Killing Them Softly (Revisited)

Titel: Killing Them Softly
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2012
Regi: Andrew Dominik
I rollerna: Brad Pitt, Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, Richard Jenkins, Ray Liotta, James Gandolfini

Handling: Den professionella torpeden Jackie Cogan kontrakteras av maffian för att undersöka ett rån mot ett pokerspel som stod under deras beskydd.

Omdöme: Första gången jag såg filmen var på Stockholm Filmfestival 2012. Just den dagen var jag väldigt trött och oturligt nog kunde jag inte riktigt hålla mig vaken under den här filmen. Jag kände direkt att jag måste se om den då jag ändå gillade den. Frågan var bara om jag missade de dåliga delarna p.g.a. trötthet, eller om den faktiskt var bra.



Ok, så om man börjar med vad som är dåligt med filmen. Som jag ser det är det egentligen två saker. Det ena är att den kanske vill vara lite för mycket som Tarantino med långa tagningar och mycket dialog. Men det är inte bara negativt bör tilläggas. Dock leder det inte alltid någonvart. Och här kommer svaghet nummer två in i bilden - James Gandolfini och hans karaktär Mickey. Det intressanta är att han endast är med i två scener, men det är långa scener där han babblar på och är allmänt otrevlig. Nu brukar jag gilla otrevliga karaktärer, men i det här fallet fyller det inte någon funktion. Gandolfini lyckas inte heller få en att bli särskilt engagerad när han kör på om allt och ingenting.



Vid sidan av dessa två invändningar är det här en bra film. En liten film, men bra. Andrew Dominik gjorde sig ett namn med sin andra långfilm, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007), en film jag inte gillade särskilt mycket och som var väldigt långsam och framförallt lång. Som tur är är denna film lagom lång (runt 90 minuter). Å andra sidan har denna klart fler likheter med hans första långfilm, Chopper (2000) - en film jag gillar.



Brad Pitt är ingen favorit, men i rätt roll funkar han bra. Det här är en sådan roll. Han spelar inte över utan flyter med på ett lagom sätt. Hans karaktär Jackie är ganska hård, iskall och känns som han hela tiden har koll på läget, även om man inte vet så mycket om honom. Vid sidan av honom gillar jag Ben Mendelsohn i rollen som Russell och Scoot McNairy i rollen som hans partner Frankie. De två har flera bra scener tillsammans och jag gillar deras dynamik. Varje gång historien handlar om dem eller Jackie är filmen bra.



Nu kommer vi till det som förmodligen är bäst med filmen, förutom nämnda prestationer. Det är våldsscenerna, och det är ett par av dem. Man håller dem på en lagom nivå, mängden av dem alltså. Det blir inte scen efter scen med brutalitet. De avlöser varandra med jämna mellanrum och där emellan får man ganska mycket dialog. Här finns flera välgjorda och hårda scener som lämnar avtryck. Är det något filmen kanske saknar så är det en avslutning i samma stil. Det blir ett lite tvärt slut som mer lämnar en del åt fantasin. I det här fallet hade jag velat se detta istället. Summa summarum är det här en bra film, inte jättebra, men definitivt värd lite beröm.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.3