Dans la maison

Titel: Dans la maison / In the House / Bakom stängda dörrar
Genre: Drama/Mysterium
Land: Frankrike
År: 2012
Regi: François Ozon
I rollerna: Fabrice Luchini, Ernst Umhauer, Kristin Scott Thomas, Emmanuelle Seigner

Handling: När franskläraren Germain ser begåvningen i sin unge elev Claude har han ingen aning om vad som väntar. Claude har fått som skrivuppgift att göra en kortare redogörelse över vad som hänt i helgen men lämnar då in en längre berättelse om en klasskamrats familjeliv med pikanta detaljer. Även om Germain inser det olämpliga i texten blir han så fascinerad av avslutningen "fortsättning följer" att han låter sin elev hållas. Men när Claudes fortsatta djupdykning i klasskamratens familjeliv börjar ta allt underligare former övergår lärarens fascination till en allt obehagligare situation.

Omdöme: Regissören François Ozon har gjort en del filmer jag har haft ögonen på, men det här blev första filmen jag såg. Nu var det inte p.g.a. regissören jag valde att se filmen utan för dess handling som lät intressant. Direkt i början får vi möta läraren Germain (Fabrice Luchini) som efter sommarlovet är tillbaka på skolan för att undervisa i franska. Efter att ha bett eleverna skriva om sin helg går han igenom texterna i lugn och ro hemma med sin fru Jeanne (Kristin Scott Thomas). Tillsammans läser och fascineras de av Claudes (Ernst Umhauer) berättelse.



Germain vill veta mer och börjar ge Claude extra skrivuppgifter samtidigt som Claude ger sin lärare fortsättningen på sin berättelse. Berättelsen går ut på att Claude avslöjar allt om sina besök hemma hos sin nye "vän" och skolkamrat Rapha. Han hjälper honom nämligen med matte, men i själva verket är Claude nyfiken på att se hur Rapha bor och träffa hans föräldrar. Claude blir snabbt extra intresserad av Raphas mamma Esther (Emmanuelle Seigner), en medelålders hemmafru.



Att den inledande delen av filmen engagerar råder ingen tvekan om. Man blir liksom Germain nyfiken på vart det ska leda och hur det ska utveckla sig. Problemet är bara att det hela går allt mer ifrån verklighet till fiktion, Claudes fantasier. Man blir i och med det mer och mer distanserad från berättelsen, vilket är mycket synd. Det känns lite likt filmen Stranger Than Fiction (2006) där en författares historia spelas upp i verkligheten. Inte jättelikt på det stora hela, men ändå tillräckligt för att den ska poppa upp i tankarna längre in i filmen.



Det är lite synd att filmen och berättelsen tar den väg den väljer att ta, för det kändes som den hade något på gång. Sättet det hela är gjort på gör att man inte längre bryr sig om karaktärerna eller hur det ska sluta. Det spelar liksom ingen roll längre när det börjar bli fantasier.



Några iakttagelser att avsluta med. Germain och frun Jeanne går en dag på bio och tittar på Woody Allens Match Point (2005), vilket man så klart inte missar (posters utanför bion). Lite tidigare tänker jag just på att det hela påminner en del om Woody Allen, fast utan humorn. Läraren Germain påminner starkt om pappan i gamla TV-serien "Alf", vilket är lite kul. Och så avslutningsvis något om det bästa med filmen - dess musik av Philippe Rombi. Från förtexterna ända till slutet är det mycket bra. Hade förtjänat att vara i en starkare, vackrare och bättre film bara. Värd att se, men här fanns potential till mycket mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3