Dredd

Titel: Dredd
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA/Storbritannien/Indien/Sydafrika
År: 2012
Regi: Pete Travis
I rollerna: Karl Urban, Olivia Thirlby, Lena Headey, Wood Harris

Handling: "Dredd" tar oss med till de tuffa gatorna i Mega City One, den enda oasen i det ödelagda riket Cursed Earth. Judge Dredd är den mest fruktade av de så kallade Street Judges, de som har makten att genomdriva lagar, att döma andra och att ha ihjäl dem på fläcken - om de skulle tycka det är nödvändigt...

Omdöme: Originalet Judge Dredd (1995) med Sylvester Stallone i titelrollen var väl ingen höjdare. Denna nyversion ser Karl Urban axla titelrollen. Det kunde egentligen vara vem som helst, så att det är han gör inget. Man kan säga att karaktären Judge Dredd är en blandning mellan RoboCop och Batman (utseende, beteende och röst). Till sin hjälp har han Anderson (Olivia Thirlby) som han ska utvärdera om hon är lämplig för yrket.



Dredd och Anderson bestämmer sig för att titta närmare på ett ärende där tre män slängts ner för ett 200-vånings lägenhetskomplex. Det står tidigt klart att det hela är drogbaserat där en ny drog kallad 'slow-mo' sprider sig som en löpeld. Gänget som tillverkar och säljer drogen styr även 200-vånings komplexet där ledaren är Ma-Ma (Lena Headley). Hon och hennes gäng tänker nu göra allt för att tysta Dredd och Anderson. De vill ju ha lugn och ro, och har resurserna att skapa ett krig inne i komplexet.



Något som man märker ganska tidigt är att filmen inte bara är en film i mängden. Den kör med en ganska skön stil där man inte minst visar effekten drogen ger på ett effektivt sätt. En bidragande orsak är att man har ett välfungerande foto av den Oscarsvinnande cinematografen Anthony Dod Mantle (bl.a. ett par samarbeten med Danny Boyle). En annan sak jag gillar och uppskattar är filmens musik som inte låter som från en ordinär actionfilm utan har en egen identitet och bidrar med en lite mörkare ton.



Filmen är genomgående ganska brutal och mörk, trots att det i grund och botten är baserat på en tecknad seriehjälte. Det är helt klart rätt väg att ta. Nu är det inte perfekt, men som underhållning bjuder den på mycket av det man är ute efter. Får lite John Carpenter-vibbar av hela filmen faktiskt. Både vad gäller musiken och sättet den är gjord på, typ som en modern Escape from New York (1981). Tänkte lite samma sak när jag såg Doomsday (2008), men den tappar efter halva filmen - det gör som tur är inte den här.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0