Clean, Shaven

Titel: Clean, Shaven
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1993
Regi: Lodge Kerrigan
I rollerna: Peter Greene, Robert Albert, Megan Owen, Jennifer MacDonald

Handling: Peter Winter lider av grova psykiska störningar och letar desperat efter sin bortadopterade dotter. Han måste kämpa mot de typiska vardagliga problemen han ställs inför samtidigt som han söks av polisen.

Omdöme: Ok, först av allt är det här en ganska svår film. Inte att förstå, men att uppskatta. Den behandlar ett ämne (schizofreni) som är jobbigt att se på när det är gjort på det här viset. Peter Winter (Peter Greene) är allt annat än psykiskt stabil. Han hör en massa oljud, röster, inbillar sig saker, har humörsvängningar och vill inte se sin egen spegelbild. Hans mål är att hitta sin dotter som bor med sin adoptivmamma efter att hennes biologiska mamma dött. Men vägen dit blir allt annat än enkel, både för honom och för tittaren.



Det finns väldigt lite i filmen som inger hopp. Det mesta är misär, vilket nog skildrar denna psykiska sjukdom på ett bra sätt. Men det är inte bara Peter som uppträder konstigt. I hans fall är det förståeligt, men här får man även en minst sagt udda polisdetektiv i form av Jack McNally (Robert Albert) som utreder ett mord och får upp spåret efter Peter.



Något som känns lite konstigt är att under filmens gång säger mig inte filmen särskilt mycket. Den är lite småtråkig och halvjobbig att titta på. Men det hela leder till något som är väldigt genomtänkt och effektivt. Det gör att när filmen slutar och en tid efter så höjs upplevelsen. Det är liksom en filmupplevelse som belönar i efterhand. Nu tycker jag fortfarande att det hade varit att föredra att man engageras av det man får se redan från början. Men det är nog tanken att man ska känna ett obehag och inte gilla huvudkaraktären, att känna vad han går igenom, för att sen få en tankeställare.



Skådespelarmässigt är det för mig helt okända skådespelare. Det är en mindre film, helt klart, men man kan inte klaga på skådespeleriet. Peter Greene i huvudrollen är verkligen sin karaktär och här är det helt klart ett plus att det inte är ett känt ansikte. En film jag kommer att tänka på är den udda australiensiska filmen Bad Boy Bubby (1993). Likheten är egentligen misären och en obehagskänsla, även om den filmen även har en del humor - denna är bara nattsvart. Men som sagt, man lyckas ändå få till det till slut. Synd bara att resan dit inte var bättre. Inledande timmen är en tvåa, men sista kvarten (filmen är på 75 minuter) får det hela en poäng. Men som filmupplevelse lyckas den inte riktigt.



4 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt 6.5
IMDb: 7.1