Goltuppen (miniserie)

Titel: Goltuppen
Genre: Kriminalare/Drama/Miniserie
Land: Sverige
År: 1991
Regi: Per Berglund
I rollerna: Thorsten Flinck, Marie Richardson, Lucian Muscurel, Johan Rabaeus

Handling: Miniserie om brottslingen Lars-Peter som sitter fängslad för rån. Han är säker på att någon har tjallat på honom och är fast besluten om att ta reda på vem "Goltuppen" är...

Omdöme: Denna svenska miniserie på fem delar ligger kriminalprofessorn och författaren Leif G.W. Persson bakom. De två filmerna som kom under 80-talet som baserades på hans böcker, Mannen från Mallorca (1984) och I lagens namn (1986), är två filmer jag gillar. Det är två sköna svenska kriminalfilmer med glimten i ögat och en inblick i hur Stockholm såg ut på den tiden.

I det här fallet handlar det alltså inte om en långfilm utan en miniserie gjord för/av SVT. Produktionen håller dessvärre inte särskilt hög kvalité. Det är faktiskt ganska sunkigt och även om det är tidigt 90-tal känns det nästan mer som tidigt 80-tal. Inledningsvis funkar det dock ganska ok eftersom det till stor del utspelar sig i utomhusmiljö. Karaktärerna introduceras och det blir en hel del springande runt om Stockholm.



Lars-Peter (Thorsten Flinck) och Milan (Lucian Muscurel) sitter båda i fängelse. Milan planerar en rymning, men Lars-Peter tvekar eftersom han bara har någon månad kvar på sitt straff. Situationen ändras dock när Lars-Peters bror hamnar i trubbel och råkar riktigt illa ut. Det är egentligen nu det hela ska komma igång, men istället blir det faktiskt lite sämre. För det är nog de två första delarna som är bäst av serien. Efter det blir det lite upprepande och en transportsträcka mot slutet.

Miniserien har några bra karaktärer, men det är långt ifrån alla. Bland de bra har man Matte (bror till Lars-Peter och småkriminell), Djingis (Mattes polare som hänger på plattan vid T-Centralen och spelas skönt av Johan Rabaeus), Eran (en turk som kommer över flera hundratusen kronor av misstag) och Milan (som spelas sliskigt av Lucian Muscurel). De flesta övriga är dock svaga, och en av de kvinnliga poliserna som har hand om utredningen är riktigt osympatisk.



Nej, det här var inte direkt strålande. Den har en del humor och det är kul att se Stockholm på den här tiden. Polisarbetet kan man bara skratta åt. Man märker att Leif G.W. Persson gillar att driva med polisen, men jag tror (vet) att det faktiskt ligger ganska nära sanningen. En sak som kraftigt sänker upplevelsen är den horribla musiken som både är usel och opassande. Det finns ett återkommande stycke som funkar någorlunda ok, men annars vill man helst strypa kompositören Bengt-Arne Wallin, som inte fick så många fler uppdrag efter det här bottennappet.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
2 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.7