The Killing Fields

Titel: The Killing Fields / Dödens fält
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien
År: 1984
Regi: Roland Joffé
I rollerna: Sam Waterston, Haing S. Ngor, John Malkovich, Julian Sands, Craig T. Nelson

Handling: Kambodja år 1975 - ett land splittrat av krig. Journalisten Sydney Schanberg och hans hängivna kambodjanska assistent Dith Pran rapporterar om de Röda Khmerernas maktövertagande som kostat över en miljon människor livet. Tillsammans riskerar de allt för att få veta sanningen.

Omdöme: "Dödens fält" är en film som jag sett tidigare och gillat. Det är historien om två vänner, deras kamp för sanningen och överlevnad, men även ett starkt band som binds dem emellan. Situationen i Kambodja blir allvarligare för varje dag som går. Både västerlänningar i form av journalister som Sydney Schanberg (Sam Waterston) och kambodjaner som hans assistent och tolk Dith Pran (Haing S. Ngor) fruktar för sina liv när de Röda Khmererna tar över större delar av landet.



Schanberg och Pran har chansen att lämna Kambodja via den amerikanska ambassaden som flyger ut de med tillstånd till säkerhet i närliggande Thailand. De två beslutar sig för att stanna och bevaka händelserna för att berätta sanningen om vad som pågår i landet. För samtidigt som Röda Khmererna dödar tusentals, ja miljontals, släpper de amerikanska planen bomber som givetvis även drabbar de civila. Schanberg och Pran möter senare upp två andra journalister i fotografen Rockoff (John Malkovich) och britten Swain (Julian Sands) när de trycker på den franska ambassaden i hopp om att ta sig i säkerhet.



Realismen i filmen är högre än i det mesta man sett. Det är faktiskt kusligt hur väl man lyckats med hela produktionen. Med tanke på att detta var regissören Roland Joffés långfilmsdebut kan man inte annat än applådera honom och resten av filmteamet. Filmen kom att bli nominerad till sju Oscars, varav den vann tre (Haing S. Ngor för bästa biroll, fotot och klippningen). Hade det inte varit för Amadeus (1984) hade den kammat hem ytterligare tunga priser, var så säkra. Joffés enda andra film av värde var hans nästa film The Mission (1986), men denna är i en klass för sig.



Man kan dela upp filmen i tre delar. Den första delen berättar om Schanberg och Pran tillsammans, den andra om Schanberg och den tredje om Pran. Ingen av delarna är direkt svag, men den om Schanberg är något svagare än de två andra som är riktigt starka. Något som säkerligen hjälpt är att Haing S. Ngor, som inte ens var skådespelare innan denna film, hade gått igenom mycket av det som hans karaktär får gå igenom i filmen. Det gör givetvis att han kunnat vara med och påverka en del och även få fram riktiga känslor i många av de tuffa scenerna, vilket han gjorde.



En sak ska man ha klart för sig och det är att det här inte är någon solskenshistoria. Man får se en hel del otäcka scener och situationer filmen igenom, men man gottar sig aldrig i det och det finns med av en anledning. Samtidigt är filmen väldigt vacker med en bra blandning av ingredienser som funkar ihop. Fotot är t.ex. delikat på sina håll med vackra solnedgångar och natursköna landskap, men även under inte så fina förhållanden är det effektivt och bra. Även musiken av Mike Oldfield är bra, om än något ojämn, men aldrig dålig. Den fångar och förmedlar många gånger känslan av kaos och nerv på ett bra sätt.



Haing S. Ngor och John Malkovich ger minnesvärda prestationer och båda var faktiskt nominerade samma år, fast Malkovich för en annan film. Men det är helheten filmen vinner på, inte bara skådespeleriet, fotot eller något annat. Produktionen håller helt enkelt väldigt hög klass och det är sällan man ser en amerikansk film behålla fötterna på jorden och inte bli för sentimental. Saken är bara den att det här är en brittisk produktion, så där har man nog en del av förklaringen till varför.



Intressant nog har man inga kärleksinslag i filmen i den vanliga formen som man skulle kunna förvänta sig i en sån här film. Många gånger slänger man in ett sånt element, längtan och något att kämpa för. Ändå är det en slags kärleksfilm med tanke på vilket sätt filmen är gjord på. Relationen mellan Schanberg och Pran är mer än en vänskapsrelation då de gått igenom så mycket tillsammans. Det blir därför en slags manlig kärlek dem emellan som blir ganska tydlig i vissa scener. Sällan man ser det utforskas på samma sätt som här, men det funkar. Betyget kan inte bli annat än en stark fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg: +4/5
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9