The Stone Killer

Titel: The Stone Killer
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA/Italien
År: 1973
Regi: Michael Winner
I rollerna: Charles Bronson, Martin Balsam, Jack Colvin, Paul Koslo

Handling: Polisdetektiven Lou Torrey förflyttas från New York till Los Angeles och får nys om en plan av en siciliansk maffialedare. Planen är att använda vietnamveteraner för att mörda alla hans fiender i en repris på "Den sicilianska gudstjänsten" då en tidigare generation sicilianska maffiamän mördades på en och samma dag. Kommer han att hinna stoppa planerna innan den stora dagen är inne?

Omdöme: Charles Bronson, man får aldrig nog av honom. Filmerna kanske inte alltid är de vassaste, men det blir alltid sevärt p.g.a. honom. Så även här där man får en Dirty Harry (1971)-inspirerad film där han spelar polisen Lou Torrey. Det inleds i New York, men där har han bränt sina broar och flyttar snart ut till Los Angeles.



När han så en dag ska föra en fånge till New York börjar saker hända. Någon avrättar nämligen fången på flygplatsen. Torreys enda ledtråd är ett namn som fången avslöjade kort innan han dog. När så ett annat liknande mord inträffar har Torrey än mer att jobba med. Hans metoder är enkla, men effektiva. Han går rakt på sak, ger de misstänkta en smäll eller två, men ogillar rasistiska påhopp som vissa av hans kollegor kör med.



Vid sidan av Bronson är det Paul Koslo som sticker ut. Han spelar den jazzälskande Al Langley som är bisexuell och är misstänkt för ett av morden. Året efter spelade han i Mr. Majestyk (1974), en annan Bronson-film, där han också gjorde en noterbar insats. Men det här är givetvis Bronsons film. Hans coolhet skiner igenom och man känner sig liksom bekväm när han sätter igång.



I ärlighetens namn är filmen inte särskilt bra. Problemet är utan tvekan regin som inte får det att funka. Det blir alldeles för spretigt och även om det händer ganska mycket så får man inte något egentligt flyt. På sina håll blir det nästan mer The Naked Gun (1988) av det hela när man bjuds på ett par roliga scener, som inte alltid är menade att vara roliga. Bl.a. får man vid minst tre tillfällen se en docka falla till sin död. Att det är en viss charm över det hela, och filmen, gör att man orkar se den. Filmen har en ganska bra biljakt och lägger även en hel del krut på action och explosioner mot slutet, men det hjälper föga.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.9

Unfaithfully Yours

Titel: Unfaithfully Yours / Mannen som visste för lite
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: Howard Zieff
I rollerna: Dudley Moore, Nastassja Kinski, Armand Assante, Albert Brooks

Handling: Dirigenten Claude får veta av sin svåger att hans fru bedrar honom med orkesterns solist. Claude, som litar helt på sin svågers ord, börjar planera mordet på sin fru.

Omdöme: Först såg jag denna, sedan originalet Unfaithfully Yours (1948), och nu var jag nyfiken på att se om den här för att se om den var så rolig som jag kom ihåg den som. Sanningen är den att den faktiskt är rolig på sina håll, men det är inte tillräckligt mycket skoj för att bli riktigt bra.



Claude Eastman (Dudley Moore) är en erkänt duktig dirigent som nyligen gift sig med den yngre Daniella (Nastassja Kinski), en italiensk skådespelerska han träffade i Europa. Nu är de i New York. Claude har precis återvänt efter två veckor utomlands och får reda på av sin svåger Norman (Albert Brooks) att privatdetektiven som Claude anlitade för att kolla upp frun skrivit en rapport. Grejen är bara den att Claude inte alls bett om en privatdetektiv. Han bad bara sin butler/assistent Giuseppe (en superskön Richard Libertini) att "hålla ett öga" på sin Daniella.



Eftersom Giuseppes engelska inte är den bästa har han alltså missuppfattat det hela och bett Norman att anlita en privatdetektiv. Claude vill inte läsa någon rapport om Daniella, men det får honom att börja fundera. Kan det vara så att hans mycket yngre fru har en ung älskare? Han börjar se ett mönster i hennes beteende och misstänker snart Max Stein (Armand Assante), orkesterns solist. Claude blir givetvis upprörd och börjar fantisera om vad han ska göra åt saken.



I originalet tänker huvudpersonen ut tre olika scenarier under en konsert. På exakt samma sätt (att kameran liksom åker in i ögat på dirigenten) får man här ta sig in i huvudet på Claude och se hans fantasi/plan. I det här fallet har man bara ett scenario, men det funkar det också. För när det är dags för Claude att sätta det hela i verket blir filmen som roligast. Inget går som han fantiserat vilket leder till improvisation och en del skratt för tittaren.



Filmen tar lite för lång tid på sig att verkligen komma igång. Det är inte förrän mot slutet som det verkligen blir roligt, men det räcker för att klara ett godkänt betyg. Dudley Moore kommer igång fint när han får ta ut svängarna lite mer. Likaså passar Nastassja Kinski bra som den vackra, yngre frun, även om hon inte vinner någon Oscar. Kul att se Albert Brooks i en större biroll, även om man hade velat se honom komma med i handlingen mer. Bäst och mest underhållande är nog ändå Richard Libertini som ger filmen "comic relief" lite här och där när han dyker upp.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7

Runaway Train

Titel: Runaway Train
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1985
Regi: Andrei Konchalovsky
I rollerna: Jon Voight, Eric Roberts, Rebecca De Mornay, John P. Ryan

Handling: Två fångar rymmer från högsäkerhetsfängelset Stonehaven i Alaska. De jagas av den sadistiske vaktchefen Ranken som snart är dem på spåren. Rymlingarna tar sig ombord ett tåg, men när lokföraren drabbas av hjärtattack förstörs bromsarna och tåget dånar fram mot utplåning genom det iskalla Alaska.

Omdöme: Historien inleds på fängelset Stonehaven i det kyliga Alaska. Fängelsets mest respekterade fånge bland fångarna (och mest hatade av vaktchefen) är kassaskåpstjuven Manny (Jon Voight). Han har suttit i isoleringscell i tre års tid och kommer nu ut därifrån. Hans vänner har planerat hans flykt (den tredje i raden) och kort efter att han kommer ut från isoleringen är det dags för flykten. Till sin hjälp har han den yngre fången Buck (Eric Roberts). Naiv och ointelligent som han är bestämmer han sig för att följa med Manny på flykt.



Vaktchefen Ranken (John P. Ryan), som starkt påminner om småstadspolisen Kern i First Blood (1982), tar det högst personligt att just Manny har rymt. För honom finns ingen tvekan - han ska personligen jaga ifatt Manny och ta honom död eller levande. Vad han inte vet är att Manny och Buck lyckats ta sig ombord ett tåg som i hög fart drar igenom snön och minusgraderna. Det är dock inget som stoppar den blodtörstige Ranken.



Manny och Buck är ett ganska omaka par, trots att de båda är fångar. Manny är den smartare av de två, men inte direkt något ljushuvud han heller. Buck hänger på och ser det hela som ett äventyr och en chans att haka på idolen Manny. De två är inte direkt älskvärda karaktärer med tanke på deras bakgrund, men det är svårt att inte känna sympatier för dem när de har Ranken efter sig. Det är också ett plus att de inte är två helyllekillar där man vet att det löser sig. Just detta är en av sakerna som gör den här filmen ljusår bättre än t.ex. Unstoppable (2010). De två, speciellt Manny, har inget att förlora vilket gör att de utsätter sig för flera farliga situationer.



Både Jon Voight och Eric Roberts Oscarsnominerades för sina roller (huvudroll respektive biroll), vilket var välförtjänt. Dessutom fick filmen en nominering för bästa klippning. Voight har en otroligt intensiv blick som man nästan blir rädd av. Han hade spenderat en del tid med fångar på San Quentin-fängelset och lyckades uppenbarligen fånga den rätta blicken. Roberts, som man mest förknippar med just denna roll (vid sidan av en massa skräpfilmer som kom direkt på video), sköter sig också bra. Han övertygar en verkligen att tro att han är så där korkad som hans karaktär ska vara. Han pratar förresten lite som Tom Hanks i Forrest Gump (1994).



Filmen är inte utan sina svagheter. Man har nämligen scener som utspelar sig i ledningscentralen för tågtrafiken som man hoppar till med jämna mellanrum. Här märks det tydligt att detta är en Golan-Globus-produktion (som ju var en stämpel för B-film). Skådespelarna håller ingen vidare klass och dialogen är ganska svag, om än lite smårolig. Men det är lätt att se mellan fingrarna eftersom man lyckas väldigt bra med tågscenerna och inte minst Manny och Buck.



Förutom två bra karaktärer och prestationer bjuds man även på ett par bra stunts. Det är bra actionscener även om de inte tar ut svängarna alltför mycket. Det är nog bara bra att man inte drar på för fulla muggar. Istället läggs mer tid på karaktärsutveckling och helhetskänslan av att våra två "hjältar" rusar mot dödens käftar. Detta förstärks av den oftast passande elektroniska musiken, och sånt gillar vi. Originalmanuset är förresten skrivet av Akira Kurosawa som planerade att regissera filmen en gång i tiden.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

eXistenZ

Titel: eXistenZ
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: Kanada/Storbritannien
År: 1999
Regi: David Cronenberg
I rollerna: Jennifer Jason Leigh, Jude Law, Willem Dafoe, Ian Holm

Handling: I en inte alltför avlägsen framtid är de som designar dataspel samhällets superstjärnor. Allegra Geller är en sådan designer. Hon har uppfunnit spelet "eXistenZ" som spränger gränsen mellan verklighet och fantasier och går direkt in i spelarens allra djupaste önskningar och fruktan. Men fanatiska motståndare vill döda Allegra. Kan hon, med hjälp av sin nye vän Ted Pikul, lyckas klara sig undan sina motståndare? Om de två ska ha en chans att överleva, måste de själva spela med.

Omdöme: När man kastas in i David Cronenbergs värld vet man att man (för det mesta) kommer bjudas på något lite annorlunda. I det här fallet handlar det om ett nytt slags spel som tar med spelaren in i en verklighet som gör att det inte längre går att skilja på vad som är spel och verklighet. Spelet heter "eXistenZ" och det är nu dags att låta en testgrupp få ta del av spelet för första gången. Men mitt i allt vill någon döda spelets designer...



Spelets designer heter Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) och när hon blir attackerad måste hon fly tillsammans med PR-killen Ted Pikul (Jude Law). Han kan egentligen inget om spelens värld, men hon kan lita på honom när det blir dags att koppla in sig för att spela. Eftersom han aldrig spelat måste han få en bio-port för att kunna koppla in poden som används till spelet. Detta leder paret till två konstiga karaktärer i Gas (Willem Dafoe) och Kiri Vinokur (Ian Holm) innan det är dags för spelets bisarra värld.



Efter en lite halvdan inledning väntar man på att det hela ska komma igång på allvar när de två ska ge sig in i spelets värld. Men man får vänta överraskande lång tid. Det blir nästan som att Cronenberg lurar tittaren att tro att "nu är det dags", bara för att skjuta upp det ett tag till. När man sen väl kommer in i spelets värld blir åtminstone jag lite besviken. Denna värld är inte så speciell, dock än mer bisarr än tidigare.



Vad man måste ge filmen beröm för är att den är ganska så originell. Egentligen är det inget fel på storyn och det finns en del att gilla. Men det är utförandet som inte riktigt faller mig i smaken. Jag gillar t.ex. de typiska spelegenskaperna som man stöter på inne i spelet, inte minst loop-funktionen som är rolig. Men förmodligen är det just att det är så bisarrt och konstigt som jag inte riktigt får grepp om. Vad det hela går ut på förstår man, och twisten är inte dum den heller. På det stora hela blir jag lite besviken då idén inte alls är dum.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.8

The Thirteenth Floor

Titel: The Thirteenth Floor / Trettonde våningen
Genre: Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 1999
Regi: Josef Rusnak
I rollerna: Craig Bierko, Armin Mueller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D'Onofrio, Dennis Haysbert

Handling: Douglas Hall och Hannon Fuller har skapat en datasimulering av Los Angeles, som det såg ut 1937. En dag vaknar Hall och hittar en blodig skjorta i badrummet och Fuller hittas mördad. Hall blir polisens huvudmisstänkte. Men var det verkligen han som mördade sin vän? Varför minns han ingenting? För att finna svaren måste han hämta meddelandet som Fuller lämnade i simuleringen.

Omdöme: Samma år som storfilmen The Matrix (1999) kom dök även denna film upp. Men filmen har intressant nog även likheter med bl.a. Inception (2010). Historien baseras på en bok från 1964 och även om ändringar givetvis gjorts så fanns själva grundidén där. Genom att koppla upp sig till en datasimulering som skapats, är tanken att man ska kunna uppleva Los Angeles år 1937.



Hannon Fuller (Armin Mueller-Stahl) är den första som testat simuleringen och lyckats. Nu har han dock upptäckt något som han vill meddela sin vän och kollega Douglas Hall (Craig Bierko) om. Han lämnar meddelandet inne i simuleringen, alltså år 1937, vilket betyder att Douglas inte har något annat val än att koppla upp sig. Detta gör han med hjälp av assistenten och utvecklaren Whitney (Vincent D'Onofrio).



Vad som händer inne i simuleringen är lika verkligt som den verklighet Douglas känner till. När han kommer in i 1937-års värld är han John Ferguson, en bankkassör. Vad som är lite speciellt med denna värld är att alla människorna lever ett vanligt liv. De är vanliga människor helt enkelt som inte vet om att de är en del av simuleringen. Det gör att när Douglas lämnar år 1937 återgår John Ferguson till att bli sitt vanliga jag. Dock lider han av minnesförlust under tiden som Douglas är inne i denna värld. Ganska smart och genomtänkt alltså, vilket även ger några bra vändningar längre fram.



Eftersom Fuller blivit mördad tidigt i historien (i den verkliga världen), måste Douglas försöka hitta svaren i den simulerade där meddelandet ska finnas. Han måste hitta ledtrådarna som ska leda honom till svaret. Problemet är bara att han motverkas av den som har tagit emot meddelandet, något som leder till obalans i denna värld. Det är inte säkert att Douglas kommer kunna återvända till verkligheten. Vad händer om han eller någon annan som använder simuleringen dör?



Filmens två behållningar är Armin Mueller-Stahl och framförallt Vincent D'Onofrio. Förstnämnda har alltid gett stabila prestationer och här är inget undantag. Han besitter ett lugn och levererar en trovärdig prestation för en karaktär som ska vara lite av ett geni. D'Onofrio å sin sida spelar två bra karaktärer (en i nutid och en 1937) som han klarar utmärkt. Den ena svagare, den andra stark och ond. Craig Bierko och Gretchen Mol funkar väl så där. Hon är aningen svag till en början, men växer in i rollen. Han funkar dock ganska bra filmen igenom och ger sin karaktär en vilsen känsla som passar.



Filmen lyckas faktiskt över förväntan med sin story. Det är inte bara en grej att kunna transportera sig själv till en annan tid. Här finns ett mysterium som har lager på lager. Det gäller att hänga med i utvecklingen av storyn för att inte bli konfunderad. Samtidigt blir man lite osäker på vart det hela ska leda, om den okända regissören ska kunna föra det hela i hamn eller dribbla bort sig. Svaret är att han faktiskt lyckas på det stora hela.



Jag gillar de svepande tagningarna över staden som man bjuds på filmen igenom. Musiken funkar den med, likaså effekterna för det mesta. Är det något som kanske kunde gjorts lite bättre så är det slutet. Det är inte dåligt, men bjuder inte på något som gör att det hela avslutas så kraftfullt som man hade önskat. Man ändrade faktiskt slutet till filmen. Detta eftersom man i originalslutet lät tittaren spekulera i vad man inte fick se, något som uppenbarligen inte gick hem hos alla. Båda sluten har sina för- och nackdelar, men originalslutet som man alltså inte får se, hade varit att föredra då det hade gett slutet mer tyngd. Speciellt om man hade lagt in en liten detalj som finns i det nuvarande slutet.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Mr. Majestyk

Titel: Mr. Majestyk
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Charles Bronson, Al Lettieri, Linda Cristal, Lee Purcell

Handling: Den tuffe men fredlige melonodlaren Vince Majestyks lugna liv vänds upp och ner när den lokala maffian vill tvinga honom att anlita andra arbetare på melonfälten. Detta leder sedermera till att han blir måltavla för den hämndlystne yrkesmördaren Frank Renda.

Omdöme: Melonodlaren Mr. Majestyk (Charles Bronson) är i full färd med att anlita melonplockare som ska hjälpa till med att plocka hans skörd. Men problem uppstår när den lokale bråkmakaren Bobby Kopas (Paul Koslo) dyker upp med sitt gäng arbetare som han tvingar Majestyk att använda. Majestyk tänker nämligen inte låta någon styra över honom och det hela slutar med att Bobby Kopas får lämna med svansen mellan benen. Han anmäler dock Majestyk som hamnar i arresten. Där träffar han på yrkesmördaren Frank Renda (Al Lettieri) som Majestyk gör väldigt upprörd. Renda utlovar hämnd...



Det enda Majestyk verkar bry sig om här i världen är hans kära meloner. Han bryr sig egentligen inte om att han förmodligen kommer åka i fängelse. Han ber t.o.m. polisen om att få plocka sina meloner innan han återvänder till arresten för att få sitt straff. Han försöker inte ens förklara att han faktiskt är oskyldig. Melonodlare ja, det passar faktiskt Charles Bronson utmärkt. Han besitter ett oerhört lugn, även när han blir pressad, utsatt för hot och liknande. Han är helt enkelt väldigt cool, på alla sätt och vis.



Jag har sett filmen tidigare och minns att jag gillade den då. Inte mycket har förändrats för det här är en bra film, speciellt om man gillar dessa 70-tals rullar som har en skön autenticitet. Det är t.ex. lite småskitigt, skådespelarna är lite ovårdade och man kan aldrig vara säker på hur det ska gå för de goda. Filmen har gott om actionscener, välgjorda sådana. Man har både stora skottväxlingar och biljakter, men överdriver aldrig så att det skulle bli kaka på kaka.



Vid sidan om Bronson är det helt klart Al Lettieri som sticker ut mest. Han spelar en väldigt argsint karaktär som inte gillar när Majestyk vägrar att gå med på hans erbjudande. När det blir personligt blir Frank Renda inte att leka med. Han kallar in förstärkning och väntar på rätt tillfälle innan han kan slå till mot Majestyk. Samtidigt är polisen ute efter honom så han måste hålla en låg profil, vilket är svårt med tanke på att han är en stor kille med enorm mustasch.



Duktige Richard Fleischers regi är det inget fel på. Han har varit med förr och får ut ganska mycket av manuset. Manuset är dessutom skrivet av Elmore Leonard som bl.a. ligger bakom 3:10 to Yuma (1957), Jackie Brown (1997) och Out of Sight (1998). Sen har man klart passande musik av Charles Bernstein som bl.a. gjort musik till The Entity (1982) och A Nightmare on Elm Street (1984). Så ingredienserna finns där och resultatet blir en lyckad Bronson-rulle.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.6