
Titel: Le orme / Footprints on the Moon / Mardröm blir verklighet
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1975
Regi: Luigi Bazzoni
I rollerna: Florinda Bolkan, Peter McEnery, Nicoletta Elmi, Klaus Kinski
Handling: Alice upptäcker plötsligt att hon inte minns vad som hänt de senaste dygnen. Hon börjar undersöka de få minnesfragment hon har och de leder henne till en för henne okänd småstad, Garma. Invånarna i Garma verkar dock känna igen henne...
Omdöme: På förhand trodde jag att det här skulle vara en giallo. Men runt en tjugo minuter in förstår man att det här snarare kommer bli ett mysterium och en psykologisk thriller där man som tittare är lika förvirrad som huvudpersonen, om inte mer. Det enda vi vet är att hon kommer till jobbet och tror det är tisdag när det i själva verket är torsdag. Vad som hänt de två dagarna hon gått miste om är ett mysterium som hon ska försöka lista ut.

Florinda Bolkan, som var ett ganska stort namn inom italiensk film på 70-talet, får dra ett stort lass när hon i huvudrollen som Alice är med hela tiden. Det är hennes mysterium och ingen kommer att hjälpa henne - hon kan bara hjälpa sig själv. Den enda egentliga ledtråden hon har är ett tomt vykort från en liten stad vid namn Garma. Hon beger sig genast dit och där börjar pusslet sakta men säkert läggas. Det kommer dock ta tid för henne och tittaren innan man vet hur det ligger till.

Det här är en sån film som man undrar vart den ska leda. Ska den leda någonvart? Vad är det som händer egentligen och varför har Alice återkommande mardrömmar om en astronaut som blir lämnad på månen? Något som gör att filmen inte riktigt lämnar några vidare avtryck under filmens första timme är att mysteriet inte direkt klarnar. Människor hon träffar säger att hon är någon annan, att hon varit där tidigare, men hon minns inget av det. Kan det verkligen vara så?

Under filmens sista halvtimme kommer det hela igång bättre. Nu känner man att det mesta kommer på plats. Prestationerna och musiken har varit stabil filmen igenom. Florinda Bolkan må inte vara den bästa eller vackraste skådespelerskan, men i den här rollen gör hon ett bra jobb. Musiken bjuder bl.a. på en mycket fin huvudmelodi av Nicola Piovani. Han vann senare en Oscar och har jämförts med Ennio Morricone, vilket inte är så konstigt.

Det som kanske utmärker sig mest under filmens avslutande halvtimme är det riktigt fina fotot. Om det bara är en slump eller inte är en bra fråga, men när historien börjar klarna lite mer blir fotot väldigt dominerande. Varje scen är nu underbar att titta på. För fotot står den trefaldigt Oscarsbelönade Vittorio Storaro, bl.a. Apocalypse Now (1979), och det är inte alls konstigt när man ser hans verk här.

Egentligen är det här en mycket intressant film. En film man kan tolka lite olika och som inte förklarar allt, även om det klarnar betydligt mer under upplösningen än under resten av filmen. Men problemet är kanske att det tar lite för lång tid innan man känner detta - att den har något extra att erbjuda. Man måste dock säga att filmen hela tiden har en mystisk atmosfär och man vill ta reda på vad som egentligen händer. Om första timmen tyvärr bara är en stark tvåa så är avslutande tjugo-trettio åtminstone en stark trea, om inte mer.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8