Peggy Sue Got Married

Titel: Peggy Sue Got Married / Peggy Sue gifte sig
Genre: Drama/Komedi/Fantasy/Romantik
Land: USA
År: 1986
Regi: Francis Ford Coppola
I rollerna: Kathleen Turner, Nicolas Cage, Joan Allen, Jim Carrey, Sofia Coppola, Helen Hunt

Handling: En separerad tvåbarnsmor svimmar på en återföreningsfest för gamla klasskamraterna och vaknar upp som tonåring 25 år tidigare med en chans att förändra sitt liv. Eftersom hon fortfarande har en 40-årig kvinnas erfarenheter blir det komplikationer...

Omdöme: Av någon anledning har jag alltid trott att det här var en typisk 80-tals komedi med allt vad det innebär. Fast inte en särskilt bra sådan. Det visar sig dock inte stämma. Det är varken en typisk 80-tals film, en ren komedi eller särskilt dålig för den delen. Istället bjuds man på en tankeväckande film som tar en tillbaka till 1960 och öppnar ögonen på huvudpersonen, men även tittaren.



Peggy Sue (Kathleen Turner) är en tvåbarnsmor som separerat från sin make Charlie (Nicolas Cage). De två blev ett par i high school och gifte sig som unga. Nu är det dags för en återföreningsfest med de gamla klasskamraterna. Det har gått 25 år sen de gick ut skolan. Inte mycket har förändrats, men denna kväll kommer ingenting att vara sig likt. Peggy Sue svimmar nämligen på scen. När hon vaknar upp vet hon inte om hon drömmer när hon plötsligt är tillbaka år 1960.



Att stora delar av filmen utspelar sig 1960 är absolut inga problem. Det har man lyckats mycket bra med utan att gå till överdrift. 60-tals musiken begränsar man, likaså alla stereotyper som man brukar se i såna här filmer. Visst dyker de upp, men eftersom historien handlar om Peggy Sue så blir det inte för mycket. Peggy Sue ser på sitt liv som ung med helt nya ögon. Hon uppskattar sina föräldrar, sin lillasyster Nancy (Sofia Coppola) och sina morföräldrar, något hon uppenbarligen inte hade tid med när hon var tonåring och hade annat att tänka på.



Man tar lätt saker för givet. Det man har är oftast bra, men man uppskattar det kanske inte riktigt så mycket som man borde. Att få spendera tid med sin familj och komma överens är något väldigt viktigt och gör man inte det kommer man att ångra sig senare. Det är något Peggy Sue känner nu när hon får en andra chans. Hon vet hur Charlie är och han är inte längre det viktigaste i hennes liv. Samtidigt betyder det inte att hon kapar alla band med honom. Nej, han betyder fortfarande mycket för henne och nu får hon chansen att se andra sidor av honom.



På ytan kan filmen verka lite ytlig. Men det tar inte alls lång tid innan man är inne i den. Man lever sig med Peggy Sue och det hon går igenom. Man förstår henne och hennes känslor inför vad hon går igenom. För samtidigt som hon vill tillbaka till sitt liv, sina barn, så vill hon försöka reda ut saker hon ångrar eller kunde ha gjort annorlunda.



Under filmens gång sitter jag och tänker på vad musiken påminner mig om. Den har en egenskap jag gillar. Den liksom ligger där i bakgrunden och bara är, vacker och lite sorglig. Så kommer jag att tänka på James Bond. Javisst, det låter som något man hört i en Bond-film från sent 70-tal till 80-tal. Till min förvåning visar det sig att jag hade helt rätt. Det är nämligen maestro John Barry som står för musiken, vilket han även gjorde till flera klassiska Bond-filmer. Det är ytterligare en ingrediens som gör denna film mer njutbar än väntat. Och även om filmen inte är utan sina brister så har den något som gör den mysig och lite tankeväckande. Och det är något få filmer klarar av.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3