Cría cuervos

Titel: Cría cuervos / Ana
Genre: Drama
Land: Spanien
År: 1976
Regi: Carlos Saura
I rollerna: Ana Torrent, Geraldine Chaplin, Mónica Randall, Florinda Chico

Handling: Den unga Ana vaknar en natt och går till nedre våningen för att hon hör underliga ljud från hennes fars sovrum. Plötsligt rusar en kvinna ut ur rummet, flyendes huset. Anas far visar sig vara död och underligt nog skyller Ana på sig själv.

Omdöme: Sällan har man sett en film där de vuxnas frånvaro är så tydlig som här. Tre systrar måste försöka komma över den smärtsamma verkligheten av att båda deras föräldrar är döda. Flickorna är hemma från skolan (eller om det är sommarlov) och deras moster Paulina samt hushållerska Rosa är de enda människorna i deras liv. Stora delar av den här tiden spenderas inne i det stora huset de bor i och systrarna måste ta hand om sig själva.



Ana (Ana Torrent) är den mellersta systern och den som hittade sin far död i sängen. Snart är det tydligt att hon inte tar det hela så bra och är den av systrarna som drabbas hårdast. Hon ser bl.a. sig själv stå uppe på taket av byggnaden de bor i när hon i själva verket står i en park på andra sidan gatan. Men det blir inte det sista hon ser och hennes bearbetning av föräldrarnas bortgång påverkar henne starkt. Tankarna går till Images (1972), en psykologiskt drama-thriller av Robert Altman, när hon ser saker som dessa. Gillar sånt och det är stämningsfullt gjort.



Eftersom historien berättas på ett lite speciellt sätt tar det ett tag innan man förstår att mamman (Geraldine Chaplin) även är Ana som vuxen. Det gör att innan man inser detta känns vissa saker lite konstiga när mamman berättar saker som lilla Ana i själva verket upplevt. Då förstår man hur det ligger till lite bättre. Men det är inte det enda som man måste tyda. Hela historien vill egentligen visa hur Spanien såg ut under Franco-eran. Givetvis blir det tydligare för de som känner till detta bättre.



När man sitter och tittar på filmen känns den aningen tråkig och lite händelsefattig. Det blir t.ex. väldigt många långa sekvenser inne i huset (allt för många då man gärna hade velat se mer av Madrids gator) där man oftast bara får se systrarnas vardag. Det behöver inte hända något speciellt som för handlingen framåt helt enkelt, och det kan bli lite trist. Å andra sidan finns här även bra användning av en låt som spelas ett par gånger under filmens gång och verkligen passar perfekt. Speciellt för Ana känns det som denna låt är en slags flykt undan verkligheten. Hon blir glad och upprymd, samtidigt är den lite sorglig.



Det kanske intressantaste är nog att det händer lite saker mot slutet som man känner igen från början av filmen. Detta gör att hela historien får mer tyngd och en poäng. Filmen i sig är sorglig och lite deppig, men annat kan man inte förvänta sig när man får följa tre barn som ska försöka gå vidare efter föräldrarnas bortgång. Däremot är den inte dålig. Det inser man nog först när man börjar tänka tillbaka på filmen och förstår betydelsen av allt. Då blir den bara bättre och bättre.



Så även om filmen som sådan är lite småtrist så belönas man i efterhand. Nu hade det givetvis varit att föredra att man hade känt mer under filmens gång, men samtidigt är det lite annorlunda och tänkvärt vilket uppskattas. Sen måste det sägas att skådespelarna gör bra ifrån sig där inte minst Ana Torrent åter visar hur duktig hon var som barnskådespelare. Frågan är om hon inte är ännu lite bättre här än hon var i The Spirit of the Beehive (1973). Detta är en tyngre och förmodligen svårare roll att spela så all heder till henne, men även de övriga.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.9

The Spirit of the Beehive

Titel: El espíritu de la colmena / The Spirit of the Beehive / Bikupans ande
Genre: Drama/Fantasy
Land: Spanien
År: 1973
Regi: Víctor Erice
I rollerna: Fernando Fernán Gómez, Teresa Gimpera, Ana Torrent, Isabel Tellería

Handling: En berättelse som utspelar sig i Spanien på 1940-talet efter inbördeskriget. Den sjuåriga Ana och hennes två år äldre syster Isabel går på en visning av "Frankenstein" i byns lokala biograf. Ana har svårt att släppa filmen efteråt och börjar oroa sig för vad som hände med monstret. Anas syster diktar ihop en historia om att monstrets ande bor i ett öde hus utanför byn. Ana börjar därefter att besöka huset varje dag i hopp om att möta monstrets ande.

Omdöme: Vissa filmer är svåra att beskriva och få grepp om. Det här är en film som snarare bör upplevas för att man ska bilda sin egen uppfattning. Den anses som en stor klassiker inom spansk film och utsågs bl.a. som den tredje bästa spanska filmen någonsin av filmmakare och kritiker.



Det finns mycket av intresse här. Víctor Erice står för regidebut som inte går av för hackor. Cinematografen Luis Cuadrado, som lyckats mycket fint med fotot, höll på att bli blind under inspelningen. Några år senare hade han blivit helt blind och begick självmord 1980. Men intressantast är nästan de två flickorna som spelar Ana och Isabel.



Historien följer de två systrarna Ana (Ana Torrent) och Isabel (Isabel Tellería) som är sju respektive nio år gamla. Det är 40-tal och de ser för första gången Frankenstein (1931) på den lokala bion. Efter det förändras allt för lilla Ana som tror på sin äldre syster som berättar att hon sett mannen som spelade monstret i filmen och att han brukar dyka upp på en gård i närheten.



Filmen går i ett slags drömlikt tillstånd som är svårt att beskriva. Det känns nästan poetiskt med det långsamma tempot och det vackra fotot. Till en början verkar det inte finnas mycket till handling, men det ändras sakta men säkert. Man blir lätt indragen i den nästan sagolika berättelsen. Det är inte riktigt fantasy, men samtidigt kan man tolka en del saker och händelser tack vare filmens starka symbolik. Gillar speciellt kopplingen mellan den klassiska filmen flickorna såg och verkligheten i denna film som på ett fint sätt överlappar varandra.



Ana Torrent i rollen som Ana och Isabel Tellería som systern Isabel är båda bra i sina roller. Ana är den som har den större rollen och kanske sköter sig lite bättre, men även Isabel spelas bra och känns bara rätt. Intressant nog blev detta den enda filmrollen för Isabel Tellería. För Ana Torrent blev det istället starten på en fin karriär med bl.a. huvudrollen i den trevliga Tesis (1996).



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Sons of the Desert

Titel: Sons of the Desert / Öknens söner
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1933
Regi: William A. Seiter
I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, Mae Busch, Charley Chase

Handling: Stan och Ollie lurar sina fruar att de ska på kryssning till Honolulu av medicinska skäl. I själva verket ska de på konferens i Chicago och festa.

Omdöme: Stan (Stan Laurel) och Ollie (Oliver Hardy) har gått med i en förening kallad "Sons of the Desert". De blir insvurna och eden de tar innebär att de måste vara med på en konferens som hålls i Chicago. Problemet är bara att de två vännerna, som bor i Los Angeles, har svårt att berätta om planerna för sina fruar. Orsaken är att det är fruarna som bestämmer där hemma.



För att kunna åka på konferensen och hålla sitt löfte beslutar de sig för att dra till med en liten historia. Ollie ska spela sjuk och Stan ska fixa en doktor som ska rekommendera en kryssning till Honolulu. Givetvis fixar Stan en veterinär och allt går inte så smidigt som de trott. Trots detta lyckas de med sin plan och kan åka iväg till konferensen. Frågan är bara om de ska komma undan så enkelt. Och vad händer egentligen om fruarna får reda på vad de två har haft för sig?



Som vanligt är Laurel och Hardy härliga att skåda som radarparet Helan & Halvan. Och som vanligt är det Halvan som sätter Helan i klistret med sina korkade idéer. Något man tänker på är att filmen utspelas på väldigt få ställen. Till stor del är det i hemmet, och fruarna får vara med ganska mycket. Fruarna framställs som riktiga ragator, vilket så klart visar varför de två vännerna är så rädda för att berätta sanningen.



Det känns inte som den starkaste H&H långfilmen, men det är en av de mest hyllade. Personligen tycker jag den är lite ojämn och vissa sekvenser blir lite för utdragna. Å andra sidan kan man se det som så att den tar mer tid på sig att göra mycket med varje situation. Själv gillar jag nog mer när det är lite högre tempo och fler situationer som H&H hamnar i, eller snarare försätter sig i. A Chump at Oxford (1940) är ett exempel på en av deras filmer som är bättre. Med det sagt är det här en bra film att se med H&H om man gillar radarparet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

Empire of the Sun

Titel: Empire of the Sun / Solens rike
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1987
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Christian Bale, John Malkovich, Joe Pantoliano, Ben Stiller

Handling: Året är 1941. Nioårige Jim växer upp i Shanghai med sina aristokratiska föräldrar. När Shanghai tas över av japanerna flyr tusentals människor, däribland Jim och hans föräldrar. Men de tappar bort varandra i folkmassan, och Jim blir tvungen att klara sig själv.

Omdöme: Kombinationen en yngre Steven Spielberg och en ung Christian Bale lät intressant. Det här är en historia som helt och hållet följer pojken Jamie "Jim" Graham (Bale) som växer upp i Shanghai där hans familj har det gott ställt. Men när japanerna marscherar in måste de fly och Jim får klara sig på egen hand.



En dag träffar Jim de två amerikanerna Basie (John Malkovich) och Frank (Joe Pantoliano), två "affärsmän" som stjäl och säljer det mesta de kan få tag på. Men en dag får de tre det tufft när japanerna tillfångatar och sätter dem i ett fångläger. Här växer Jim upp till en ung man där han får lära sig att klara sig själv efter att ha levt i en skyddad värld innan dess.



Jim, som är besatt av flygplan och är en påläst pojke, klarar sig bra på egen hand. Hans fascination för flygplan blir inte mindre när krigsplanen flyger förbi fånglägret. Och det är här i fånglägret som Christian Bale också blommar ut i sitt skådespeleri. Han får egentligen två roller att spela där han under filmens första del bara är en skolpojke för att i den andra vara några år äldre och med tonvis med erfarenhet.



Att Christian Bale lyckas vara trovärdig och duktig med en erkänt bra skådespelare som John Malkovich vid sin sida är skönt att se. Det är alltid riskabelt med barnskådespelare, men här har man inget att klaga på. Sen är det väldigt överraskande att Ben Stiller dyker upp i en biroll, även om han inte har en allt för stor roll (vilket nog är tur det).



Det här är en mycket välgjord film som fick sex Oscarsnomineringar, dock inte i de tyngsta kategorierna. Mycket riktigt är det produktionen som håller hög standard medan filmen som sådan kunde bjudit på mer. Den är lite för utdragen och bjuder på få starka och minnesvärda scener. Men några sådana får man och då är det hög nivå på det hela.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

Tisdags Dok: The Invisible War

Titel: The Invisible War
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2012
Regi: Kirby Dick

Handling: En omtumlande dokumentär om våldtäkter som försiggår inom den amerikanska armén. Om hur organisationen döljer det som kommer att leda till personliga och sociala problem för de utsatta.

Omdöme: Jag hade tidigare sett dokumentären This Film Is Not Yet Rated (2006) av filmmakaren Kirby Dick. Den var inte speciellt allvarlig och tog upp granskningsnämnden och hur det funkar när filmer ska få sin åldersgräns i USA. I denna Oscarsnominerade dokumentär är temat desto allvarligare och viktigare.



Att det här skulle vara en stark, viktig och gripande dokumentär stod klart ganska tidigt. Flera (framförallt) kvinnliga f.d. soldater intervjuas och berättar sin omskakande historia från sin tid i militären, vad de gått och går igenom dagligen. Många av de medverkande har fått psykiska problem av traumat. Även män drabbas och mörkertalet för båda könen är stort. En av orsakerna är att anmälan allt för sällan leder till åtal. Många gånger blir de själva straffade för att de anmäler. Den främsta anledningen är att det är militären själva som tar hand om alla ärenden. De vill givetvis tysta ner det hela.



Det är en oerhört viktig dokumentär som visar att något måste göras. Samtidigt är det en dokumentär som helt lever på att offren träder fram och berättar och gör allt "jobb". Det känns helt enkelt som att själva temat och verkligheten är det som gör dokumentären fullt ut. Filmmakarna har inte gjort särskilt mycket jobb själva. De har tagit del av lite siffror och intervjuat de som valt att berätta vad de varit med om.



Det man hade velat se är mer initiativ från filmmakarna i att ställa militären till svars för det hela. Vara mer aggressiva i att försöka hitta de skyldiga, de som beslutar om vad som händer med anmälningarna osv. Det känns tyvärr som filmmakarna gjort det väldigt enkelt för sig och det i sin tur syns på slutresultatet. Vad man känner och får reda på efter fem-tio minuter är detsamma som när dokumentären är slut. Men, det är viktigt att något görs för att förändra situationen och det kan dokumentären hjälpa till med och gör förhoppningsvis.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

Life of Pi

Titel: Life of Pi / Berättelsen om Pi
Genre: Äventyr/Drama/Fantasy
Land: USA/Taiwan
År: 2012
Regi: Ang Lee
I rollerna: Suraj Sharma, Irrfan Khan, Adil Hussain, Tabu

Handling: Efter ett skeppsbrott befinner sig den 16-årige Pi som enda överlevande människa ombord på en livbåt mitt ute på Stilla havet. Livet på båten blir en kamp för överlevnad och dagar och nätter fyllda av spänning, hopp och förtvivlan. När räddningen till slut kommer är Pi den ende som kan återberätta historien om vad som egentligen hände därute, men frågan är om man någonsin kommer tro honom.

Omdöme: På förhand var man väldigt skeptisk till den här filmen. Man hade sett lite klipp och det kändes inte särskilt välgjort med dataanimeringen. Men när filmen börjar kan man njuta av det harmoniska naturlivet man bjuds på under förtexterna. Pi Patel berättar sedan en otrolig historia som följer honom från hans tid som barn till de övre tonåren.



Den inledande trekvarten överraskar positivt. Här finns ingen eller lite dataanimering och historien är både välberättad och trovärdig. Men man vet hela tiden i bakhuvudet vad som väntar med livbåten ute till havs. Och mycket riktigt byter historien skepnad från att vara helt ok till att bli något både overkligt och fyllt med dataanimering. Förvisso är det mycket saga/fantasy över det hela så gillar man det så kanske man köper hela konceptet.



För mig känns tyvärr hela "äventyret" ute till havs som en enda lång och allt för utdragen historia som inte leder någonvart. Man har svårt att engagera sig i pojkens kamp för överlevnad. Man vet hur det kommer gå och det blir allt för upprepande där ute till havs. Då och då bjuds man dock på några fina visuella sekvenser när havet lyser upp om natten eller när en jätteval dyker upp. Men det räcker inte.



När man närmar sig slutet av filmen så bjuder historien på en liten vändning, en tankeställare. Det gör att allt man fått ta del av ställs i ett lite annat ljus. Just detta gör att det hela höjs lite grann. Metaforen är inte alls dum, men det är faktiskt som så att man hellre hade velat se hur verkligheten såg ut där ute till havs. Hur intressant hade inte det varit?



3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 8.2