Django Unchained

Titel: Django Unchained
Genre: Västern/Action/Drama
Land: USA
År: 2012
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Samuel L. Jackson, Kerry Washington, Don Johnson, Franco Nero, Bruce Dern

Handling: Historien utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr. King Schultz. Schultz är på jakt efter de laglösa Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna - döda eller levande.

Omdöme: Det var lite svårt att på förhand veta riktigt vad man skulle förvänta sig av filmen. Att Quentin Tarantino skulle bjuda på något sevärt och lite utöver det vanliga var ganska givet. Frågan var snarare om QT skulle göra en ren spaghettivästern eller en amerikansk standardvästern. Det visade sig bli ett mellanting eftersom huvudhistorien fokuserar på slaveri.



Django (Jamie Foxx) är en slav som befrias av prisjägaren King Schultz (Christoph Waltz). Schultz behöver hjälp av Django med att hitta och peka ut tre efterlysta män. I gengäld ska Schultz hjälpa Django att hitta och befria hans fru. Django och Schultz slår sig ihop och agerar prisjägare över vintern för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna befria Djangos fru som köpts av slavhandlaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).



Det är egentligen bara att luta sig tillbaka och låta dialogen flöda. För det blir mycket dialog när QT är i farten. Det blir nästan som han vill berätta en historia lite här och där som man inte ska glömma. Nu funkar det allt som oftast, men ändå känns det som det blir lite för mycket och framförallt för uppenbart att just detta är syftet. På så vis blir det inte alltid det bästa för händelseutvecklingen då det lätt blir lite för utdraget.



Filmens första timme funkar bra där Jamie Foxx och Christoph Waltz lär känna varandra och blir varma i kläderna. När de åker på prisjägarturné i det vintriga landskapet går tankarna genast till klassiska spaghettivästern Il grande silenzio (1968). Men så mycket mer har den inte gemensamt med den, tyvärr. För istället för att fortsätta på prisjägartemat och bygga vidare på det så tar historien en liten vändning.



Efter den inledande timmen är det dags för att låta Leonardo DiCaprio och Samuel L. Jackson träda in i handlingen. Det är absolut inte p.g.a. deras inträde som filmen blir lite sämre. Nej, det är istället att man stannar upp allt för att låta den utdragna dialogen ta över. Inte blir det bättre när man bjuds på ett blodbad till pang-pang scen som blir lite för mycket. Detta funkade t.ex. mycket bättre i Kill Bill: Vol. 1 (2003) där blodbadet orsakades av en gigantisk svärdfight.



Musiken är alltid viktig i QT:s filmer, så även här. Det blir dock förvånansvärt få tillfällen då det skapar ordentligt välbehag. Lite smårysningar får man trots allt vid några tillfällen, inte minst när Django-huvudmelodin spelas. När man i förtexterna ser att man kommer få höra musik av Luis Enriquez Bacalov och Ennio Morricone förväntar man sig mer. Kanske är det för att man inte håller sig till bara den typen av klassisk spaghettivästern-musik utan istället slänger in ett par moderna låtar som inte riktigt passar in eller gör jobbet för den delen.



Humorn i filmen funkar allt som oftast bra. Christoph Waltz och Samuel L. Jackson står för den mesta av den och man får sig ett och annat skratt på vägen. Men mot slutet känns det nästan som det varit FÖR mycket humor i filmen. Nu blandas det med en del ultravåld och blodbad, men humorn smittar av sig så att även Jamie Foxx, som under i princip hela filmen spelat seriöst och bra, plötsligt ska bli rolig. Det funkar inte riktigt, men så beror det kanske på vad man vill se.



Även om det finns mycket att gilla här så känns det som man blir lite besviken. Detta trots att filmens första timme är BÄTTRE än väntat. Men det gör även att man förväntar sig mer av filmen efter inledningen som bådar gott. Istället tappar den alltså och är inte helt tillfredsställande när man summerar filmen efter de relativt långa 2.45 (även om det aldrig blir segt eller tråkigt). Det som är mest synd är att det inte är en ren spaghettivästern som mer bygger på stämning och coolhet än dialog och humor som man får här. Avslutningsvis är det kul att italienska kultskådisen Franco Nero, som spelade huvudrollen i originalfilmen Django (1966), dyker upp i en liten roll.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.7