Cannibal Holocaust

Titel: Canibal Holocaust
Genre: Äventyr/Skräck
Land: Italien
År: 1980
Regi: Ruggero Deodato
I rollerna: Robert Kerman, Francesca Ciardi, Perry Pirkanen, Carl Gabriel Yorke

Handling: Ett filmteam som ska göra en dokumentär om de olika stammarna i Amazonasdjungeln har försvunnit. En expert på liknande stammar skickas dit för att försöka ta reda på vad som hänt.

Omdöme: Det är svårt att undvika att någon gång höra talas eller läsa om denna film som en av de värsta filmupplevelserna man kan ha. Det är inte det att den skulle vara dålig, utan snarare hur verklig och grym den är. Italienaren Ruggero Deodato är egentligen inte känd för så mycket annat än just denna film och kanske hans två andra filmer i trilogin (detta var den andra).



Allt inleds i New York där vi får reda på att fyra dokumentärfilmare, tre män och en kvinna, försvunnit när de varit i Amazonasdjungeln för att filma. Det ryktas om att det kan vara kannibaler inblandade, men få vet vad som egentligen döljer sig långt in i den ociviliserade djungeln. Stamexperten Harold Monroe (Robert Kerman) skickas till djungeln och får hela två (!) lokala militärer till sin hjälp. Tillsammans ger de sig ut på ett äventyr de aldrig kommer glömma - om de överlever vill säga.



Upplägget bådar faktiskt gott. Eftersom man anar vad som väntar är man beredd på det mesta så när själva allvaret börjar blir man kanske inte direkt skrämd, men mer äcklad. Det mesta som drabbar människorna kan man i de flesta fallen acceptera då man vet att det inte är på riktigt. Värre blir det när djur är inblandade då man dödar levande djur, något filmen blev väldigt kritiserad för. Värst blir det när en jättesköldpadda hamnar i fokus. Det är inte ofta man blir illamående av något man ser på film, men den långa sekvensen gottar sig verkligen i det hela. Nu visar den bra upp de inblandades djävulskhet, men givetvis går man för långt.



Vad filmen måste få beröm för är att den lyckas väl med goreeffekterna och hela atmosfären. Det känns inte heller som man spelat in i en studio utan på plats i en djungel. Sen är det intressant att det egentligen inte är stamfolket som är värst utan dokumentärfilmarna. Dessa dokumentärfilmare kallas för "professionella" av folket i New York, men de vet inte vad som döljer sig bakom den tillrättalagda ytan.



En annan sak som funkar bra filmen igenom är musiken av duktige Riz Ortolani. Inte lika känd som t.ex. Ennio Morricone, men han var en av de främsta italienska kompositörerna under den här tiden (även med två Oscarsnomineringar på 60-/70-talet). Musiken är för det mesta mycket minnesvärd och höjer helt klart stämningen i flera fall. I något enstaka fall funkar det inte riktigt, men på det stora hela är den en bidragande orsak till varför filmen behåller ett stadigt grepp om tittaren. Inte minst under några av de jobbigaste scenerna att titta på då man bjuds på vacker musik som gör det hela än mer olustigt.



Något som gör att filmen håller ihop och funkar ganska bra är att det inte bara blir till en enda lång orgie. Först har man en expedition för att ta reda på vad som hänt. Sen bjuds man på dokumentärmaterial som avslöjar vad som egentligen hänt där inne i djungeln. Ofta kan en sån här film bara köra på utan att ha någon egentlig mening rent handlingsmässigt, men här får man alltså till det någorlunda väl. Filmen är väl mer fascinerande än något annat. Är glad över att ha sett den, även om det inte direkt kittlar i mig att vilja se om...

2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9