Tenebre

Titel: Tenebre
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1982
Regi: Dario Argento
I rollerna: Anthony Franciosa, Daria Nicolodi, John Saxon, Giuliano Gemma

Handling: Den amerikanske deckarförfattaren Peter Neal besöker Rom och välkomnas av ett hotfullt anonymt telefonsamtal samt nyheten att en ung kvinna funnits mördad med sidor från hans senaste bok nedkörda i halsen. Han finner sig plötsligt i händelsernas centrum eftersom morden påminner om dem i hans bok och mördaren ständigt finns i hans närhet.

Omdöme: Vem gillar inte ett bra mysterium? För ett mysterium bjuds man på av Dario Argento i denna film som inte må vara hans bästa, men som tillhör den övre halvan. Vad som står klart när man ser om den är att den trots sina brister är klart underhållande.



Vad som gör att man accepterar många av filmens brister, inte minst att många scener känns lösryckta där man mest väntar på att nästa mord ska ske, är lättsamheten den är gjord på. Filmen inleds t.ex. med att en man cyklar på en motorväg (!) i New York. I nästa scen anländer han på sin cykel till flygplatsen. Han lämnar ifrån sig cykeln till sin chaufför som kört bilen framför honom och säger adjö. Han går sen in på flygplatsens toaletter och tvättar av sig lite lätt innan han byter om till mer proper klädsel. Vi har precis introducerats av Peter Neal (Anthony Franciosa) som nu tar planet till Rom för att inleda en bokturné.



Ett annat prov på denna lättsamhet och att allt inte behöver gå efter samhällets vanliga regler är när Peter Neal får besök av två polisdetektiver efter att det första mordet skett i Rom. Neals personliga sekreterare Anne (Daria Nicolodi) ger sin chef ett glas vatten innan hon vänder sig till polisdetektiven Germani (Giuliano Gemma) där följande dialog följer:

Anne: "I'd offer you something harder, but you don't drink on duty, right?"

Germani: "Uh, I ONLY drink on duty. A scotch please, straight up."



Filmen verkligen blandar och ger där en del känns onödigt och lite taffligt (som sig bör i italiensk film från den här perioden). Dubbningen är t.ex. alltid ett problem, även om flera av skådisarna inte är dubbade utan talar engelska själva. Men sen har man sånt som höjer filmupplevelsen, förutom några av de ovan nämnda roligheterna. Man har framförallt en bra stämning filmen igenom där musiken av Goblin är livsviktig. I sina bästa stunder är den magiskt bra och höjer på egen hand atmosfären på bara någon sekund.



Vad som höjer filmen en del, vid sidan av musiken, är slutet som blir minnesvärt och underhållande. Man håller även identiteten på mördaren hemlig ända in i det sista och det är inte helt lätt att lista ut vem det är, vilket är en bonus. På klassiskt manér bjuds man på flera misstänkta.



Förutom att filmen är en skräckis med slasher-element, så är det även en skön giallo med för det mesta snygga mord till extremt passande musik. Argento verkar leva ut sina fantasier i denna film vilket gör att det på sina håll blir lite bisarrt (tänker främst på drömsekvenserna), men inte för mycket. Betyget kan hamna på allt mellan en tvåa och fyra. I mitt fall charmas jag tillräckligt för att gilla det här, trots sina brister.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0