Titel: Koyaanisqatsi
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 1982
Regi: Godfrey Reggio
Handling: Ett montage av bilder och musik kring relationen mellan natur och civilisation. Titeln är på indianspråket Hopi och betyder "Ett liv som kommit ur balans, ett liv som kräver ett annat sätt att leva".
Omdöme: Vad man ska veta om denna dokumentär är att det dels är en naturdokumentär och dels en musikdokumentär. Ja, man skulle nästan kunna kalla det får en jättelång musikvideo faktiskt. Helt utan dialog eller berättarröst tas man med på en resa genom natursköna landskap, jättemaskiner och vardagliga ting i civilisationen, som t.ex. biltrafik. Allt detta till den elektroniska musiken som ger det hela puls.
Dokumentären innehåller runt femton musikstycken som komponerats av den trefaldigt Oscarsnominerade kompositören Philip Glass. Detta var dock i början av hans karriär innan han fick sina nomineringar. Till en början tänker jag på David Julyans minnesvärda musik i Memento (2000). Sen slår det mig att det på sina håll är väldigt likt huvudmelodin från Undertow (2004). Mycket riktigt är det just Philip Glass som står för den också.
Musiken är en jätteviktig del i alla filmer och blir givetvis det även här. På det stora hela är den bra, vissa gånger mycket bra faktiskt. Den är lite sorglig och man känner att den snarare är ödesmättad än vacker, något jag kanske inte riktigt gillar. Men det finns en tanke med det då dokumentären har ett budskap och inte bara är en massa slumpvis valda klipp som satts ihop (något man ett tag tror).
Av de runt femton musikstyckena så är det ett som håller på i runt 20 minuter. Just detta parti blir ganska jobbigt att lyssna på. Det är på gränsen till att man får huvudvärk av det hela, vilket är lite synd. Det blir nästan som man håller på att bli hjärntvättad eller liknande. Under detta utdragna parti saknar man verkligen tysthet och lite lugn och ro.
Det är svårt att göra en dokumentär som denna där det bara är musik och klipp som satts ihop. Man får till ett ganska bra flöde trots allt och man känner av allvaret. Man blandar ultra-slowmotion med ultrarapid och får till det bra. Alla klipp är dock inte vackra. Här finns bl.a. explosioner och andra tragiska händelser. När man kommer till slutet och texten förklarar vad titeln står för kopplas alla bitar samman. Det finns helt enkelt en betydelse och ett budskap. Sen om det höjer själva upplevelsen är jag mindre säker på. Intressant är det om inte annat.
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.1
Riktigt kul att du sett den nu! :) Och gillade den så passa mycket som du ändå gjorde.
SvaraRaderaHaha, ja, det är verkligen en hypnotisk film. Jag sögs in totalt och under den långa perioden (med ett 20 min långt stycke) var jag förmodligen i nåt transliknande tillstånd. Klockren fyra från mig.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/04/06/koyaanisqatsi/
Jojjenito: Det var tack vare ditt tips som jag bestämde mig för att se den.
RaderaDet var med blandade känslor jag tog mig igenom den, det måste jag erkänna. För å ena sidan hade den något som tilltalade mig (inte minst den elektroniska musiken). Men å andra sidan blev det stundtals lite för enformigt och den långa 20 minuters perioden blev faktiskt ganska jobbig att lyssna på.
Udda är den allt så intressant att ha sett, men en trea är ändå ganska svagt för en dokumentär.
Haha, för mig är trea normalbetyget till en dokumentär. :)
RaderaJojjenito: Haha, jag vet, de brukar inte fånga dig så mycket.
Radera