30 Directors / 30 Days

Det är lätt att räkna upp ett par regissörer man gillar, som gjort filmer man uppskattar lite mer än andra. Frågan är bara hur en sådan lista ser ut om man tar hjälp av statistiken. Eftersom jag omöjligen kan rangordna de bästa (mina favoriter) bland regissörerna har jag helt enkelt valt att gå efter statistiken.

Det är egentligen tre kriterier som är avgörande för att regissören ska komma med på listan:

1) Jag måste ha sett minst 10 filmer av regissören.
2) Inga kortfilmer räknas, endast långfilmer.
3) Snittbetyget måste vara över 3.00 (på en skala från 1 till 5).

Ifall två regissörer hamnar på samma snittbetyg räknas fler bra filmer högre. Skulle det inte vara någon skillnad räknas den regissör jag sett fler filmer med högre. Är allt lika så delar de helt enkelt plats med varandra.

Kan redan nu avslöja att regissörer som Quentin Tarantino (8 sedda), Christopher Nolan (8), David Fincher (9) och Sergio Leone (7), för att nämna några, inte kommer dyka upp på listan då de inte uppfyller kraven. De dyker säkerligen upp på en framtida lista.

Under hela augusti kommer jag räkna ner från plats #30 till #1, en per dag. Efter det sammanfattar jag med den kompletta topp 30-listan. En del överraskningar kommer dyka upp...

What Maisie Knew

Titel: What Maisie Knew
Genre: Drama
Land: USA
År: 2012
Regi: Scott McGehee & David Siegel
I rollerna: Onata Aprile, Julianne Moore, Alexander Skarsgård, Steve Coogan, Joanna Vanderham

Handling: En sjuårig flicka i New York hamnar i kläm mellan sina föräldrar som är uppe i en bitter skilsmässa.

Omdöme: Regissörsparet McGehee / Siegel gjorde regidebut med den intressanta och något annorlunda filmen Suture (1993). De följde upp det med thrillern The Deep End (2001), en nyversion på en gammal film-noir. I det här fallet har filmen en bokförlaga och är en historia som behandlar ungefär samma ämne som klassikern Kramer vs. Kramer (1979). Skillnaden här är att historien ses ur ett barns ögon.



Den lilla flickan Maisie (Onata Aprile) lever i New York med sin mamma Susanna (Julianne Moore), sångerskan i ett rockband, och hennes pappa Beale (Steve Coogan), en stor konsthandlare. Eftersom föräldrarna är upptagna med annat, inte minst självupptagna, får Maisie spendera stora delar av sin tid med barnflickan Margo (Joanna Vanderham). Det är uppenbart att föräldrarna inte kan leva ihop då de grälar och pratar illa om varandra bakom ryggen.



Skilsmässan gör att Maisie måste bo tio dagar åt gången hos ena föräldern innan det är dags att vara hos den andra. Som tur är för Maisie följer barnflickan Margo med pappa Beale. När mamma Susanna får reda på att Margo flyttat in hos sin ex-make, beslutar hon sig för att gifta sig med vännen, den yngre Lincoln (Alexander Skarsgård). För Maisies del innebär det ytterligare en person som får ta hand om henne när föräldern hon ska vara hos är upptagen med annat. Frågan är bara vart det hela ska sluta och om föräldrarna inser vad de håller på med innan det är för sent.



Ok, i ärlighetens namn var jag väldigt tveksam till Alexander Skarsgård och hur han skulle funka i filmen. Till min förvåning funkar han överraskande bra. Han har ett bra samspel med lilla Onata Aprile och hans karaktär är så pass sympatisk att man har svårt att ogilla honom. Likaså är det viktigt att gilla barnet i fråga och Onata Aprile sköter det utan problem. Hon må inte ha en jättesvår roll att spela, men det känns övertygande och framförallt tycker man synd om henne p.g.a. situationen som uppstår.



Hade kanske förväntat mig en starkare emotionell resa, både för flickan Maisie och för en själv. Grejen är dock den att Maisie har två personer som verkligen tycker om henne och tar hand om henne i Margo och Lincoln. Eftersom föräldrarna är rika fixar de så att hon inte ska behöva vara ensam. Å andra sidan är föräldrarna inte där för henne och de skämmer bort henne genom att försöka köpa sig ett gott samvete. Med tanke på att hon blir så bortskämd är hon en ovanligt normal, snäll och fin flicka.



Även om det här inte är någon toppfilm så är den utan tvekan värd att se. Inblicken i ett barns situation är inte alltför ofta man får ta del av och här har man lyckats bra. Det är skönt när ett barn får vara just ett barn på film och inte spela vuxen, vilket oftast bara blir irriterande och onaturligt. Eftersom man känner för Maisie blir det hela inte bara en transportsträcka utan man vill att det ska ordna sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg: +3/5
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Tisdags Dok: The Cheshire Murders

Titel: The Cheshire Murders
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2013
Regi: Kate Davis & David Heilbroner

Handling: Dokumentärfilm om ett brutalt trippelmord i Connecticut, USA, och om dess följder för både gärningsmän och anhöriga.

Omdöme: 2007 drabbades en lugn villaförort i Connecticut, USA av ett hemskt dåd. Familjen Petit kidnappades i sitt hem av två gärningsmän som ville åt pengar. Men det visade sig handla om mer än så för en av gärningsmännen. Tre av de fyra i familjen dödades när deras hem brändes upp. Endast fadern överlevde efter att ha slagits i huvudet med ett baseballträ som spräckte skallen. Han lämnades att dö i husets källare, men lyckades istället ta sig ut i säkerhet innan branden ödelade huset och tog hans fru och två döttrar (17 och 11 år gamla) ifrån honom.



Detta hemska brott ledde givetvis till debatten om dödsstraff för de två. För det fanns inget tvivel om att de var gärningsmännen. De togs nämligen på bar gärning när de försökte fly från det brinnande huset. Men vilka var de två männen och vad fick dem att välja ut den här familjen och gå så långt? Svaret får man en bra bit in i dokumentären, men det var ingen slump att just denna familj valdes ut. Det hade dock inte så mycket med pengarna att göra utan med en av familjemedlemmarna.



När man tar upp hemska brott som dessa är det ofrånkomligt att man känner att media gärna gottar sig i det hela mer än nödvändigt. De gör det inte lättare för de anhöriga och påverkar samhällets syn på fallet utan att de kanske berättar hela sanningen. Dokumentären blir stundtals ganska jobbig att följa när detaljerna kring vad som hände inne i huset berättas av de inblandade. Samtidigt känner man att dokumentären blir lite långdragen och inte kommer fram till så mycket mer än att visa att det var ett hemskt brott och att gärningsmännen, som givetvis inte var friska i huvudet och använde droger, ska få ett så hårt straff som möjligt. Dådet var hemskt och det känner man ända in i ryggmärgen, men mycket mer än så får man inte ut av dokumentären.

Betyg: 3/5
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8

The Killing Fields

Titel: The Killing Fields / Dödens fält
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien
År: 1984
Regi: Roland Joffé
I rollerna: Sam Waterston, Haing S. Ngor, John Malkovich, Julian Sands, Craig T. Nelson

Handling: Kambodja år 1975 - ett land splittrat av krig. Journalisten Sydney Schanberg och hans hängivna kambodjanska assistent Dith Pran rapporterar om de Röda Khmerernas maktövertagande som kostat över en miljon människor livet. Tillsammans riskerar de allt för att få veta sanningen.

Omdöme: "Dödens fält" är en film som jag sett tidigare och gillat. Det är historien om två vänner, deras kamp för sanningen och överlevnad, men även ett starkt band som binds dem emellan. Situationen i Kambodja blir allvarligare för varje dag som går. Både västerlänningar i form av journalister som Sydney Schanberg (Sam Waterston) och kambodjaner som hans assistent och tolk Dith Pran (Haing S. Ngor) fruktar för sina liv när de Röda Khmererna tar över större delar av landet.



Schanberg och Pran har chansen att lämna Kambodja via den amerikanska ambassaden som flyger ut de med tillstånd till säkerhet i närliggande Thailand. De två beslutar sig för att stanna och bevaka händelserna för att berätta sanningen om vad som pågår i landet. För samtidigt som Röda Khmererna dödar tusentals, ja miljontals, släpper de amerikanska planen bomber som givetvis även drabbar de civila. Schanberg och Pran möter senare upp två andra journalister i fotografen Rockoff (John Malkovich) och britten Swain (Julian Sands) när de trycker på den franska ambassaden i hopp om att ta sig i säkerhet.



Realismen i filmen är högre än i det mesta man sett. Det är faktiskt kusligt hur väl man lyckats med hela produktionen. Med tanke på att detta var regissören Roland Joffés långfilmsdebut kan man inte annat än applådera honom och resten av filmteamet. Filmen kom att bli nominerad till sju Oscars, varav den vann tre (Haing S. Ngor för bästa biroll, fotot och klippningen). Hade det inte varit för Amadeus (1984) hade den kammat hem ytterligare tunga priser, var så säkra. Joffés enda andra film av värde var hans nästa film The Mission (1986), men denna är i en klass för sig.



Man kan dela upp filmen i tre delar. Den första delen berättar om Schanberg och Pran tillsammans, den andra om Schanberg och den tredje om Pran. Ingen av delarna är direkt svag, men den om Schanberg är något svagare än de två andra som är riktigt starka. Något som säkerligen hjälpt är att Haing S. Ngor, som inte ens var skådespelare innan denna film, hade gått igenom mycket av det som hans karaktär får gå igenom i filmen. Det gör givetvis att han kunnat vara med och påverka en del och även få fram riktiga känslor i många av de tuffa scenerna, vilket han gjorde.



En sak ska man ha klart för sig och det är att det här inte är någon solskenshistoria. Man får se en hel del otäcka scener och situationer filmen igenom, men man gottar sig aldrig i det och det finns med av en anledning. Samtidigt är filmen väldigt vacker med en bra blandning av ingredienser som funkar ihop. Fotot är t.ex. delikat på sina håll med vackra solnedgångar och natursköna landskap, men även under inte så fina förhållanden är det effektivt och bra. Även musiken av Mike Oldfield är bra, om än något ojämn, men aldrig dålig. Den fångar och förmedlar många gånger känslan av kaos och nerv på ett bra sätt.



Haing S. Ngor och John Malkovich ger minnesvärda prestationer och båda var faktiskt nominerade samma år, fast Malkovich för en annan film. Men det är helheten filmen vinner på, inte bara skådespeleriet, fotot eller något annat. Produktionen håller helt enkelt väldigt hög klass och det är sällan man ser en amerikansk film behålla fötterna på jorden och inte bli för sentimental. Saken är bara den att det här är en brittisk produktion, så där har man nog en del av förklaringen till varför.



Intressant nog har man inga kärleksinslag i filmen i den vanliga formen som man skulle kunna förvänta sig i en sån här film. Många gånger slänger man in ett sånt element, längtan och något att kämpa för. Ändå är det en slags kärleksfilm med tanke på vilket sätt filmen är gjord på. Relationen mellan Schanberg och Pran är mer än en vänskapsrelation då de gått igenom så mycket tillsammans. Det blir därför en slags manlig kärlek dem emellan som blir ganska tydlig i vissa scener. Sällan man ser det utforskas på samma sätt som här, men det funkar. Betyget kan inte bli annat än en stark fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg: +4/5
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9

Invasion of the Body Snatchers

Titel: Invasion of the Body Snatchers / Världsrymden anfaller
Genre: Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1978
Regi: Philip Kaufman
I rollerna: Donald Sutherland, Brooke Adams, Jeff Goldblum, Leonard Nimoy

Handling: Utomjordingar kommer och tar över, men inte i den formen vi är vana vid. Istället smygande och krypande, när vi sover...

Omdöme: Att göra en remake på ett redan mycket bra original känns lite dumdristigt och är dömt att misslyckas. Invasion of the Body Snatchers (1956) lyckades fånga eran väldigt bra och spelade mycket på paranoia. I denna remake har man som tur är gjort vissa förändringar. Man har bl.a. förlagt det hela till San Francisco och fått in lite mer konspiratoriska tankar hos karaktärerna, något 70-talet hade gott om.



Matthew (Donald Sutherland) är en hälsovårdsinspektör som besöker diverse restauranger och utför tester på laboratoriet. Hans kollega är Elizabeth (Brooke Adams) som en dag säger konstiga saker till Matthew. Hon är övertygad om att hennes make inte är sig själv. Det är hans kropp, men känslorna är som bortblåsta. Hon har även följt efter honom och sett honom träffa okända personer där de tar emot och ger saker till varandra under skumma omständigheter.



Matthew rekommenderar att Elizabeth ska träffa en god vän till honom, den hyllade författaren och psykiatrikern Dr. David Kibner (Leonard Nimoy). Inte för att gå i terapi, utan för att förklara läget och se vad han har för förklaring och tips att ge. Efter mycket om och men går hon med på att träffa Dr. Kibner under ett bokparty där en grupp människor är inbjudna. Under partyt hör Elizabeth en annan kvinna berätta om exakt samma problem/misstanke med sin make för Dr. Kibner. Det visar sig att Dr. Kibner haft ett halvt dussin liknande fall de senaste dagarna...



I rask takt händer något med San Franciscos invånare. De får tomma blickar och förlorar sina känslor. Kan det ha något att göra med den plötsliga explosionen av en ny blomart som börjat växa över hela staden? Matthew och Elizabeth försöker ta reda på vad det är som händer, samtidigt som Dr. Kibner hela tiden ser logiska förklaringar på det hela. Även deras vänner, Jack (Jeff Goldblum) och hans fru Nancy (Veronica Cartwright) upptäcker något mystiskt på deras lerbadhus.



Egentligen är det inget fel på denna remake. Den står på egna ben och låter en gissa vem som är och kommer bli utbytt till en utomjording. För det är exakt vad som händer när invånarna i staden går och lägger sig. Deras kroppar byts ut mot känslolösa kopior som sköter sitt. Själva storyn är det inget fel på, men filmen har ett enormt problem - musiken. Nollan som står för fiaskot heter Denny Zeitlin. Helt okänd? Inte så konstigt då hans oljud förstör filmen i stort sett från början till slut. Inte så konstigt att detta var hans ENDA film han jobbade på. Med lite bättre musik hade man fått klart bättre stämning. Med bra musik hade filmen säkerligen kunnat bli riktigt trevlig.



Givetvis är det Donald Sutherland och hans sköna frisyr som drar det tunga lasset, men det är även kul att se Jeff Goldblum och Leonard Nimoy i sina biroller. Som bonus får man dessutom korta inhopp av Kevin McCarthy (som spelade huvudrollen i originalet), Don Siegel (originalets regissör) samt Robert Duvall (i ett skumt inhopp i början av filmen som en präst på en gunga). Filmen har även ett minnesvärt slut, men tyvärr är det ett slut man aldrig glömmer så det gör att det hela inte blir lika effektfullt när man ser om filmen.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg: 3/5
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

Jack Lemmon

Födelsenamn: John Uhler Lemmon III
Född: 8 februari 1925
Död: 27 juni 2001
Födelseort: Newton, Massachusetts
Land: USA
Oscarsvinster: 2
Oscarsnomineringar: 8
Antal sedda filmer: 32

"Jack Lemmon är en utav de allra största och en stor personlig favorit. Han höll en väldigt hög lägstanivå under hela sin karriär. Vare sig man tar en titt på hans tidiga eller senare karriär så var det alltid garanterat bra prestationer man fick se. Hans variation och klanderfria övergång från komiska till allvarligare roller är få som klarar. Hade framgång i en mängd olika genrer och fick en att båda skratta och gråta. En gigant under nästan 50 år som gjorde filmupplevelsen njutbar även när filmen inte var något vidare."

Filmerna jag sett:
It Should Happen to You (1954)
Mister Roberts (1955)
Bell, Book and Candle (1958)
Some Like It Hot (1959) - Favorit
The Apartment (1960) - Favorit
Days of Wine and Roses (1962) - Favorit
Irma la Douce (1963)
How to Murder Your Wife (1965)
The Great Race (1965) - Favorit
The Fortune Cookie (1966)
The Odd Couple (1968) - Favorit
The Out-of-Towners (1970)
Avanti! (1972) - Favorit
Save the Tiger (1973)
The Front Page (1974)
The Prisoner of Second Avenue (1975) - Favorit
Airport '77 (1977)
The China Syndrome (1979) - Favorit
Buddy Buddy (1981)
Missing (1982) - Favorit
Mass Appeal (1984)
Dad (1989)
JFK (1991) - Favorit
The Player (1992)
Glengarry Glen Ross (1992) - Favorit
Short Cuts (1993)
Grumpy Old Men (1993)
Grumpier Old Men (1995)
My Fellow Americans (1996)
Out to Sea (1997)
12 Angry Men (1997) - Favorit
The Odd Couple II (1998)

Fler Movies - Noir Legender.

Michael

Titel: Michael
Genre: Drama
Land: Österrike
År: 2011
Regi: Markus Schleinzer
I rollerna: Michael Fuith, David Rauchenberger, Christine Kain, Ursula Strauss

Handling: Michael är en man i 35-års åldern som lever ett tillbakadraget liv, med en pojke i 10-års åldern i sin källare...

Omdöme: Det är lätt att ställa sig frågan "vad är det för fel på Österrike?" när man ser denna och flera andra av landets filmer. De flesta känner till den hemska historien om en ung tjej som hölls inlåst i en mans källare i flera års tid. Likaså en viss Michael Haneke och hans filmer, bl.a. Funny Games (1997), som om och om igen provocerar och ger tankeställare. Men det slutar inte där. Seriemördarfilmen Angst (1983) är ett annat utmärkt exempel på österrikisk film som går längre än man är van vid. Även nyare österrikisk film så som Revanche (2008), Der Räuber (2010) samt Atmen (2011) är något obekväma men intressanta, om än inte lika provocerande.



I sin regidebut har Markus Schleinzer gjort filmen om Michael som blev omtalad på Cannes-festivalen. Inte särskilt konstigt när temat är pedofili som givetvis alltid väcker känslor. Med en påtaglig Haneke-stil får man under ett par månaders tid följa den bleka vardagen i kontorsråttan Michaels (Michael Fuith) liv. Han bor ensam i en liten villa strax utanför Wien och sköter sitt. Nere i den ljudisolerade källaren har han en kraftigt reglad blå dörr. Bakom den befinner sig den lille pojken Wolfgang (David Rauchenberger) och hans vardag är minst sagt obekväm.



Sakta får man följa de två i deras vardagliga sysslor. För Michael håller inte pojken inspärrad hela tiden. Han tar upp honom i huset, de äter då och då tillsammans vid matbordet, tittar på TV och gör disken tillsammans. Pojken har ingen chans att fly och ingen har en aning om vad som försiggår där inne eftersom Michael drar ner ståljalusier för alla fönster. När så Michael känner för att ha lite trevligt med lille Wolfgang är det inget som stoppar honom...



Med små medel, precis som nämnda protogén Haneke, låter man en hel del lämnas åt fantasin. Ett grepp som för det mesta är minst lika effektivt, om inte mer när det görs på rätt sätt. Så är fallet här då man skapar en krypande obehagskänsla och där man mycket väl vet vad som precis hänt. Det är också något som gör att utvecklingen är högst osäker. Man har ingen aning om vart historien ska ta vägen, om det hela trappas upp, om lille Wolfgang råkar ännu värre ut eller om han kanske en dag lyckas fly.



Det är ingen positiv film att titta på direkt, men samtidigt är den kyligt effektiv och målar verkligen upp en bra bild av hur en man som Michael med största sannolikhet fungerar. Han är inte genomond och är inte bara ett monster runt pojken, men det är han som vill vara i kontroll. Mycket intressant blir det när pojken börjar bli olydig och med andra situationer som naturligt uppstår. Här kan allt hända och en del av tankarna som far genom huvudet på en besannas.



Michael Fuith i huvudrollen som Michael har utan tvekan utseendet som man förknippar med denna sortens gärningsmän. Han är ingen Hollywood-snygging och ger ett allmänt osympatiskt intryck. Han växer även under filmens gång då hans karaktär öppnar upp sig. Till en början är han mest asocial, men visar sedan en del sociala egenskaper som gör honom lite mer mänsklig. På tal om Hollywood så är det här en film som inte direkt skulle få göras. Istället gör man en film som Hard Candy (2005) som man bara blir förbannad på. Istället rekommenderas den brittiska klassikern The Collector (1965) som har ett liknande upplägg som här, och en del likheter faktiskt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg: +3/5
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9