Femina ridens

Titel: Femina ridens / The Frightened Woman / The Laughing Woman
Genre: Drama/Thriller
Land: Italien
År: 1969
Regi: Piero Schivazappa
I rollerna: Philippe Leroy, Dagmar Lassander, Lorenza Guerrieri, Varo Soleri

Handling: En rik och sadistisk läkare kidnappar en kvinnlig journalist och håller henne fången i sitt hem. Där utsätter han henne för s&m-lekar, men resultatet blir inte riktigt som väntat...

Omdöme: Var ska man egentligen börja med denna väldigt speciella film? Om man tar det från början så har man Dr. Sayer (Philippe Leroy) som är en rik och excentrisk man. En dag bjuder han hem journalisten Maria (Dagmar Lassander) till sitt flotta hem. Orsaken är väldigt simpel; hans planerade dejt med en prostituerad har blivit inställd och Maria var närmast till hands. Maria kommer under hela helgen vara hans sexslav. Han har gjort det förr och gör det gärna igen.



Vad som följer är en skruvad och förnedrande lek på liv och död. Och allt utspelas i Dr. Sayers magnifika hem. Ett futuristiskt hem som är byggt för denna sortens "underhållning". Det är olika rum för olika "aktiviteter", allt i sann 60-tals anda (vissa gånger smakfullt, andra gånger inte lika mycket). Denna skådeplats kommer spela en viktig roll under filmens första halva när de båda "lär känna varandra".



Det är en underhållande katt och råtta-lek som drar igång. Man kan många gånger inte hålla sig för skratt för uppfinningsrikedomen. Man märker att regissören måste ha njutit av att göra den här filmen, det är liksom hans våta dröm som spelas upp. Dagmar Lassander har i en intervju sagt att regissören Piero Schivazappa t.ex. lät henne vara fastbunden i upprätt ställning i åtta timmar i sträck och att stämningen under inspelningen var väldigt mörk och tryckt. Och det är intressant att höra för det märks av, det är liksom på allvar, ändå kan man inte låta bli att skratta åt det bisarra.



I princip hela filmen har endast Philippe Leroy och Dagmar Lassander som verkligen får bjuda på sig själva. Philippe Leroy ser med sitt blonderade hår ut som tagen ur Gestapo, speciellt med hans tillvägagångssätt. Dagmar Lassander å andra sidan får stå ut med mycket under filmens gång. Man känner kanske att hennes karaktär lite väl snabbt går med på hans order, men samtidigt verkar hon inte vara helt emot det hela. Man vet dock inte om hon vara spelar eller om hon faktiskt blir lite smått förtjust i sin kidnappare.



Ungefär halvvägs in ändrar filmen lite karaktär. Det är fortfarande roligt, men på ett annat sätt och av andra orsaker. Utan att gå in på för mycket varför så tappar filmen en del när det dyker upp en vändning i historien. Man känner då att det snabbt kan gå utför här, men mitt i allt händer två saker som gör att det hela avslutas starkt. Det ena är musiken som höjs ett snäpp. Här dyker filmens titellåt "Femina ridens" upp av duktige kompositören Stelvio Cipriani som spelas flera gånger i olika tappningar. Det må inte vara det bästa man hört, men klart minnesvärt och passande.



Det andra som gör att filmen avslutar starkt är just hur man väljer att avsluta filmen på. På ett effektivt sätt ger man Maria mer utrymme som visar sig vara precis vad filmen behöver. Det känns smart utan att vara tillrättalagt som många filmer kan bli när man gör så här. Och det passar in i resten av filmen på något sätt. Det är helt enkelt annorlunda och på sitt skruvade sätt en rolig och skön liten film. Den har en liten svacka en timme in, men det känns som man vill ge filmen mer än en trea trots allt. En sak är säker och det är att en sån här film aldrig skulle göras idag, inte på det här sättet...



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8