Footprints on the Moon

Titel: Le orme / Footprints on the Moon / Mardröm blir verklighet
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1975
Regi: Luigi Bazzoni
I rollerna: Florinda Bolkan, Peter McEnery, Nicoletta Elmi, Klaus Kinski

Handling: Alice upptäcker plötsligt att hon inte minns vad som hänt de senaste dygnen. Hon börjar undersöka de få minnesfragment hon har och de leder henne till en för henne okänd småstad, Garma. Invånarna i Garma verkar dock känna igen henne...

Omdöme: På förhand trodde jag att det här skulle vara en giallo. Men runt en tjugo minuter in förstår man att det här snarare kommer bli ett mysterium och en psykologisk thriller där man som tittare är lika förvirrad som huvudpersonen, om inte mer. Det enda vi vet är att hon kommer till jobbet och tror det är tisdag när det i själva verket är torsdag. Vad som hänt de två dagarna hon gått miste om är ett mysterium som hon ska försöka lista ut.



Florinda Bolkan, som var ett ganska stort namn inom italiensk film på 70-talet, får dra ett stort lass när hon i huvudrollen som Alice är med hela tiden. Det är hennes mysterium och ingen kommer att hjälpa henne - hon kan bara hjälpa sig själv. Den enda egentliga ledtråden hon har är ett tomt vykort från en liten stad vid namn Garma. Hon beger sig genast dit och där börjar pusslet sakta men säkert läggas. Det kommer dock ta tid för henne och tittaren innan man vet hur det ligger till.



Det här är en sån film som man undrar vart den ska leda. Ska den leda någonvart? Vad är det som händer egentligen och varför har Alice återkommande mardrömmar om en astronaut som blir lämnad på månen? Något som gör att filmen inte riktigt lämnar några vidare avtryck under filmens första timme är att mysteriet inte direkt klarnar. Människor hon träffar säger att hon är någon annan, att hon varit där tidigare, men hon minns inget av det. Kan det verkligen vara så?



Under filmens sista halvtimme kommer det hela igång bättre. Nu känner man att det mesta kommer på plats. Prestationerna och musiken har varit stabil filmen igenom. Florinda Bolkan må inte vara den bästa eller vackraste skådespelerskan, men i den här rollen gör hon ett bra jobb. Musiken bjuder bl.a. på en mycket fin huvudmelodi av Nicola Piovani. Han vann senare en Oscar och har jämförts med Ennio Morricone, vilket inte är så konstigt.



Det som kanske utmärker sig mest under filmens avslutande halvtimme är det riktigt fina fotot. Om det bara är en slump eller inte är en bra fråga, men när historien börjar klarna lite mer blir fotot väldigt dominerande. Varje scen är nu underbar att titta på. För fotot står den trefaldigt Oscarsbelönade Vittorio Storaro, bl.a. Apocalypse Now (1979), och det är inte alls konstigt när man ser hans verk här.



Egentligen är det här en mycket intressant film. En film man kan tolka lite olika och som inte förklarar allt, även om det klarnar betydligt mer under upplösningen än under resten av filmen. Men problemet är kanske att det tar lite för lång tid innan man känner detta - att den har något extra att erbjuda. Man måste dock säga att filmen hela tiden har en mystisk atmosfär och man vill ta reda på vad som egentligen händer. Om första timmen tyvärr bara är en stark tvåa så är avslutande tjugo-trettio åtminstone en stark trea, om inte mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8

Les Lyonnais

Titel: Les Lyonnais / A Gang Story / Brottsplats: Lyon
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/Belgien
År: 2011
Regi: Oliver Marchal
I rollerna: Gérard Lanvin, Tchéky Karyo, Daniel Duval, Patrick Catalifo

Handling: En episk gangsterhistoria som följer barndomsvännerna Edmond "Momon" Vidal och Serge Suttel från stölden av en låda körsbär till att de blir medlemmar i Lyons mest ökända rånarliga. Ånger, svek och hämnd tillhör vardagen i den organiserade brottslighetens våldsamma värld.

Omdöme: Regissören Olivier Marchal slog igenom med sin andra långfilm 36 Quai des Orfèvres (2004), men även i sin första film Gangsters (2002) och sin tredje MR 73 (2008) ser man ett mönster. Det är kriminalare, ganska mörka polisfilmer man får ta del av. Han har själv en bakgrund som polis innan han blev skådespelare och regissör.



I det här fallet bjuds man på en verklighetsbaserad historia där två barndomsvänner återförenas. Den ena är Momon Vidal (Gérard Lanvin) som har gott om pengar, fru, barn och barnbarn. Den andra är Serge Suttel (Tchéky Karyo) som efter 13 år på flykt grips av polisen när han tar kontakt med sin dotter. Momon håller inte längre på med kriminella gärningar, men han tänker göra allt för sin gamle vän och samlar det gamla gänget och nya förmågor. Serge ska fritas till varje pris.



Filmen väljer att hoppa mellan nutid, där man får ta del av fritagningsförsöket och efterspelet till det, och tiden då Momon och Serge tillsammans med sina kumpaner blev ökända rånare under 70-talet. De blev kallade "Les Lyonnais" och det hela utspelade sig i och runt Lyon. Eftersom Momon var zigenare levde de i sina husvagnar i en dal där de blev lämnade ifred. De drog in mycket pengar genom åren och poliserna låg hela tiden steget efter.



På ett sätt hade det nästan varit intressantare att bara följa dem under deras "glansdagar" då det fanns mycket material runt rånen. Här blir det kanske lite stressigt när man liksom bara hoppar in i ett par rån. Personligen gillar jag när man får se förberedelsen, nervositeten, utförandet och efterspelet. Det får man inte så mycket av nu. Å andra sidan är det mest tillbakablickar och istället är det dagens problem som man ska ta itu med.



Gérard Lanvin var för mig helt okänd på förhand, även om jag i efterhand ser att han varit med i biroller i ett par filmer man sett. Han sköter sig dock bra och får mest speltid. Nu är hans karaktär ganska nedtonad, men han ger ett stabilt intryck. Tchéky Karyo å andra sidan känner man till från bl.a. Nikita (1990). Han är dock med förvånansvärt lite och försvinner under långa stunder från handlingen. En positiv sak är att man även i birollerna tagit med rätt skådespelare för rollerna vilket gör att det hela blir mer autentiskt än många Hollywood-rullar.



Skulle man rangordna regissörens fyra filmer så är denna inte lika bra som 36 Quai des Orfèvres, men bättre än MR 73 och Gangsters. Men alla har de något, och framförallt bjuder alla på ett par bra scener och lite överraskningar. Även här bjuds man på en liten twist som ger filmen lite mer tyngd än en vanlig standardfilm i genren. Fransmännen är duktiga på den här sortens filmer när de vill. Trea, stark trea blir det till slut eftersom filmen saknar lite driv i berättandet som jag hade velat se.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8

Mina favoritfilmer - 2012

Såg länge ut att bli ett relativt svagt år utan så många toppfilmer. Man bjuds dock på lite mindre kända filmer som sticker upp och övertygar från alla världens håll. Ettan var given tills en uppstickare dök upp och utmanade rejält.

På topp tio återfinns filmer från:

5 USA
2 Danmark
1 Mexiko
1 Paraguay
1 Frankrike

Uppdatering: Plats #10 (Ve stínu) tas bort från topp tio och ersätts med The Iceman som placerar sig som #3. Teddy Bear och 7 Boxes byter även plats (plats #5 och #6). 11/9-13

Uppdatering: Plats #10 (Silver Linings Playbook) tas bort från topp tio och ersätts med Mud. 23/3-14


#10 Mud (Jeff Nichols)



Två 14-åriga killar lär känna en mystisk man som väntar på något på en liten ö i Mississippi-floden.

En film som växer och växer. Matthew McConaughey är mycket bra som den mystiske mannen och filmen har en fint berättad historia. Inte riktigt lika elektrisk som regissörens tidigare film Take Shelter, men fortfarande mycket bra.


#9 Jagten (Thomas Vinterberg)



Lucas håller på att återhämta sig från sin skilsmässa. Han har ett bra jobb på den lokala förskolan, ny flickvän och julbesök av sonen Marcus väntar. Men julstämningen infinner sig aldrig på grund av en anklagelse mot Lucas...

Lyckas skapa ett realistiskt scenario som är svårt att skydda sig emot och motbevisa. Skådespelarna, med Mads Mikkelsen och den lilla flickan, lyfter filmen ett snäpp. Filmen lyckas få en engagerad och man ställer sig en hel del frågor under filmens gång.


#8 Rust and Bone (Jacques Audiard)



Efter att ha fått vårdnaden om sin unga son, flyttar Ali från Belgien till Antibes i södra Frankrike för att leva med sin syster och hennes familj. Där träffar han späckhuggartränaren Stéphanie och deras relation fördjupas av oväntade skäl.

Mycket välspelat, men lite ojämn för att verkligen bli en toppfilm. Innehåller flera starka och lyckade scener som får en att känna. Huvudkaraktärerna är inte utan brister och det gör det hela mer autentiskt, även om det kan vara svårt att känna sympati.


#7 The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky)



Den introverte förstaårsstudenten Charlie introduceras av sina nya vänner Sam och Patrick till den riktiga världen. Samtidigt kämpar han med personliga problem som hela tiden finns i hans huvud och som han försöker att bearbeta.

En ungdomsfilm som tar ett tag på sig att få en engagerad, men som övertygar och bjuder på en mysig känsla. Huvudpersonen känner man en del sympatier för vilket gör det extra spännande att följa hans resa.


#6 7 Boxes (Juan Carlos Maneglia & Tana Schémbori)



17-åriga Victor bor i Asunción och drömmer om att ha en mobiltelefon och TV-apparat. Han går med på att leverera sju lådor i utbyte mot 100 dollar. Det låter som om inget kunde vara enklare, men de innehåller något som alla vill ha...

En av årets mest positiva överraskningar som bjuder på humor och ökande spänning. Har mycket hjärta och visar även att det finns en tanke med det hela, något som bara lyfter filmen.


#5 Teddy Bear (Mads Matthiesen)



Dennis är 38 år och professionell kroppsbyggare men bor fortfarande hemma hos sin krävande och kvävande mamma. Inspirerad av sin morbror som hittat en vacker och snäll fru i Thailand, beger han sig dit för att söka lyckan. Han hamnar på sexturismens barer, där en natt med en blivande fru kostar 1000 kronor...

Dansk dynamit i form av detta lågmälda drama där man lär känna en supersnäll bodybuilder som söker kärleken. Finns mycket genuint i filmen och hur den är berättad. Frångår aldrig sitt koncept vilket gör att den håller från början till slut.


#4 After Lucia (Michel Franco)



Efter mammans död flyttar Alejandra med sin pappa från en kuststad till en storstad. Där börjar hon i en ny skola. De vuxna lyser med sin frånvaro och efter ett fyllemisstag vänder sig klasskamraterna emot henne och snart är hon utlämnad till elevernas förakt och våldsamma nycker.

Smärtsamt äkta i sin skildring av mobbning och en film som både är viktig och som lyckas dra in tittaren allt mer. Ställer ett par intressanta frågor som låter tittaren tänka efter och det är svårt att inte bli påverkad av historien.


#3 The Iceman (Ariel Vromen)



Den verklighetsbaserade historien om den kallblodige yrkesmördaren Richard Kuklinski som började döda folk åt maffian samtidigt som han försökte leva ett vanligt familjeliv.

Inte bara en i raden filmer om en yrkesmördare. Berättar sin historia på ett intressant och slagkraftigt sätt och har fina prestationer, inte minst av Michael Shannon i huvudrollen.


#2 The Place Beyond the Pines (Derek Cianfrance)



Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli. Livet får en ny vändning den dagen han får veta att han har en liten son med Romina, tjejen han övergav ett år tidigare.

Precis som regissörens tidigare film Blue Valentine lyckas filmen vara väldigt jordnära och känslosam. Vågad på sätt och vis, men berättar sin historia utan att se sig om. Allting fyller en funktion, med fin musik och bra prestationer.


#1 Zero Dark Thirty (Kathryn Bigelow)



Historien om CIA:s tio år långa jakt på Bin Laden och det Navy Seal team som fick i uppdrag att söka upp och neutralisera terroristledaren. Baserad på fakta från den amerikanska arméns arkiv och hemliga dokument.

Välgjort, slagkraftigt och mycket sevärt. Regissören Kathryn Bigelow ska ha en stor eloge att hon inte vek ner sig, utan att hon istället på ett trovärdigt sätt visar vad som hände. Finns inte många svagheter med filmen utan det är ett mycket gediget hantverk som imponerar filmen igenom.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Chimpanzee
Disconnect
Kapringen
Silver Linings Playbook
Sinister
Skyfall
Ve stínu

---

Sämsta filmen: Passion

Vad håller Brian De Palma på med egentligen? En riktigt svag film på alla sätt och vis. Produktionen, skådespeleriet, handlingen, ja allt. Minns att filmen hade EN scen som gick an.


Största besvikelsen: The Master

Det blev en ännu större besvikelse med tanke på hur bra jag tyckte att den inledde. En av årets bästa filmer, tänkte jag då. Men det gick snart utför och till slut skakade jag mest på huvudet. Prestationerna fanns där, synd bara att manuset dribblande bort sig rejält.

Goltuppen (miniserie)

Titel: Goltuppen
Genre: Kriminalare/Drama/Miniserie
Land: Sverige
År: 1991
Regi: Per Berglund
I rollerna: Thorsten Flinck, Marie Richardson, Lucian Muscurel, Johan Rabaeus

Handling: Miniserie om brottslingen Lars-Peter som sitter fängslad för rån. Han är säker på att någon har tjallat på honom och är fast besluten om att ta reda på vem "Goltuppen" är...

Omdöme: Denna svenska miniserie på fem delar ligger kriminalprofessorn och författaren Leif G.W. Persson bakom. De två filmerna som kom under 80-talet som baserades på hans böcker, Mannen från Mallorca (1984) och I lagens namn (1986), är två filmer jag gillar. Det är två sköna svenska kriminalfilmer med glimten i ögat och en inblick i hur Stockholm såg ut på den tiden.

I det här fallet handlar det alltså inte om en långfilm utan en miniserie gjord för/av SVT. Produktionen håller dessvärre inte särskilt hög kvalité. Det är faktiskt ganska sunkigt och även om det är tidigt 90-tal känns det nästan mer som tidigt 80-tal. Inledningsvis funkar det dock ganska ok eftersom det till stor del utspelar sig i utomhusmiljö. Karaktärerna introduceras och det blir en hel del springande runt om Stockholm.



Lars-Peter (Thorsten Flinck) och Milan (Lucian Muscurel) sitter båda i fängelse. Milan planerar en rymning, men Lars-Peter tvekar eftersom han bara har någon månad kvar på sitt straff. Situationen ändras dock när Lars-Peters bror hamnar i trubbel och råkar riktigt illa ut. Det är egentligen nu det hela ska komma igång, men istället blir det faktiskt lite sämre. För det är nog de två första delarna som är bäst av serien. Efter det blir det lite upprepande och en transportsträcka mot slutet.

Miniserien har några bra karaktärer, men det är långt ifrån alla. Bland de bra har man Matte (bror till Lars-Peter och småkriminell), Djingis (Mattes polare som hänger på plattan vid T-Centralen och spelas skönt av Johan Rabaeus), Eran (en turk som kommer över flera hundratusen kronor av misstag) och Milan (som spelas sliskigt av Lucian Muscurel). De flesta övriga är dock svaga, och en av de kvinnliga poliserna som har hand om utredningen är riktigt osympatisk.



Nej, det här var inte direkt strålande. Den har en del humor och det är kul att se Stockholm på den här tiden. Polisarbetet kan man bara skratta åt. Man märker att Leif G.W. Persson gillar att driva med polisen, men jag tror (vet) att det faktiskt ligger ganska nära sanningen. En sak som kraftigt sänker upplevelsen är den horribla musiken som både är usel och opassande. Det finns ett återkommande stycke som funkar någorlunda ok, men annars vill man helst strypa kompositören Bengt-Arne Wallin, som inte fick så många fler uppdrag efter det här bottennappet.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
2 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.7

Killing Them Softly (Revisited)

Titel: Killing Them Softly
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2012
Regi: Andrew Dominik
I rollerna: Brad Pitt, Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, Richard Jenkins, Ray Liotta, James Gandolfini

Handling: Den professionella torpeden Jackie Cogan kontrakteras av maffian för att undersöka ett rån mot ett pokerspel som stod under deras beskydd.

Omdöme: Första gången jag såg filmen var på Stockholm Filmfestival 2012. Just den dagen var jag väldigt trött och oturligt nog kunde jag inte riktigt hålla mig vaken under den här filmen. Jag kände direkt att jag måste se om den då jag ändå gillade den. Frågan var bara om jag missade de dåliga delarna p.g.a. trötthet, eller om den faktiskt var bra.



Ok, så om man börjar med vad som är dåligt med filmen. Som jag ser det är det egentligen två saker. Det ena är att den kanske vill vara lite för mycket som Tarantino med långa tagningar och mycket dialog. Men det är inte bara negativt bör tilläggas. Dock leder det inte alltid någonvart. Och här kommer svaghet nummer två in i bilden - James Gandolfini och hans karaktär Mickey. Det intressanta är att han endast är med i två scener, men det är långa scener där han babblar på och är allmänt otrevlig. Nu brukar jag gilla otrevliga karaktärer, men i det här fallet fyller det inte någon funktion. Gandolfini lyckas inte heller få en att bli särskilt engagerad när han kör på om allt och ingenting.



Vid sidan av dessa två invändningar är det här en bra film. En liten film, men bra. Andrew Dominik gjorde sig ett namn med sin andra långfilm, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007), en film jag inte gillade särskilt mycket och som var väldigt långsam och framförallt lång. Som tur är är denna film lagom lång (runt 90 minuter). Å andra sidan har denna klart fler likheter med hans första långfilm, Chopper (2000) - en film jag gillar.



Brad Pitt är ingen favorit, men i rätt roll funkar han bra. Det här är en sådan roll. Han spelar inte över utan flyter med på ett lagom sätt. Hans karaktär Jackie är ganska hård, iskall och känns som han hela tiden har koll på läget, även om man inte vet så mycket om honom. Vid sidan av honom gillar jag Ben Mendelsohn i rollen som Russell och Scoot McNairy i rollen som hans partner Frankie. De två har flera bra scener tillsammans och jag gillar deras dynamik. Varje gång historien handlar om dem eller Jackie är filmen bra.



Nu kommer vi till det som förmodligen är bäst med filmen, förutom nämnda prestationer. Det är våldsscenerna, och det är ett par av dem. Man håller dem på en lagom nivå, mängden av dem alltså. Det blir inte scen efter scen med brutalitet. De avlöser varandra med jämna mellanrum och där emellan får man ganska mycket dialog. Här finns flera välgjorda och hårda scener som lämnar avtryck. Är det något filmen kanske saknar så är det en avslutning i samma stil. Det blir ett lite tvärt slut som mer lämnar en del åt fantasin. I det här fallet hade jag velat se detta istället. Summa summarum är det här en bra film, inte jättebra, men definitivt värd lite beröm.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.3