och har ett par roliga skämt på vägen. Det är inget snack om att det är typisk Mel Brooks-humor man får ta del av. Men det finns även vissa negativa saker som ofta förekommer i hans filmer som jag inte alls uppskattar. Det blir för överdrivet på sina håll, och tyvärr allt mer så ju längre tiden lider. Under andra halvan slängs det t.ex. in musikalnummer och till slut börjar det krypa i kroppen på mig.



Om man tittar på skådespelarna och karaktärerna så är det två som funkar bättre än övriga. Den ena är den svarta sheriffen Bart (Cleavon Little), som går klädd i sina märkeskläder i olika färger. Den andra är Hedley Lamarr (Harvey Korman) som är en nervig och elak karaktär som liksom blir spindeln som drar i sina trådar hela tiden. Även Slim Pickens som chefen för järnvägsbygget är rolig, men han är inte med lika mycket.



Det är faktiskt synd att behöva konstatera att filmen inte håller lika bra som jag ville minnas att den gjorde en gång i tiden. Det går t.ex. inte att jämföra med Young Frankenstein (1974) som är min Mel Brooks-favorit. Skillnaden är att den är jämn rakt igenom och mycket roligare. Intressant nog var det Gene Wilder som bad Mel Brooks att göra den som nästa film under inspelningen av denna.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

The Talk of the Town

Titel: The Talk of the Town / Han kom om natten
Genre: Komedi/Drama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1942
Regi: George Stevens
I rollerna: Cary Grant, Jean Arthur, Ronald Colman, Lloyd Bridges

Handling: När en fabrik brinner ner arresteras stadens notoriske bråkstake Leopold Dilg för mordbrand. Leopold flyr och gömmer sig hos sin barndomskärlek Nora Shelley i ett hus som hon just hyrt ut till den intet ont anande juridikprofessorn Michael Lightcap. Hans ovälkomna gäster släpar iväg med honom från juridik i teorin till äkta juridik i praktiken.

Omdöme: Intressant nog visar det sig att Cary Grant, som står överst i skådespelarlistan, i själva verket har en mindre roll än vanligt. Istället är det Ronald Colman och Jean Arthur som får de lite större rollerna. Det hela blir till ett triangeldrama mellan de tre där Grant spelar en oskyldig man på rymmen, Colman den erkänt duktige juridikprofessorn som följer lagen till punkt och pricka samt Arthur som hamnar mellan de två herrarna och får svårt att välja.



Filmen börjar som en rolig och ganska finurlig komedi när Leopold Dilg (Grant) lyckas rymma från fängelset och tar sig till ett hus där Nora Shelley (Arthur) befinner sig. Hon håller på att förbereda huset för en ny gäst som hyrt det över sommaren. Men då gästen, Michael Lightcap (Colman) anländer en dag för tidigt, skapar det problem och Leopold måste försöka hålla sig undan.



Efter filmens första halva blir det lite allvarligare och övergår till att bli allt mer prat om lag och ordning. Cary Grants karaktär är ganska intetsägande och faktiskt halvtråkig, men som tur är uppväger Ronald Colman detta med en skön karaktär som är typiskt brittiskt torr. Likaså är Jean Arthur duktig, även om hennes röst påminner lite om Jennifer Tilly, om än inte lika påfrestande.



Filmen kom att bli nominerad till hela sju Oscars, dock utan att bli belönad med någon. Personligen tycker jag den gärna hade kunnat fortsätta som den började och även bli ännu roligare. Nu tappade den istället gnistan och blev för seriös med mordbranden som egentligen inte var det viktiga i sammanhanget. Men det går inte att sticka under stolen med att det är en sevärd och på sina håll ganska rolig film.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7