Jagten

Titel: Jagten / The Hunt / Jakten
Genre: Drama
Land: Danmark
År: 2012
Regi: Thomas Vinterberg
I rollerna: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp, Alexandra Rapaport

Handling: Lucas håller på att återhämta sig från sin skilsmässa. Han har ett bra jobb på den lokala förskolan, ny flickvän och julbesök av sonen Marcus väntar. Men julstämningen infinner sig aldrig på grund av en anklagelse mot Lucas...

Omdöme: 1998 kom det hyllade danska dramat Festen där en anklagelse under en bröllopsfest påverkar gästerna och saker och ting urartar. Regissören Thomas Vinterberg låg bakom den och ligger även bakom denna. Ett drama där det än en gång handlar om en anklagelse som kommer att påverka flera människor, ja ett helt litet samhälle. Men mest av allt blir Lucas (Mads Mikkelsen) liv aldrig sig likt.



Lucas är omtyckt, har flera goda ungdomsvänner och gillar jakt. Han har nyligen gått igenom en skilsmässa och förlorat vårdnaden om sin son Marcus. Han får bara träffa honom ett par dagar i månaden, men ser ändå ljuset i tunneln. Sonen vill nämligen bo hos honom och han börjar umgås med Nadja (Alexandra Rapaport) från jobbet. Men så slår det plötsligt ner som en bomb - Lucas anklagas och till en början vet man egentligen inte proportionerna av det hela. Sakta men säkert får det en lavinartad effekt där alla vänder sig emot honom.



Mads Mikkelsen är filmens stjärna och visar det också med sitt skådespeleri. Det är få roller han inte klarar av, det är en sak som är säker. Han känns trovärdig i allt han gör och det gör att man känner för honom, men ändå inte kan vara helt säker på hans oskuld. Den andra som sticker ut på ett positivt vis är Annika Wedderkopp i rollen som lilla Klara. Denna duktiga barnskådespelares ansiktsspel är grymt att skåda. Helt klart så att hennes prestation bidrar till trovärdigheten. Bland de svagare är annars Alexandra Rapaport som Nadja. Det låter som hon talar sämre engelska än danska, vilket känns konstigt. Och hon levererar sina repliker på ett konstigt sätt. Kanske låter hon FÖR naturlig. Även sonen Marcus spelas lite svagare av Lasse Fogelstrøm. Men de bra prestationerna överglänser helt klart de svagare.



Det här är ett klassiskt drama där karaktärerna får stå i centrum. Utvecklingen kommer för det mesta naturligt och känns inte direkt tillrättalagd för att få ut extra spänning. En sån här film skulle lätt ha kunnat övergå till en thriller. Istället låter man dramat ta tid på sig att utvecklas. Är det något som kunde gjorts annorlunda så är det att det hela liksom stannar upp lite och känns för utdraget. Man förstår vad som pågår och vill helst av allt veta hur det ligger till.



Något som är väldigt bra med manuset är att man som tittare själv inte kan vara helt säker på vad som är sant och inte. Är anklagelserna baserade på en lögn eller finns det någon sanning bakom dem? Är Lucas oskyldig eller inte? Är någon annan skyldig? Det finns många frågor som går runt i huvudet, och det redan en halvtimme in. Sen väntar man på att få svaren som aldrig riktigt kommer. Istället låter man tittaren få vänta in i det sista - och inte ens då är det säkert att man kommer få alla svar... Bra, men hade mer på gång kändes det som. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

Lost in America

Titel: Lost in America
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1985
Regi: Albert Brooks
I rollerna: Albert Brooks, Julie Hagerty, Garry Marshall, Art Frankel

Handling: David och Linda Howard är ett lyckligt gift par. De ska precis köpa ett nytt hus och David är på gång att bli befordrad. Men istället för en befordring, blir han förflyttad till en annan stad. David blir vansinnig och får sig själv uppsagd. Han och Linda bestämmer då att de ska sälja alla sina tillgångar, köpa en husbil och ge sig ut på de amerikanska vägarna. Allt är frid och fröjd tills de kommer till Las Vegas...

Omdöme: Efter att ha sett den klart trevliga Modern Romance (1981) av och med Albert Brooks, var det intressant att se vad denna film skulle bjuda på. Även här står han för manus, regi och huvudroll. Egentligen var det tänkt att Bill Murray skulle axla huvudrollen, men då han var upptagen tog Brooks över rollen själv.



David Howard (Albert Brooks) är något besatt av filmen Easy Rider (1969) som handlar om hippies. I det här fallet handlar det istället om yuppies eftersom David och hans fru Linda (Julie Hagerty) har välbetalda jobb och allt man kan önska sig. Men de saknar en viktig ingrediens och det är glädje. Så varför inte släppa allt, sälja alla tillgångar man har och ge sig ut på vägarna och se vart det leder? Låter som en utmärkt idé, men det är farligt att stanna till i Las Vegas...



Filmen tar runt en halvtimme på sig innan paret ger sig ut på vägarna och lämnar Los Angeles bakom sig. Sakta men säkert förändras David från att vara en positiv och trevlig kille till att nästan få mord i blicken. Han hamnar i gräl med frun av förståeliga skäl och deras idylliska resa blir problemfylld.



Filmen innehåller några roliga scener, helt klart. En av dem är när David tar sig till en arbetsförmedling och där pratar med en "handläggare" vilket ger ett par skratt. Som helhet saknas det dock en del. Något som inte riktigt passar in är musiken som försöker göra filmen mer lättsam än den är (det är en komedi, men mer en lågmäld komedi som inte behöver "hjälp"). Filmen är ok, men inte mycket mer vilket är lite synd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Silver Streak

Titel: Silver Streak / Chicagoexpressen
Genre: Komedi/Mysterium/Romantik/Action/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: Gene Wilder, Richard Pryor, Jill Clayburgh, Patrick McGoohan, Ned Beatty

Handling: En förläggare på resa med tåg från Los Angeles till Chicago tror att han ser en mördad man slängas av tåget. När han inte hittar någon som tror på vad han sett börjar han att undersöka saken på egen hand. Allt han uppnår är att själv bli mördarens nästa måltavla.

Omdöme: Det här är en sån där film man växte upp med och som tillsammans med Foul Play (1978) är ett exempel på underhållande thriller/komedi som det kom ett par filmer av under 70-talet. I dessa båda fall var det Colin Higgins som stod för manus (han regisserade även Foul Play) och man märker att han var Hitchcock-inspirerad. Personligen föredrar jag Foul Play, men de två funkar bra som combo.



Gene Wilder spelar George som vill koppla av och ha lite "tråkigt" som han säger för att kunna läsa en bra bok när han tar sig från Los Angeles till Chicago. Ombord tåget händer det dock tillräckligt för att hålla George vaken under hela resan. Han träffar den vackra Hilly (Jill Clayburgh) som han tar några glas champagne och har trevligt med. Men framförallt är han övertygad om att han ser en mördad man, en professor, bli dumpad av tåget. Han själv är den enda som sett det och inser snart att han är mitt i en mordkomplott.



Richard Pryor, som tjuven Grover, dyker inte upp förrän en timme in i filmen. Han och Wilder blev ett känt och omtyckt radarpar och detta var första filmen de spelade i mot varandra. Pryor tillför helt klart något välkommet när filmen blivit lite ojämn och börjar gå på lite sparlåga. Deras samspel är som vanligt bra och roligt. Just humorn funkar på sina håll mycket bra och bjuder på en del skratt. Själva mysteriet/thriller- delen är kanske något svagare, särskilt när man sett filmen ett antal gånger förr och vet hur det ligger till.



Patrick McGoohan spelar huvudskurken på ett typiskt arrogant brittiskt sätt. Han har även några medhjälpare där bl.a. Richard Kiel dyker upp med sina ståltänder (och mustasch) som han sedan blev världskänd för i två Bond-filmer som karaktären "Jaws". Han är inte alls lika skräckinjagande här, men man lägger givetvis märke till honom. Sen är det något med filmer som utspelas på tåg. Det är liksom mysigt och har man en mordgåta plus humor så blir det åtminstone sevärt. En något svag, men ändå stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Tisdags Dok: In the Shadow of the Moon

Titel: In the Shadow of the Moon
Genre: Dokumentär
Land: USA/Storbritannien
År: 2007
Regi: David Sington

Handling: De besättningsmän som överlevde NASA:s Apollouppdrag berättar om sina upplevelser med egna ord.

Omdöme: Det är något speciellt med månen. Något som man lätt tar för givet, att den bara är där. Men när man får följa med på det här sättet där flera astronauter som följt med till månen och även gått på dess yta berättar om hur det var, ja då inser man hur stort det är. Och eftersom man alltid ser månen så är det alltid lite speciellt när man vänder på steken och istället får se jorden på samma sätt. Man känner plötsligt hur utsatt man är här på jorden.



Eftersom det är astronauterna själva som berättar så får man inte mycket snack runt omkring projektet. Det är rakt på sak och kombineras fint med de autentiska klippen från de olika uppdragen. Till stor del var det under den här tiden en politisk maktkamp då de två stormakterna Sovjet och USA ville vara först. Men det gav också ett slags hopp till en hel värld då alla kände en gemenskap när själva månbestigningen direktsändes runt hela världen.



Dokumentären lever mycket på de autentiska klippen som till stor del håller mycket hög klass, trots att de alltså är från sent 60-tal. Musiken är smakfull och stämningshöjande, och passar bra till det man får ta del av. Det finns egentligen inget speciellt över dokumentären - den bara är och skapar på något sätt en lite mystisk stämning som gör den trevlig att titta på. Svag fyra.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

12:01

Titel: 12:01 / Tid att dö...
Genre: Sci-Fi/Komedi/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Jack Sholder
I rollerna: Jonathan Silverman, Helen Slater, Martin Landau, Jeremy Piven

Handling: Barry Thomas arbetar som kontorist på ett företag och är hemligt förälskad i sin kollega Lisa. En dag efter jobbet bevittnar han hur Lisa blir mördad utanför företagets entré. Nästa dag, efter att ha dränkt sorgen på krogen kvällen innan, så upptäcker han att Lisa lever igen. Dock är det så att allt verkar upprepa sig och han får igen se Lisa skjutas ihjäl. Allt detta får han uppleva om och om igen. Ska Barry lyckas rädda Lisas liv och någonsin komma ur denna tids-loop?

Omdöme: Regissören Jack Sholder må inte vara någon toppregissör eller särskilt känd för den delen. Men efter att nu ha sett ett par av hans filmer går det att konstatera att han lyckas ganska väl med små medel. Hans kanske mest kända film är sci-fi/thrillern The Hidden (1987). Mycket riktigt är även denna en sci-fi film, fast med mer humor och en dos av romantik.



Det hela kan på ett enkelt sätt beskrivas som en syskonfilm till Groundhog Day (1993). I båda fallen hamnar huvudpersonen i en tids-loop där han får uppleva samma dag om och om igen. I nämnda film var det en måndag, här en tisdag. Huvudpersonen är kontorsarbetaren Barry Thomas (Jonathan Silverman) som tar sig till sitt jobb, blir utskälld, skämtar med sin vän och kollega Howard (Jeremy Piven), försöker få kontakt med Lisa (Helen Slater) som han är kär i och sist men inte minst - rädda henne och avslöja en konspiration.



En sån här film blir lätt upprepande där man får se samma scen om och om igen. Men det blir faktiskt aldrig tråkigt eftersom man byter vinkel hela tiden, lägger till saker eftersom huvudpersonen Barry hela tiden lär sig vad han ska säga och göra. Och det viktigaste av allt är att mysteriet sakta men säkert blir allt klarare för tittaren. Samtidigt är allt gjort med glimten i ögat vilket gör att man under stora delar av filmen sitter med ett leende på läpparna.



Är det något som inte funkar så är det musiken som egentligen är den enda saken som avslöjar att detta är en TV-film. Kompositören lyckas ge filmen en TV-seriekänsla, och det är inget positivt. Däremot är produktionen på det stora hela helt ok. Det känns nog faktiskt mer som slutet av 80-talet än 1993 med tanke på modet och frisyrerna, men det är inget som stör. Sen är det kul att man fått med flera (någorlunda) kända ansikten, inte minst veteranen Martin Landau. Och så skymtar en viss Danny Trejo förbi - givetvis som kåkfarare... Trea, stark trea.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Lee Van Cleef

Födelsenamn: Clarence Leroy Van Cleef Jr.
Född: 9 januari 1925
Död: 16 december 1989
Födelseort: Somerville, New Jersey
Land: USA
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 0
Antal sedda filmer: 17

"Vem älskar inte honom som "Angel Eyes" i The Good, the Bad and the Ugly? En riktig västernikon som alltid gav extra krydda till filmerna han var med i. Han var stencool både till utseendet och skådespeleriet. Spelade oftast biroller, men visade inte minst i The Big Gundown att han även kunde leda en film."

Filmerna jag sett:
High Noon (1952) - Favorit
Kansas City Confidential (1952) - Favorit
The Big Combo (1955)
Gunfight at the O.K. Corral (1957)
The Tin Star (1957)
The Young Lions (1958)
The Bravados (1958)
Ride Lonesome (1959)
The Man Who Shot Liberty Valance (1962)
How the West Was Won (1962)
For a Few Dollars More (1965) - Favorit
The Good, the Bad and the Ugly (1966) - Favorit
The Big Gundown (1967) - Favorit
Death Rides a Horse (1967)
Day of Anger (1967)
Il grande duello (1972)
Escape from New York (1981)

Fler Movies - Noir Legender.

Ip Man

Titel: Ip Man / Yip Man
Genre: Action/Drama
Land: Hong Kong/China
År: 2008
Regi: Wilson Yip
I rollerna: Donnie Yen, Simon Yam, Lynn Hung, Hiroyuki Ikeuchi

Handling: En semi-biografisk berättelse om Wing-chung kung fu-grenens skapare Ip Man och hans liv i det japanskockuperade Foshan i Kina.

Omdöme: Martial arts-filmer brukar oftast vara fyllda med actionsekvenser men med en desto svagare historia att berätta. I det här fallet känns det till en början som det kan bli något liknande. Året är 1935 och det mesta är frid och fröjd i den kinesiska sydstaden. Det är ett kung fu-mecka där man har flera skolor och duktiga s.k. mästare. Men ingen rår på Ip Man (Donnie Yen) som helst vill hålla en låg profil och vara med sin familj. Givetvis dyker det upp ett gäng "busar" som skapar kaos i staden. Ip Man får visa vart skåpet ska stå...



Det hela känns under den inledande delen som högst mediokert. Man bjuds inte på så mycket nytt och man kan se det som en mjukstart som varken imponerar eller engagerar. Men så kommer vändpunkten när Kina ockuperas av Japan och japansk militär drar in i staden. Kung fun försvinner nästan helt och Ip Man måste försörja sin familj genom hårt, fysiskt arbete. En öppning kommer när den japanske ledaren Miura (Hiroyuki Ikeuchi) vill testa sina japanska kung fu-konster mot de kinesiska.



Miura är duktig på det han gör. Det är inte särskilt svårt att lista ut att Ip Man är den enda som kan matcha Miura och att de två ska göra upp till slut. Som tur är blir det bättre efter den trevande inledningen. Man bjuds på en stabil berättelse och några trevliga uppgörelser, gärna i slow motion och att det "dammar till" när de träffar med sina hårdaste sparkar och slag.



Det är på sina håll snyggt och lite småroligt, men det är ändå svårt att uppskatta det på samma sätt som när man ser Bruce Lee eller Jackie Chan imponera med sina konster. Lite intressant att jag tidigare sett två andra filmer av regissören Wilson Yip, som jag tidigare inte visste även låg bakom denna. De två filmerna är SPL (2005) och Flash Point (2007), två sevärda filmer där förstnämnda nog är bäst av de tre jag nu sett. Denna har kanske bästa storyn, men SPL var mest underhållande. Och nog är denna lite väl överskattad, om än helt ok...



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.1

The Hidden Face

Titel: La cara oculta / The Hidden Face
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Colombia/Spanien
År: 2011
Regi: Andrés Baiz
I rollerna: Quim Gutiérrez, Martina García, Clara Lago, Marcela Mar

Handling: Adrían, dirigent för filharmonikerna i Bogotá och hans flickvän Belén, verkar vara mycket förälskade, men när Belén börjar misstänka att Adrían är otrogen, försvinner hon spårlöst. Adrían finner sin tröst i musiken och den vackra servitrisen Fabiana. Medan passionen ökar mellan dem, väcks allt fler frågor kring Beléns försvinnande...

Omdöme: Denna colombiansk-spanska samproduktion kan man säga är en film lite i stil med t.ex. El habitante incierto (2004) och Mientras duermes (2011), båda bra filmer i genren. Den stora kopplingen mellan filmerna är att de till stor del utspelas i hemmet. I detta fall en stor villa i Bogotá, Colombia.



Den unge dirigenten Adrían (Quim Gutiérrez) bor i sin flotta villa med schäfern Hans. Hans flickvän Belén (Clara Lago) har hastigt och lustigt lämnat honom med ett inspelat videomeddelande. Hon är spårlöst försvunnen och polisen har satt två utredare på fallet. I samma veva dricker sig Adrían redlöst berusad på en restaurang och träffar där servitrisen Fabiana (Martina García) som hjälper honom hem. De två blir snart ett par och han verkar snabbt ha glömt sitt ex. Men hans skyldiga blick säger oss att det ligger en hund begraven...



Till en början får man en lugn resa där man lär känna Adrían och hans nya flamma Fabiana. Det blir en hel del naket då de "lär känna varandra" bättre under ett par dygn. Under den första halvtimmen får man ett drama med en gnutta mysterium i bakgrunden eftersom exet är spårlöst försvunnen och Adrían försöker övertyga alla om att hon lämnat honom för en annan man. Sen tätnar mysteriet när man får se Adríans relation till exet Belén och hur de flyttade från Barcelona till Bogotá och in i den stora villan.



Man kan säga att filmen går från ett drama till en thriller ungefär halvvägs in och då får filmen också en vändning som är klart välkommen. Nu lyfter nämligen filmen där man använt en rolig idé som bjuder på något nytt. För innan man får reda på hur det ligger till tror man att det hela ska leda till något övernaturligt och bli till en skräckis som tappar allt mer. Istället blir det till ett intressant dilemma för en av karaktärerna som handlar om kärlek och pengar.



Det är inte en perfekt film. Det är några småsaker som kunde ha gjorts bättre i mitt tycke. Adrián ser t.ex. FÖR misstänkt ut med sin iskalla blick. Det finns liksom inget varmt över honom. Det gör att misstankarna nästan går åt andra hållet då det vore för uppenbart att det ligger till så som det verkar. En annan sak är hur man väljer att avsluta filmen på. Utan att gå in på detaljer så fanns här flera alternativ och även om valet man gjort inte är dåligt så lyfter det för egen del inte filmen.



Trots några skavanker så finns här tillräckligt för att man ska undra och gissa vad som hänt och hur det ska gå. Det är skönt att filmen inte blir till en övernaturlig historia som det lätt hade kunnat bli. På så vis har man lyckats eftersom tittaren tror att det ska leda till det. Istället bjuds man på en idé som är väl genomförd (för det mesta) och där ingen av de tre huvudkaraktärerna är direkt genomsympatisk. Vet man inget eller så lite som möjligt om filmen på förhand är det givetvis en fördel.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1