Klute

Titel: Klute / Klute - En smart snut
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Jane Fonda, Donald Sutherland, Roy Scheider, Charles Cioffi

Handling: En respektabel familjefar försvinner plötsligt. Privatdetektiven Klute, som är vän till familjen, får hand om fallet sedan polisen ställt in undersökningarna. Spåren leder till en callgirl vid namn Bree som möjligtvis kan föra honom närmare sanningen.

Omdöme: Bland regissören Alan J. Pakulas allra bästa filmer hittar man den s.k. "paranoia-trilogin" som består av denna, The Parallax View (1974) och All the President's Men (1976). Inte helt oväntat är temat paranoia. Förutom att alla tre har samma regissör så har de en annan sak gemensamt - fotot av Gordon Willis, som annars är mest känd för sitt foto i en annan trilogi, nämligen Gudfadern-filmerna.



Filmen handlar om två människor. Den ena är John Klute (Donald Sutherland) som är en privatdetektiv som bor i en mindre stad i Pennsylvania. Den andra är Bree Daniels (Jane Fonda) som är en callgirl i New York. När Klutes vän, familjefadern och forskaren Tom Gruneman plötsligt försvinner, är han inte sen med att hjälpa till i arbetet med att försöka hitta sanningen. Det enda spåret är ett par obscena brev som polisen säger att Gruneman skickat till en callgirl (Bree) i New York, något som enligt frun inte alls låter som hennes make. Polisen misstänkter dock att han kan ha levt ett dubbelliv.



Klute tar sig till New York, flyttar in i källaren på bostadshuset där Bree bor och håller ett öga på henne. Han får även reda på att hon fått konstiga samtal där någon bara andas i luren och hon känner att någon förföljer henne, men kan inte bevisa något. Klute får till en början inte mycket hjälp av Bree som inte känner till Gruneman, men inser snart att det kan vara bra att ha en vän som Klute ifall någon faktiskt är ute efter henne.



Filmen har ett ganska långsamt tempo, det ska man ha klart för sig. Men det är inte alls fel då filmen istället lyckas bygga upp en tät stämning. Eftersom jag sett filmen tidigare, och då blev aningen besviken då jag förväntade mig en lite annan typ av film, visste jag ungefär vad som väntade. Men det måste sägas att filmen är klart kusligare än vad jag kunde minnas. På sina håll är det faktiskt lite rysarstämning när det eleganta fotot, mörkret, ljussättningen i kombination med den krypande musiken av Michael Small spelas. Vissa partier påminner förresten starkt om musiken i Dirty Harry (1971).



Det som gör att filmen inte blir bättre är att man valt att ta med en del scener som lika gärna hade kunnat klippas bort då de inte tillför så mycket till handlingen. Nu har man förmodligen velat ha med dem för att visa lite mer av Brees vardag med sina "klienter" och deras möten. Å andra sidan hade det räckt med att endast visa en eller två av dessa och sedan korta ner de övriga mötena. Hennes terapisamtal blir även lite upprepande och man hade inte behövt ha så många av dem. Även relationen mellan Klute och Bree blir lite för utdragen på sina håll, även om man här accepterar det lite mer då det även händer annat runt dem som ökar spänningen.



Filmen är annars kanske mest känd för Jane Fonda som vann sin första Oscar för sin prestation. Egentligen inte så konstigt då hon går helhjärtat in för rollen och hanterar karaktärens känslor på ett utmärkt sätt. Scenen mot slutet där hon börjar gråta när hon får höra ett bandat samtal lär inte ens ha varit planerat, det bara kom. Jag gillar som vanligt Sutherland som hela tiden behåller ett lugn och känns i kontroll mest hela tiden. Lite synd att Roy Scheider inte får mer utrymme då man vet att det fanns sparkapital där.



En annan film jag kom att tänka på som har en liknande stämning och som jag också blev lite besviken på första gången jag såg den, men som bara blivit bättre är The Conversation (1974). Precis som den har den här en paranoid känsla av att något inte står rätt till och att det när som helst kan ske något fruktansvärt. Det är precis det man nog velat få fram och det funkar bra, även om man alltså borde ha kapat speltiden (som är på knappa två timmar) med åtminstone en kvart, tjugo minuter. Allt som allt är det här inte en perfekt film, men de bra bitarna är riktigt bra, täta och bjuder nästan mer på rysarstämning än thriller. En svag fyra blir det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1