A Nightmare on Elm Street

Titel: A Nightmare on Elm Street / Terror på Elm Street
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1984
Regi: Wes Craven
I rollerna: Heather Langenkamp, Johnny Depp, John Saxon, Robert Englund, Jsu Garcia

Handling: Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt och randig tröja.

Omdöme: Freddy Krueger är väl tillsammans med Jason Voorhees och Michael Myers den mest kända skräckikonen. Frågan är bara om han är skräckinjagande eller om det är själva mardrömmarna som är det. För när han kommer gående med sina extremt långa armar, sin svartgröna randiga tröja och fula hatt blir reaktionen snarare skratt än rädsla. Men så såg jag inte heller filmen när jag växte upp. Då hade det kanske gett en annan effekt.



Ett intressant grepp är att man börjar följa en tjej som man tror historien ska kretsa kring. Hon är ju huvudpersonen, tänker man. Men så är inte riktigt fallet eftersom hon bara är den första som har mardrömmar. Och hon är också den som dör först. Detta sker inte direkt i filmens början så på så vis blir det faktiskt lite överraskande att det är just hon som får möta sin värsta mardröm. Och vilket första mord sen då. Minnesvärt, ganska brutalt och med lite The Exorcist (1973)-vibbar.



Något jag inte kom ihåg, precis som att det första offret inte var huvudperson i filmen, var att Johnny Depp hade en så pass stor roll. Här i sin första filmroll spelar han pojkvännen Glen som ska försöka hjälpa Nancy (Heather Langenkamp). Hade för mig att han endast var med i någon enstaka scen, men så är alltså inte fallet. Lite kul att se honom spela tonåring och inte den storstjärna han senare blev.



Överhuvudtaget måste erkännas att filmen funkar bättre än vad jag kunde minnas. Första gången jag såg den blev jag ganska besviken och tyckte den var lite lam. Förmodligen hade det att göra med att Freddy Krueger inte var särskilt skrämmande, mest fjantig. Så tycker jag nog lite nu också, men resten av filmen behåller ett stadigt grepp om tittaren. Det finns inga döda punkter på hela filmen, vilket är väldigt ovanligt. Trots det har man inte lagt in en massa extra mord eller otäcka situationer bara för att. Man håller sig helt enkelt till huvudhistorien.



Filmen må inte vara så där jätteskrämmande, inte lika bra som favoriten Halloween (1978), men har en bra atmosfär filmen igenom. Mycket bygger på bra musik som varierar sig, även om man behåller grundmelodin i det mesta. Tycker även det är bra att Freddy Krueger inte är med så mycket utan istället är det mardrömmarna som får stå för det lite otäcka. Plus att de olika effekterna inte alls är dumma. Saker som inte kan göras bättre idag, vilket gör att filmen fortfarande funkar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5