36 Hours

Titel: 36 Hours / 36 Timmar
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1965
Regi: George Seaton
I rollerna: James Garner, Eva Marie Saint, Rod Taylor, Werner Peters

Handling: En major blir tillfångatagen av tyskarna under andra världskriget. De försöker hjärntvätta honom och få honom att tro att kriget är över och att han befinner sig i säkerhet på ett amerikanskt sjukhus. Tanken bakom det hela är att majoren ska avslöja de allierades invasionsplan.

Omdöme: En amerikansk major reser till Lissabon i juni 1944 för att där träffa sin kontakt som kan bekräfta var tyskarna kommer ha sina trupper. Detta är information som behövs för att säkerställa att Dagen D blir framgångsrik. Men innan han hinner träffa sin kontakt drogas och kidnappas majoren. När han vaknar upp ligger han på ett amerikanskt militärsjukhus, året är 1950 och kriget är över. Det är åtminstone vad han ska tro...



Tyskarna vet att de förmodligen bara får felaktig information från de tillfångatagna om de torteras. Istället har de framgångsrikt lyckats lura de tillfångatagna att tro att kriget är över och att de är i säkra händer. På så vis kan de berätta om planerna i tron om att de pratar med sina landsmän, sina vänner. I det här fallet vet dock tyskarna att majoren är mer intelligent än en vanlig fotsoldat så det krävs att allt faller på plats. Att alla spelar sin roll perfekt.



James Garner spelar major Jeff Pike och sakta men säkert blir han övertygad om att det han får berättat för sig stämmer. Den som övertygar mest på honom är militärdoktorn Walter (Rod Taylor), som i själva verket är tysk, men som växte upp i USA och talar därför felfri engelska. Sjuksköterskan Anna (Eva Marie Saint) agerar lockbete och tillsammans med Walter ska de försöka få ur honom sanningen så snart Pike känner sig redo. På sätt och vis finns likheter med The Truman Show (1998) och ett "Mission: Impossible"-avsnitt (fast mer proffsigt)



Problemet för hela operationen är dock att SS skickar en man till det falska militärsjukhuset. Schack (en skön Werner Peters) som han heter, är där för att förhöra fången. Därför har Walter och Anna 36 timmar på sig att få Pike att tala, annars är det för sent. Schack är skeptisk till metoden, men inser snart att det kanske inte är så dumt trots allt. Frågan är bara om Pike fattar misstanke innan det är för sent...



Vad som kunde ha blivit något bra och minnesvärt håller inte riktigt måttet. Inledningsvis bygger man upp storyn på ett sätt som gör att det hela blir intressant att följa. Halvvägs in i filmen kommer vändningen när Pike förstår att han blivit lurad (detta är gjort på ett fyndigt sätt). Då tror man filmen ska lyfta och bli spännande och förhoppningsvis bjuda på en katt-och-råtta lek mellan Pike och Walter. Här dribblar man dock bort sig då detta upplägg snabbt rinner ut i sanden och man hamnar i ett långsamt tempo igen.



Redan när filmen börjar stör man sig på musiken av "legenden" Dimitri Tiomkin. Han blev nämligen Oscarsnominerad till hela 22 Oscar, varav han vann fyra. Trots detta tillhör han en av de kompositörer jag haft svårast för. Man märker verkligen att musiken står i centrum där det i det här fallet låter som konsertmusik där pianot och orkestern kör för fulla muggar. Det är alldeles för mycket och passar inte alls till en film som ska vara spännande (vilket den inte alls blir nu). Som tur är lugnar musiken ner sig en bit in i filmen, men den lyckas aldrig göra en scen bättre, alltid tvärtom.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1