Titel: Going in Style / Pantrarna slår till
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Martin Brest
I rollerna: George Burns, Art Carney, Lee Strasberg, Charles Hallahan
Handling: Tre pensionärer från Queens, New York, tycker att livet är tråkigt. För att lätta upp tillvaron bestämmer de sig för att råna en bank på Manhattan, men detta får konsekvenser de inte kunnat förutse.
Omdöme: Ta tre erkänt duktiga veteranskådespelare i George Burns (Oscarsvinnare), Art Carney (Oscarsvinnare) och Lee Strasberg (Oscarsnominerad) och låt en ung, lovande regissör i Martin Brest hantera spakarna. Senare gjorde han bl.a. Beverly Hills Cop (1984) och Midnight Run (1988), men det här är överraskande nog lite mer allvarligt.
På ytan verkar det vara en ren komedi om tre pensionärer som bor tillsammans i en lägenhet i Queens, New York. De sitter på en parkbänk, pratar med varann och tittar på de fula ungarna (som de säger) som leker. Gruppens "ledare", Joe (George Burns) får en natt den briljanta idén att råna en bank. Han räknar ut att om de åker fast och får tre år var så kommer de ändå vara förhållandevis rika när de kommer ut då deras månadspension från tre års tid kommer ligga och vänta på dem. Det tar inte lång tid att få Al (Art Carney) och Willie (Lee Strasberg) med sig.
Vad som börjar som en ren komedi där de tre tjafsar och är lite som Jack Lemmon och Walter Matthau i Grumpy Old Men (1993) övergår sedan allt mer i ett drama med mer djup än vad man hade förväntat sig. Man behåller dock humorn till viss del så det blir inte en helt ny film, men trots allt inte så lättsam som man kan vänta sig. Det här är något som gör filmen klart intressant då man annars kanske bara hade haft material till en halvtimme.
Filmen kan man säga är uppdelad i tre delar där de tre karaktärerna (till viss del) får vara i fokus. I den första är det Willie (Strasberg), i andra är det Al (Carney) och i tredje Joe (Burns). Detta är egentligen inget man tänker på under filmens gång, men som klarnar när filmen tar slut och man tänker tillbaka. Alla tre är förresten mycket bra och det känns naturligt för dem, alltså att de känns som tre vänner på riktigt och inte bara skådespelare.
Själva rånet ger de tre den omväxling i sin tråkiga vardag som de behöver. Ingen misstänker tre pensionärer, åtminstone inte till en början, men det finns annat de inte riktigt räknat med som gör det hela realistiskt med tanke på att det handlar om pensionärer. En intressant sak, förutom händelseutvecklingen, är att när man känner att det hela börjar dala så händer något som åter sätter fart på filmen igen.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0
Hmm, det här besvarar ju i alla fall till viss del min fundering huruvida de här historierna när gamla gubbar beter sig oväntat för gamla gubbar var en ny företeelse. Det var det alltså inte...
SvaraRaderaSofia: Gamla gubbar vill också vara med och leka ;) Tycker det oftast funkar bättre i äldre filmer än i nya när man låter gamlingar få huvudroller som här. Känns mer naturligt och inte så tillgjort och tillrättalagt.
RaderaSynd bara att det är så sällan gamla gummor får vara med och leka också ;)
RaderaSofia: Ja, griniga gamla gummor är väl sällan man ser. Så här på rak arm kan jag inte minnas mig ha sett en sån film (med bara gamla gummor i huvudrollen).
Radera