12:01

Titel: 12:01 / Tid att dö...
Genre: Sci-Fi/Komedi/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Jack Sholder
I rollerna: Jonathan Silverman, Helen Slater, Martin Landau, Jeremy Piven

Handling: Barry Thomas arbetar som kontorist på ett företag och är hemligt förälskad i sin kollega Lisa. En dag efter jobbet bevittnar han hur Lisa blir mördad utanför företagets entré. Nästa dag, efter att ha dränkt sorgen på krogen kvällen innan, så upptäcker han att Lisa lever igen. Dock är det så att allt verkar upprepa sig och han får igen se Lisa skjutas ihjäl. Allt detta får han uppleva om och om igen. Ska Barry lyckas rädda Lisas liv och någonsin komma ur denna tids-loop?

Omdöme: Regissören Jack Sholder må inte vara någon toppregissör eller särskilt känd för den delen. Men efter att nu ha sett ett par av hans filmer går det att konstatera att han lyckas ganska väl med små medel. Hans kanske mest kända film är sci-fi/thrillern The Hidden (1987). Mycket riktigt är även denna en sci-fi film, fast med mer humor och en dos av romantik.



Det hela kan på ett enkelt sätt beskrivas som en syskonfilm till Groundhog Day (1993). I båda fallen hamnar huvudpersonen i en tids-loop där han får uppleva samma dag om och om igen. I nämnda film var det en måndag, här en tisdag. Huvudpersonen är kontorsarbetaren Barry Thomas (Jonathan Silverman) som tar sig till sitt jobb, blir utskälld, skämtar med sin vän och kollega Howard (Jeremy Piven), försöker få kontakt med Lisa (Helen Slater) som han är kär i och sist men inte minst - rädda henne och avslöja en konspiration.



En sån här film blir lätt upprepande där man får se samma scen om och om igen. Men det blir faktiskt aldrig tråkigt eftersom man byter vinkel hela tiden, lägger till saker eftersom huvudpersonen Barry hela tiden lär sig vad han ska säga och göra. Och det viktigaste av allt är att mysteriet sakta men säkert blir allt klarare för tittaren. Samtidigt är allt gjort med glimten i ögat vilket gör att man under stora delar av filmen sitter med ett leende på läpparna.



Är det något som inte funkar så är det musiken som egentligen är den enda saken som avslöjar att detta är en TV-film. Kompositören lyckas ge filmen en TV-seriekänsla, och det är inget positivt. Däremot är produktionen på det stora hela helt ok. Det känns nog faktiskt mer som slutet av 80-talet än 1993 med tanke på modet och frisyrerna, men det är inget som stör. Sen är det kul att man fått med flera (någorlunda) kända ansikten, inte minst veteranen Martin Landau. Och så skymtar en viss Danny Trejo förbi - givetvis som kåkfarare... Trea, stark trea.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7